Se solen!

Så dök den upp till slut, en vecka efter hemkomsten. Solen, den sköna solen! Den visade sig först bara i två minuter. Det var aptitretaren. Någon timme senare kom huvudrätten. Mmmm. Och den verkar tycka det är så roligt att vara framme för nu har den varit framme i minst 5 timmar. Den värmer lite grand, inte mycket, och vinden gör sitt bästa för att kyla ner en om man nu råkar få upp värmen, men ack vad gott den gör. Det är synd att den är så frånvarande under höst och vinter i Sverige. Det är inte så konstigt att en del har svårt att le - avsaknaden av ljus tär på psyket, det finns det en mängd forskning om. Och inte bara psyket, även kroppens fysiska delar tar stryk när vi inte får tillräckligt med D-vitamin. Egentligen borde Sveriges alla invånare få subventionerad eller gratis ljusterapi under de mörkaste månaderna. Det borde ju staten tjäna på i långa loppet, för glada människor är mer effektiva och sjukskrivningarna lär sjunka drastiskt. Eller att alla får en egen liten specialljuslampa till hemmet som man kan knäppa på när man känner att man faller ner i det djupa mörka... Nu blir jag som tur är sällan deppig, men jag känner många som blir det under årets mörkaste tid och som absolut skulle behöva det. Jag menar, vem skulle inte bli i varje fall lite deppig om det bara är åtta soltimmar under en månad, som det tydligen var i Malmö i december?

I varje fall, dessa ljustimmar fick fart på geniknölarna och fingrarna, så jag har lyckats göra sjuuuukt mycket jobb på sjuuuukt kort tid, för jag kan bara jobba när dotra sover. Det gick, det var inte optimalt, men det gick. Nu kan jag pusta ut i några timmar innan jag kastar mig över nästa film vars dödslinje är alldeles, alldeles för snart. Men jag vet att det går, jag vet att jag får iväg dem i tid, men det är konstigt att jag alltid, alltid är ute i sista minuten. Nåja, en dag kanske jag börjar i tid och får iväg dem två dagar före d-linjen...

Dotra i gunga, övervakad av gul fjäril, på Sagolekplatsen vid biblan.
Lägg märke till den blåååå himlen.