Sitter i ett grått Sables d'Olonne och saknar mina vänner. Jag saknar ett riktigt rejält asgarv. Men så är det. Det är en tuff höst. Vi valde att bo här och valde att sätta igång med både hus och företag samtidigt. Nu så här i efterhand borde vi, om vi hade kunnat, kanske väntat lite till med huset. Maken går på knäna och brottas med ständigt dåligt samvete över att han inte är tillräckligt mycket hemma och alltid är trött. Töserna och jag försöker hålla humöret uppe. Eller rättare sagt, jag försöker, de har det redan. Miss Sunshine går i skolan och har skaffat nya kamrater. Miss Starshine vet inget annat än världen som kretsar runt hennes ömma moder. Dagmamma är på gång, men det går inte så fort som vi önskar. Jag behöver komma tillbaka till att vara jag också, att ta den där timmen i gymmet, att bara flanera runt på stan, att bara sitta i soffan och läsa en bok. Det kommer, det gäller bara att ha tålamod och det är det jag inte har just nu. Det är lättare att ha tålamod när det är fint väder ute. Nu är det bara grått. Grått inne, grått ute. Men det går mot ljusare tider. Snart är taket på plats på huset så att maken slipper åka dit och tömma golvet på vatten efter de senaste skyfallen, något som tar sina modiga timmar. Snart är det jul och vi drar norröver till Stockholm och sen Malmö och sen hänger vi där i några veckor för att ladda batterierna. Det ser jag otroligt mycket fram emot.
Miss Sunshines nya fina påslakan,
full med en massa hjärtan.
Så mycket kärlek och ännu mer
känner jag för min älskade lilla famil.
Kärlek när den är som störst.
Här får väggen fin gul färg.
