history repeating

Maken och jag satte oss i går för att titta på "Persepolis". Tyvärr var vi alldeles för trötta och somnade en kvart in, men den kvarten vi såg var nog för att dels inse att det är en lysande film, dels dra direkta paralleller till oroligheterna och avskyvärdheterna i Mellanöstern. Libyens ledare är en galen man som dödar sitt eget folk för att de har mage att demonstrera mot honom för att de vill ha demokrati. FN måste agera å det snaraste!

croozing

Vi har en ny bebis i familjen. I den kan man sitta två stycken om man tillsammans inte väger mer än 40 kilo. Man kan cykla med den, springa med den och, sist men inte minst, promenera med den. Dessutom får man plats med massor av saker i den, förutom småttingarna. Och en flagga så att bilarna kan se en när man cyklar med den ingick också, en sån där orange vimpel, ni vet. Nu ska bara vädret bli bättre, sen ska töserna och jag crooza runt med vår Croozer och ha picknick till höger och vänster med Atlanten som granne.

shadows

Så gick man in i en skuggigare period och blev osynlig igen. Sa ja till för många jobb utan manus och då blir det inget bloggande. Nu är jag ute igen, men solen som var här förra veckan är nu borta. Grått och regnigt, men varken mössa eller vantar behövs, så det får man ju se som ett plus.

En annan som har haft med skuggor att göra förra veckan är Mini. Hon har nämligen upptäckt sin och är heligt förbannad på den. När den stora upptäckte sin, blev hon jätterädd och grät hjärtskärande och vågade inte gå ner från pappas famn. Den lilla däremot lyfter på fötterna, försöker dra bort den efterhängsna saken, samtidigt som hon låter som Linus på linjen där det enda ordet som går att urskilja är "pas", som betyder "inte". Hon blir helt enkelt störtförbannad. Häromdagen kom hon så på knepet för att bli av med den: gå i skuggan i stället för i solen. Voilà! Hon är inte dum. Vad månne det bli av henne? Hon kanske till slut gör som Lucky Luke och skjuter snabbare än sin egen skugga, vem vet?

like mother like daughter or the other way around

Fredag i hålan. Då är det Bar du Pont som gäller, den enda trevliga baren/bistron i La Chaume. Töserna får jordgubbssaft och glass, om det finns någon smak kvar, vilket det oftast inte finns under den här årstiden, eller en liten kaka eller något annat. I dag fick de sockerkaka av ägaren. Det uppskattades av den stora, och den största, men mini tyckte att det var sådär. Hon ville bara ha systerns bit, så klart, inte sin egen.

Hemfärden gick i sakta mak och efter cirka 20 meter stannade vi på Place Ste Anne där det finns en stor väggmålning som har målats av en tysk som bor i La Chaume och som vi träffade på Bar du Pont precis innan. Han är för övrigt konstant full och minns aldrig det man säger fem minuter efter att man har sagt det. Givetvis blev det grimaseringar framför den. Först töserna...


...och sedan modern...


Denna session av skratt följdes av gråt då båda mina små stjärnor föll pladask på marken, den ena framåt och den andra bakåt, och detta precis samtidigt men på olika håll på det lilla torget. Resten av hemfärden skedde under tystnad med de båda slagna hjältarna sittandes i vagnen. Så kan det gå.

You're my sunshine

Vaknade till strålande sol i dag i tre olika upplagor: Miss Sunshine, Miss Starshine och den riktiga solen. Då kan man inte bli annat än glad. Jag börjar faktiskt tycka om onsdagar och ser den för det den är: en extra ledig dag, mitt i veckan. Det är bara att njuta och umgås med mina två stjärnor. I morse blev det sovmorgon ända till 07.30 för den stora och 08.10 för den lilla. Jag själv fick ju gå upp samtidigt som den stora, även om jag helst hade velat ligga kvar under täcket. Lång och lugn startsträcka för oss alla och så slutligen drog vi ut 10.30 och åkte till den här stranden...


Inte en själ så långt ögat nådde. Egentligen var det inte själva stranden som var målet, det var lekplatsen bredvid, den enda i närområdet som håller något sånär klass, men den ligger ca 15 km från där vi bor, i Bretignolle sur mer. De andra är undermåliga med svenska mått mätt. Och få. I La Chaume, stadsdelen där vi bor, finns det en. EN. Och den är så väl gömd att ett par jag känner och vars dotter går i Miss Sunshines klass inte hade hittat den på de fyra år de bott här. Jag fick visa dem den. När jag skulle leta upp den första gången tog det mig 40 minuter innan jag förstod att det bakom dungen med buskar faktiskt fanns en lekplats.

Annars finns det en annan populär plats hos den stora och hennes bästisar T och N, och det är kanonerna vid St Nicolas-kyrkan i La Chaume. Man har fin utsikt där uppifrån, ut över det vida Atlanten...

Och sen kan man alltid avsluta en härlig dag med crêpes med nutella...
och det är precis det vi ska göra i dag också
(bilden är från när vi firade den storas fyraårsdag hemma hos bästisarna)

det gick upp ett liljeholmens

Efter att då ha suttit i cirka 1,5 timmar och mer eller mindre fånstirrat på grundboksmallen och försökt leta i hjärnan efter de mer än 20 år gamla kunskaperna från företagsekonomilektionerna på Borgaskolan i Skånes bästa stad och samtidigt snurrat runt på nätet och hittat lite info om BAS-konton och bokföring, så började jag äntligen få lite struktur på siffrorna. Det var läskigt att känna paniken stiga och se siffrorna dansa tango/polka/vals/bugg framför mig och inte kunna hänga med det minsta. Jag tvingade mig själv att ta en paus och gå ut och försöka få ordning på tankarna, och se, det hjälpte. Tack och lov, för det finns ingen här som kan hjälpa mig. Sen om jag får rätt på debet och kredit, det får vi se. Men jag tänker göra mitt bästa för att få det så rätt som det bara går. Kanske sparar jag en tusenlapp också i arvode, vem vet. ;-)

rise and shine

Snart dags att väcka di små. Miss Starshine var uppe klockan sex en vända. Den vändan tog maken. Sen snusade hon bredvid mig. Mysigt. Nu snusar hon fortfarande, men jag är uppe. Miss Sunshine kollade vid sex om jag var kvar i sängen, då kunde nämligen hon också ligga kvar. Hon har somnat om och sover stenhårt. Känns tråkigt att behöva väcka dem, men i morgon får de sova ut, i morgon är det nämligen onsdag och skolan stängd.

Jag ska ta tag i mitt pappersarbete igen och i dag känns allt så mycket lättare. I natt kändes det tuffare, men i dag är jag stark och oövervinnerlig. Nu ska jag hädanefter bokföra allt inom några dagar. Det är mitt löfte till mig själv, för jag vill ju inte sitta så här kvällen innan (även om det inte är det bokstavligen) och få panik över något som det inte finns någon anledning att få panik över. Det är ju bara löjligt*.

* "Löjligt var ordet", sa Bull. :-)

working 9 to 5

Nu sitter jag där igen. Med papper. Fakturor. Från år 2010. Det som borde ha gjorts löpande under det året. Det sitter jag med nu. Som vanligt. Och humöret blir därefter. Surt. Och i mars ska han ha det, min fenomenale, och ytterst trevlige men ack numera så dyre, revisor. Han är värd varenda spänn, men med tanke på hur lite mitt lilla företag numera drar in, så är det nog egentligen inte så värst ekonomiskt att ha en revisor på ett stort, internationellt revisorsföretag*. Men den lilla funderingen stannar som en fundering. Jag gör ingenting åt den, för jag vet att min revisor är bäst och därför vill jag följa honom vart han än tar vägen. Och dessutom, han och jag har följts åt i åtta år. Varför skulle jag plötsligt byta till någon jag inte alls känner till? Nä, de gör jau änte! Jag hoppas på rabatt, så klart, men det är inte så lätt att få av en siffernörd.

Revisorn min har sagt åt mig i alla dessa år att bestämma en dag i veckan där jag sorterar och sätter in alla papper som tillhör företaget. Tror ni att jag gör det? Tror ni att jag någonsin har gjort det? Nope! Det ligger inte för mig, förstår ni. Jag är nämligen en så kallad självplågare. Problemet är att jag AVSKYR siffror. Jag hade det inte lätt under mattelektionerna i skolan. På gymnasiet gick jag treårig ekonomisk linje och då valde jag bort matten i tvåan och fortsatte med italienskan i stället. För mig är det än i dag en gåta hur man på ekonomisk linje fick lov att välja bort matematiken. Förklara det den som kan, jag vill faktiskt gärna veta hur man tänkte. Jag är i och för sig väldigt glad över att man kunde det, eftersom jag fick stora skälvan bara jag närmade mig mattesalen. Jag kan de fyra räknesätten plus lite till, det räcker. Fast, det säger jag nu och inväntar nästa matematikfas, nämligen döttrarnas... Och då kanske förklaringarna inte ens står på svenska! Hualigen, hur ska det gå?!

I morgon stundar en ny dag, en ny dag fylld med siffror. I morgon ska jag göra något jag aldrig har gjort, nämligen upprätta en s.k. grundbok och föra in alla siffror som står på fakturorna. I morgon tror jag att jag dör en smula....

Morgondagen känns just nu
oöverstiglig, ungefär som
att ta sig upp på denna helt släta fyr...

*Han var inte där från början, han var på ett familjeföretag, men de senaste 3-4 åren har han varit där och vandrat uppåt i sin karriär och jag har liksom fått hänga med trots att jag bara är en liten loppa, knappt det. Jag har faktiskt frågat om han vill att jag hittar någon annan, men han säger att jag inte behöver det. Det måste ju innebära att han tycker om mig lite grand i varje fall.

time flies

Det här är förvisso ingen nyhet, men att vara tvåbarnsförälder som jobbar hemifrån och försöker få in några arbetspass mellan hämtning och lämning och matlagning och gud vet allt innebär att dagarna formligen flyger iväg. Från det att klockan ringer, eller Miss Starshine vaknar, vilket oftast och egentligen alltid är samtidigt, klockan sju, är det full rulle. Och då menar jag full rulle. Sitta ner och ta det lugnt? Bah! Bara för veklingar. Men samtidigt så älskar jag det, jag känner hur kroppen nu börjar vakna igen efter att ha slumrat till när det gäller jobbet i nästan två år. Att ha flyttat tillbaka till byhålan, och dessutom inhandlat en fantastisk cykelvagn med plats för två småttingar + massor med, har gjort det hela mycket, mycket roligare, och nu när äntligen barnpassning av mini börjar ordna sig och jag kan få lite tid på egen hand så känns det kanoners. Men trött är jag, så det där med att jobba på kvällarna är lika med att bestiga i riktigt, riktigt högt berg. Det finns gränser för vad man orkar. Och utan träning på hög höjd är det lite väl mycket begärt att man ska kunna springa uppför det där jäkla berget. Jag får ta det etappvis helt enkelt.

En sak har jag dock lärt mig och det är att inte vara stressad och frånvarande och tänka på något jobb när jag är med barnen, utan bara vara närvarande med dem, här och nu. De är ju det bästa jag har skapat. Någonsin. Och då får jag banne mig vara närvarande och njuta av vår tid tillsammans. Helt plötsligt är de stora och kan ta vara på sig själva helt utan min hjälp.

Bilden ovan är finfinaste prinsessan Miss Sunshine, nu fyra år och nappfri, och hennes bebis. Obs! Det är inte Miss Starshine - hon har nu vuxit förbi dockan som länge var samma storlek som hon... Se bara här så fin hon är vår minsting, vår clown, vår tuffing: