...heter debutromanen av Sara Beischer, en trevlig tjej från Halmstad som jag hade nöjet att umgås med under veckan jag var på skrivarkurs på Katrinebergs folkhögskola i somras. Nu kom jag inte ihåg hennes namn, jag fick googla fram det, men däremot har titeln etsat sig fast. En lysande titel. Och en titel som ibland passar in på mig, särskilt nu. Inte för att jag inte ska jobba med det jag gör, utan för att jag inte ska sitta på just den platsen som jag gör. För det första ska jag inte sitta på en köksstol i ett kök en halvtrappa ner i en lägenhet som är mer som en sommarstuga och full med fukt och mögel. Trots kuddar ömmar ändan efter några timmar. För det andra ska jag inte sitta i den här Hålan. Inte nu längre. Nu vill jag inte mer. Det som skulle vara i ett år max har nu snart blivit tre. Men huset blir fint... Och snart flyttar vi in...
Var ska jag då jobba? Inte vet jag. Jag låter nog Ödet, det berömda, leda oss när Huset är klart, men ett hett tips är Alperna. Jag älskar förvisso Atlanten, men jag älskar skidåkning mer och vill att våra barn ska få chansen att uppleva skidåkning på riktigt. Med tanke på vår inkomst så lär vi aldrig ha råd att åka på skidsemester, så då får man helt enkelt bosätta sig i en alpby och få rabatterat pris på liftkortet och dessutom möjlighet att skida varenda dag om man så vill. Sedan kan man åka på semester till havet, för det är gratis att bada i havet och man kan bo mycket billigare vid havet. Ja, till och med gratis om man campar. Och ur klimatsynpunkt är det ju säkrare att sitta på ett berg än vid havet när Isen smälter och havsnivån höjs. Kalla mig fegis, själv kallar jag mig för överlevare. Nu vet jag dock inte om det blir så, vi kan lika gärna hamna i Sverige igen, allt hänger på om Maken får jobb och var...
Ska jag fortsätta med mitt jobb eller byta? För tillfället fortsätter jag, för jag har en sån enorm frihet och dessutom flyter det på, men i förlängningen vill jag ha göra något där jag träffar människor, inte bara diskuterar med dem över internet. Jag saknar kontakten med andra människor, stora som små. Inte för att jag inte älskar min lilla familj, det gör jag och det över allt annat, men det behövs mer mänsklig kontakt utifrån. I Hålan är det dåligt med den varan. Jag orkar inte ens gå in på det och förklara vad jag menar, men det här är inget annat än en fransk Håla vid Atlantkusten. Tänk svensk håla vid valfri kust... Jag har dock fått otroligt fina vänner här under de här åren, så visst finns det hopp.
Är jag nu tillbaka som bloggare igen eller inte? Jag vet inte, men jag hoppas det. Fingrarna vill skriva annat än bara det som jag skriver ner på mina textremsor. Det här blir aldrig en debattblogg, bara en uppdateringsblogg, en uppdatering om vad som händer i mitt liv och som ni, kära vänner, får ta del av om ni vill. Och så kanske jag glimtar till ibland och skriver om annat också, jag får se.
Nu är tanken att jag ska korrekturläsa ett fånigt pratprogram, men jag tror att jag struntar i det och lägger mig i stället för att gå upp tidigare i stället i morgon bitti. Jag ska ju egentligen inte jobba här och särskilt inte nu...
