Klokt

Jag läser en rätt kul bok just nu, Hästkrafter av Lars Mytting. Mycket snack om bilar, reservdelar, livet i en norsk avkrok och Mobilmacken som kämpar för att överleva. Huvudperson är mackägaren Erik, en snubbe på 30+. Han förlorade en dam, "landsvägen tog henne", som Oslo vann. När han sen får en karriärskvinna från Hydro-Texaco efter sig, det ska byggas en ny väg över fjället och en ny mack ska byggas, och hon fastnar i avkroken en kväll och sen blir full och har sex med Erik i hans sunkiga ungkarlslya ovanpå macken, då uttrycker han det så här när han vaknar upp efter natten med henne och med en begynnande baksmälla:
"Det får räcka med den här gången, därför att jag mest av allt är som jag är och därför att hon mest av allt är som hon är, men för en stund sedan var vi det som vi är mindre av, och nu är vi på väg tillbaka."
Right on! Tänk om man hade varit så klok i vissa lägen och insett direkt att det var så det var. Då hade man kanske sluppit några av de gångerna man har varit olyckligt kär...

Lång dags färd...

I dag har det varit en lång dag. Ni vet, en sådan dag som aldrig verkar ta slut. Dotra och jag är ihop dygnet runt känns det som, och till slut har både hon och jag fått nog. Vi behöver träffa andra människor, så är det bara. Herregud, dotra antastar ju folk hon möter på gatan i sin jakt efter nya bekantskaper. Där sitter hon i sin vagn och spanar människor. Hon ser dem på långt håll och nästan skriker ut sin glädje, och sen snackas det. "Da-da-da-da-daaa!"

Här satt jag då och deppade ihop medan dotra skrek, skrattade, var tyst, gick, trillade, grät, klängde, hängde, kramades... Då ringde först svärmor och peppade mig lite. Sen ringde franska väninnan i V som jag har druckit kaffe med en gång och vi hade jättetrevligt och jag trodde att vi liksom skulle ses snart igen, men icke. Hon hörde inte av sig. Inte jag heller för den delen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har tröttnat på att alltid vara den som ringer. Ibland känns det som om jag jagar folk, ja, ni vet, en sån däringa "stålker"... Och sedan kom ett dödsfall emellan och de fick åka till F. Men nu så hörde hon av sig och det värmde en ensam exilskånskas hjärta. Picknick i Turia på måndag halv två. Yes! Umgänge! Och när jag hade lagt på så ringde min kompis P i Val d'Isère dit dotra och jag ska i slutet av mars, början av april en vecka. Hon skulle kolla om det var ok att vi bodde söndag till söndag i stället för lördag till lördag. Inga problem inte. Vi snackade sedan bort en halvtimme om ditt och datt, och när jag la på kändes allt mycket bättre. Nu är sambon på väg hem, klockan är snart nio, middag blir väl vid tiosnåret. Sedan ska jag jobba lite med en julfilm (helt rätt säsong för den nu...) och så i säng.

Jag ska egentligen inte gnälla, jag har det jättebra. En underbar sambo, en fantastisk doter, härligt klimat, bra hälsa. Men jag saknar umgänge, det erkänner jag, och när jag inte får träffa folk på ett bra tag, då blir jag grinig. Nu har jag dock skrivit av mig och det känns bättre. "Uppåt, framåt", som en god vän från Småland skulle ha uttryckt det. :-)

Frustration

Morgonpromenad på stranden. Möter farbrorn med de två små vita hundarna. Mor och dotter visar det sig. Han säger något. Hjälp! Vad säger han? Jag förstår inte. "Tipiado" låter det som. Han pekar på solen. Jaha? Jag ler fånigt och nickar. Han fortsätter prata. "Muy bien tiempo"*. Vafalls? Vad sa han nu? Han upprepar frasen och då trillar poletten ner. Jättevackert väder. "Ja, ja, ja!", utropar jag. Eller egentligen "Sì, sì, sì!", samtidigt som jag pekar på honom och skakar på fingret när jag pekar och ser överlycklig ut. Jag förstod! Han ler, skrattar till och med, säger hejdå och går vidare. Jag med, med ett leende på läpparna. Jag förstod ju. Vi hade en konversation. Nåväl, nästan i varje fall. Vad var det nu han sa? "Tipiado"? Finns det? En koll i lexikonet... Nej, finns ej. Men jag förstod det ju som "ljummet". Blädder, blädder... Där! Ljummen = tibio. Ja just det, med "b", inte "p". En enda bokstav fel och det betyder ingenting. Men jag förstod ändå. Det var inte så svårt. Det börjar lossna nu, jag känner det, men jag är sååå frustrerad över att det inte går fort nog. Det hade gått fortare om jag bara hade kommit iväg till någon form av spanskundervisning. Nu är det spansk teve som är min lärare. Särskilt frågesporterna. Där står nämligen frågan skriven i rutan och jag hinner slå upp. Sen säger programledarna oftast samma sak varje kväll. Efter de två frågesporterna på fyran slår jag över till "Gente" på ettan. Där är det mest elände, folk som har dött i olika hemska olyckor, folk som har försvunnit, folk som är ledsna över ett eller annat. Där står också skrivet i rutan i korthet det de säger, eller kortare än i korthet, mer som stödord, ni vet. Och sen kommer nyheterna. Där står också en del i rutan. Det är bra det systemet för oss som inte hänger med. Sen har vi barnvakten, henne lär jag mig också av. Hon är rumänska och pratar bara spanska och rumänska. Med henne kör jag en blandning av franska och spanska, en blandning som nu börjar bli fördel spanskan. Det är dock frustrerande att jag inte kan ordentligt. Jag vill ju kunna ha en konversation med henne, få en uppfattning om vem hon är egentligen, vad hon tycker och tänker om saker. Men hon verkar vara en gullig person. Och Dotra älskar henne. Som tur är.
Nåväl, i takt med att spanskan förbättras mattas min frustration av, det vet jag. Men måste det ta sån tid??!!

Ett torn, ett tomt torn, inte något Babels torn här inte...

* Med reservation för felstavning. :-)

Dammråttornas dröm…

…är en dammsugare som inte suger eller en som suger för mycket. Vår familj är stolta innehavare av bägge slagen. Den som suger för att den inte suger finns här i Spanien, den som suger för att den suger för mycket finns i Frankrike. Den som suger lagom finns – givetvis – i lagomlandet Sverige.

Hur kan då en dammsugare som suger för mycket vara fel? Jo, för munstycket suger sig fast som en annan bläckfiskarm mot golvet och hur man än försöker kan man inte vinkla upp det och liksom lura in det som behövs sugas upp. Resultat: Smutsen skjuts framför och hamnar längs med någon vägg. När det gäller den som inte suger behöver jag inte ens förklara. Den låter däremot. Mycket. Man hör bara den och inget annat. Men det är mycket väsen för ingenting. Men enligt sambon är den sååå bra för den är påslös. Förvisso ett plus, men vad hjälper det när smutsen inte sugs in???

I stället för att bråka, och köpa ännu en dammsugare – vi har ju faktiskt tre -, sopar jag numera golvet. Med en hund som fäller infernaliskt mycket och det faktum att vi bor 8,5 minuter från stranden, så behövs det sopas ungefär varje dag. Men jag tar det i etapper – halva lägenheten ena dagen, andra halvan nästa dag. Eller: Norra flygeln först, sen södra. Och det är bara att inse faktum: Mot dammråttorna har jag ingen chans med en sopborste, så se – även jag är en dammråttas dröm!

Min allra sötaste smutsindragare

Bryggsöndag

Goede Wil

Sol. Blått hav. Blå himmel. Vänner. Grill. Lammkotletter. Couscous. Amarone. Rioja. Banan- och chokladkaka. Gungande brygga. Det är söndag i Gandia. I slutet av januari. Svensk vinter känns avlägsen. Y:s båt ”Goede Wil”, så fin, så vacker, så stadig. J-Y:s båt lika vacker, smäckrare, gjord för fart. Tiden går långsamt. Skönt. Dotra trivs som fisken i vattnet. Folk! Andra än mamma och pappa. Tiden tickar dock på. Solen försvinner. Det blir genast kyligare. Klockan är halv sex. Dags att åka hem. Det tar en timme. Bada dotra. Skriva lite. Fixa mat. Ta ett glas vin. Greppa boken och hopp i säng. Jo, livet är rätt skönt.

Här följer receptet på favvokakan:

Banan- och chokladkaka

Ugn: 75 grader

Tid: 30-40 min (beroende på ugn)

75 g smör

1,5 dl socker

1 tsk vaniljsocker eller 1 skrapad vaniljstång

2 msk mjölk

2 ägg

2 bananer

75-100 g mörk choklad 70 %

2,5 dl mjöl

1 tsk bakpulver

Smält smöret. Låt svalna. Mosa bananerna. Hacka chokladen. Blanda smör, socker, mjölk, vaniljsocker. För hand, behövs ingen elvisp här inte. Separera gulorna från vitorna. Blanda i äggulor, bananmos, choklad, mjöl och bakpulver. Vispa äggvitorna till hårt skum. Blanda i smeten. Häll upp i form och grädda. Mumsfilibabba! Beroendeframkallande.

Såpigt sikte

Dotra är än så länge måttligt intresserad av leksaker, men hon har en del favoriter i sin digra leksakshög. De låter oftast väldigt mycket, som (den på bilden) multimusiksleksaken hon fick av mamy L och papy J (farmor och farfar från Frankrike). De kom även med en pizzagrill till den ömma modern, så blev det tyst på henne. I den kan man göra en massa kul, inte bara pizzor. Man kan göra pajer, toast med getost, chokladkakor... Men i alla fall, såpbubblor är en annan av dotras favorit. I varje fall i hela fem sekunder. Sen tröttnar hon. Kan bero på att jag har ett stort problem: Jag siktar dåligt när jag blåser. Ut kommer på sin höjd en stackars darrig såpbubbla. Sorgligt, inte sant? Sambon blåser jättefina. Stora och små i långa rader. Mamy L också. Och papy J. Och min väninna i B. Men inte jag. Hur 17 kan det vara så svårt? Nu här på morgonen kom jag alltså på det: Taskigt sikte. Och det fick mig att tänka på den gången jag var i djupaste Småland med ett gäng kompisar för väääldigt längesen. Då skulle det skjutas lerduvor. Jag träffade inte en enda, trots att jag siktade så bra. Trodde jag. Jägarvännen tog sig en närmare titt på vad som var fel. Jo, fröken blundade med fel öga! Då kan det bara gå åt skogen. Jag överlämnade geväret till jägarvännen och gick muttrande därifrån. Sen tog det mååånga år innan jag provade igen, på en båt i Öresund när nattklubben jag jobbade på hade personalfest. De andra fiskade, jag sköt för glatta livet. Och blundade med rätt öga.

Och i Valencia talas det....?

Min mest uppmärksamma läsare och ivrigaste bloggpåhejare ;-) såg att det var två olika ord för strand på bilderna i går och undrade om det var katalanska. Svaret är nej och ja. Det är valencianska som är en sydlig katalansk dialekt. Det är ju så, som säkert många av er vet, att det vi kallar för spanska heter kastilianska och kommer ursprungligen från de centrala delarna av Spanien. I nordöstra Spanien ligger regionen Katalonien, där bland annat Barcelona ingår, och där talas det katalanska. Staden Valencia är huvudstad i regionen Valencia, i vilken även Castellòn och Alacant (Alicante på spanska) ingår. Här är valencianska officiellt språk och står på alla vägskyltar.Det kan ställa till det ibland, för vem av er hade varit helt säkra på att Alacant var Alicante...?

Nu låter det kanske som att jag är värsta Spanien-experten, men se det är jag inte, tvärtom, jag har precis börjat lära mig mer om landet och får läsa på allt eftersom frågorna ställs. Men en sak vet jag: Godare apelsiner än de här i Valenciaområdet, plockade med egna händer direkt från trädet, finns inte.

Prima promenader

Varje morgon går jag och hunden en promenad. Hon för att jaga kaniner, katter och råttor och uträtta sina behov, jag för att få luft, vakna till och förhoppningsvis tappa några gram på vägen. Promenaden i sig är egentligen inte alls särskilt upphetsande, ganska tråkig och enahanda, men man tänker bra och kommer på en massa roliga saker man skulle vilja göra en dag. En mycket god vän vän hemma i ruskträsket och Skånes huvudstad Malmö promenerar också nu för tiden, till och från jobbet. Det är imponerande. Vi går lika lång tid, ca 40-45 minuter, men för mig är det enklare. Här är det ju sol och hyfsad värme, men i Malmö?! Med det ruskiga vädret och allt det där mörka mörka mörka... Heja dig, V!

Promenader är bra. De är bra fysiskt och psykiskt. Jag kan inte, som en viss kär kollega gör, jogga på grund av ett kasst knä och en knasig rygg. Jag promenerar i stället. Det fungerar bra. Man hinner se så mycket dessutom. Springer man så missar man alla skalbaggar, myror, myggor, ormar... (Japp, det finns orm här. Jag har ormfobi. Förra året såg jag en. Den hade säkert en meter mellan ögonen. Jag slutade inte skaka på en vecka. Det där med ormar återkommer jag säkert till i ett annat inlägg, inte nu, då kan jag inte sova.)

I dag promenerade jag en ny väg, den över dynerna, eller klitterna. Sen såg jag den här skylten:


Just det, man får inte gå på klitterna. Det kan man förstå. Om alla gör det förstörs de och då försvinner sanden och stranden. Det vill vi inte. Så jag ska inte göra om det. Men det var bra träning för häck och ben. Här är ju minst sagt platt, så vore det inte för att vi bodde på femte våningen utan hiss så skulle jag inte få tränat just de musklerna. Vilken tur jag har som inte har hiss...

Promenader förbrödrar. När man går ungefär samma sträcka vid ungefär samma tid varje dag, så möter man oundvikligen samma människor. I början tittar man avvaktande på varandra och nickar lite avmätt. Efter några dagar säger man Hola! och ännu några dagar senare ler man till och med när man säger det. Sen kan det hända att man stannar till och pratar lite. Det sker dock oftast med hundägare, inte med de andra som inte har någon hund att snacka om som förevändning. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte snackar - de snackar med mig. Min spanska är inte på något sätt i närheten av att kunna ha en konversation. Jag kan förstå vad de säger men inte svara dem. De har således en monolog där jag nickar eller skakar på huvudet och utstöter enstaka ord medan mina händer jobbar desto mer för att människan ska kunna förstå åtminstone en del av det jag försöker säga.

Avslutar dagens inlägg med en bild över strand, husen där vi bodde förut, klitterna som jag aldrig mer ska beträda ... och strandpromenaden, tagen i morse innan solen kom fram. Det var sovmorgon för den i dag. Det var den värd. Sen förgyllde den vår dag ända fram till halv sex, sex.



Cd-tips: Barn på nytt, 25 sånger av Georg Riedel och Astrid Lindgren med en massa bra artister. Jag älskar den. Tur att dotra finns så att man kan lyssna på den om och om igen...

Spaniens soliga snuda

Nu är det då så att jag och min lilla familj - sambo modell fransk, dotter modell ett år + galen hund modell åtta år, svanslös och blond - befinner oss i en liten byhåla strax söder om Valencia vid namn El Saler. Här är medelåldern högre än hög, förutom när skolan börjar och slutar för då sjunker den drastiskt, men det är bara två gånger per dag. De två små snabbköpen har aldrig öppet, men tobaken och bageriet har nästan alltid det. Alltså får man röka och äta kakor hur mycket man vill, men en liter mjölk kan man inte få tag på, då får man ta bilen till Alfafar (någon mer än jag som osökt kommer att tänka på Alfalfa i Busungarna?), 6 km härifrån, eller till Valencia, 10 km härifrån. Hade jag haft cykel och det funnits ordentliga cykelvägar här, då hade jag cyklat dit, men cykeln är i Gandia, en timme söderut, och cykelvägar finns inte. Vad gör cykeln i Gandia, kan man då fråga sig? Jo, den samlar damm i en container tillsammans med lite annat smått och gott vi samlade på oss vid förra El Saler/Valencia-rundan... Det var nämligen i Gandia allt började, därför är containern där, men det är en lång historia och det vete katten om jag någonsin kommer att skriva om det. Ni får helt enkelt nöja er med ovanstående.

En sak som är väldigt positiv här är att solen skiner varje dag. Visst kan den dröja vissa dagar, ha lite sovmorgon, men den dyker alltid upp. Precis som vinden. Den dyker upp vid ett, två. Varje dag. Den lägger sig dock vid fem, sex igen. En annan sak är att jag har exakt åtta och en halv minuters gångväg ner till stranden, la playa. Dotra min älskar stranden. Hunden med. Inte jag. För mycket sand. Särskilt när det blåser. Alltså får man passa på att gå dit innan eller efter vinden. Det lyckas inte alltid. För samtidigt som jag inte är särskilt glad i sand så är det ju mysigt att gå runt barfota i mjuk sand och känna lite på vattnet, vilket är ganska kallt för tillfället, om ni undrar. Inte badvänligt varmt. Såg dock en man iförd inget i morse som tog sig ett morgondopp. Modigt, säger jag, som är allt annat än vinterbadare.

Om man sedan följer stranden söderut, antingen längs med strandpromenaden eller inne i tallskogen, så kommer man efter ca 40 minuter fram till där vi bodde förra gången. Där finns El Salers enda lekplats med gunga för bebisar som inte kan hålla i sig själva än och där finns också Åsnan, till dotras förtjusning. Åsnan har en jätteträdgård för sig själv och hans kompis är en vit, jättefin hägerliknande fågel som brukar sitta på hans länd. Som grannar har han ett gäng småhundar av diverse blandningar, den ena mer halt och lytt än den andra, och massvis med vildkatter. En fantastisk samling. De berikas ibland av tjurar som visas upp för att säljas till tjurfäktningar, som bl.a. pågår i Valencia. Ett oskick det där med tjurfäktningar, anser jag. Men tjurarna är fina. I varje fall, jag tänkte avsluta med en liten bild från gårdagens besök hos Åsnan. Dotra är inte det minsta rädd och allt som ser ut som ett gosedjur hälsas med glada tillrop.


Dags att sova. I morgon stundar en ny dag i solens, sandens och apelsinernas land.

Nu så!

Ja, då var det dags. Första inlägget, skrivet från min älskade bärbara i vardagsrummet/kontoret/köket i El Saler, vårt tillfälliga hem. Solen skiner och det är cirka 20 grader varmt ute. Rätt härligt faktiskt. Dessvärre är jag låst framför datorn och ska jobba, så det här är big no no. Skriva blogginlägg får man göra när man har tid över. Jo, och så var det då det: När har jag tid över? Aldrig, känns det som för tillfället. Alltså får jag skriva när andan faller på. Som nu. Då kanske det faktiskt blir så att jag trycker iväg det och skickar iväg url:en till hugade spekulanter (ni vet vilka ni är). Huga, det är skrämmande det här. Men jag vänjer mig väl. Och växer gör jag. För jag vågade. Till slut.