onsdag 23 januari 2008
Nu så!
Ja, då var det dags. Första inlägget, skrivet från min älskade bärbara i vardagsrummet/kontoret/köket i El Saler, vårt tillfälliga hem. Solen skiner och det är cirka 20 grader varmt ute. Rätt härligt faktiskt. Dessvärre är jag låst framför datorn och ska jobba, så det här är big no no. Skriva blogginlägg får man göra när man har tid över. Jo, och så var det då det: När har jag tid över? Aldrig, känns det som för tillfället. Alltså får jag skriva när andan faller på. Som nu. Då kanske det faktiskt blir så att jag trycker iväg det och skickar iväg url:en till hugade spekulanter (ni vet vilka ni är). Huga, det är skrämmande det här. Men jag vänjer mig väl. Och växer gör jag. För jag vågade. Till slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hurra för dig! Det var väl inte så farligt?
Beträffande no-no och yes-yes tycker jag att bloggandet ingår i jobbet för oss som är språkare: fritt skapande lösgör kreativiteten i översättandet också. --- Jaja, skratta om du vill, men jag menar det faktiskt.
Dessutom är det ganska bra att göra även bloggandet till en rutin. Annars blir det liksom aldrig av. Man inbillar sig att bloggen har låg prio och att nästan allt annat är viktigare. Men näh -- allt kreativt är nödvändigt!
Kram från höga Nord!
Åjo, lite läskigt var det allt. Och är. Men som sagt, jag vänjer mig. Det var faktiskt rätt kul när jag väl kom igång. Nu får jag väl bara fila till klockan, som visar konstig tid, och andra saker på bloggen.
Tack för din kommentar, den behövdes. Och jag håller absolut med om att det ingår i jobbet som språkare. Det här är spännande, ju! :-)
Ja, jag vet att en del tycker det är meningslöst trams att blogga, men det är ju bara att inse att det här är precis lika socialt som att träffa eller att ringa och prata med folk. Dessutom rymmer formatet en massa andra uttryckmöjligheter, om man nu har estetiska/kreativa/löksoppa ambitioner.
Fast nu har jag fikat länge nog: måste hinna med några sidor till om den idiotiska byrackan innan det är dags att hämta mini på dagis.
Rulla är ett ord jag är förtjust i. (Substantivet alltså, verbet är väl inte så mycket att tjafsa om.) Bulla är också roligt.
Förlåt förlåt, den där kommentaren skulle ha hamnat på Miss Gillettes blogg! Så går det när man har många bollar i luften (= många bloggfönster öppna samtidigt). Men då har du ju fått en kommentar från nån du inte känner nu också! Bra va!
Översättarhelena, nu är jag ju novis inom bloggeriet, men jag tror, observerar tror, att din kommentar var menad till miss gillettes blogginlägg. Men jag är givetvis väldigt stolt över att du har varit och tittat in på min så här i dess linda. :-)
Men om du är kompis med miss G, och bor i Spanien, och har en liten dotter - har inte vi träffats på nån mailinglista då månne? Jag tycker det låter bekant på något sätt, men det kanske bara för att vill vara bekant med en som bor åtta och en halv minut från stranden. Och som får se, lukta och höra på havet varje dag.
Görel, på två av de tre mejlinglistorna (ja, jag är inte med i för många, då blir man kluven, vet ni) finns det en Görel som har ett efternamn som börjar på B. Kan det vara du? :-)
Jajamensan! :-)
Jamen, då så, då vet jag. Vet du vem jag är nu? Initialer ML... ;-)
Hade jag redan gissat! 8-)
Skicka en kommentar