Spaniens soliga snuda

Nu är det då så att jag och min lilla familj - sambo modell fransk, dotter modell ett år + galen hund modell åtta år, svanslös och blond - befinner oss i en liten byhåla strax söder om Valencia vid namn El Saler. Här är medelåldern högre än hög, förutom när skolan börjar och slutar för då sjunker den drastiskt, men det är bara två gånger per dag. De två små snabbköpen har aldrig öppet, men tobaken och bageriet har nästan alltid det. Alltså får man röka och äta kakor hur mycket man vill, men en liter mjölk kan man inte få tag på, då får man ta bilen till Alfafar (någon mer än jag som osökt kommer att tänka på Alfalfa i Busungarna?), 6 km härifrån, eller till Valencia, 10 km härifrån. Hade jag haft cykel och det funnits ordentliga cykelvägar här, då hade jag cyklat dit, men cykeln är i Gandia, en timme söderut, och cykelvägar finns inte. Vad gör cykeln i Gandia, kan man då fråga sig? Jo, den samlar damm i en container tillsammans med lite annat smått och gott vi samlade på oss vid förra El Saler/Valencia-rundan... Det var nämligen i Gandia allt började, därför är containern där, men det är en lång historia och det vete katten om jag någonsin kommer att skriva om det. Ni får helt enkelt nöja er med ovanstående.

En sak som är väldigt positiv här är att solen skiner varje dag. Visst kan den dröja vissa dagar, ha lite sovmorgon, men den dyker alltid upp. Precis som vinden. Den dyker upp vid ett, två. Varje dag. Den lägger sig dock vid fem, sex igen. En annan sak är att jag har exakt åtta och en halv minuters gångväg ner till stranden, la playa. Dotra min älskar stranden. Hunden med. Inte jag. För mycket sand. Särskilt när det blåser. Alltså får man passa på att gå dit innan eller efter vinden. Det lyckas inte alltid. För samtidigt som jag inte är särskilt glad i sand så är det ju mysigt att gå runt barfota i mjuk sand och känna lite på vattnet, vilket är ganska kallt för tillfället, om ni undrar. Inte badvänligt varmt. Såg dock en man iförd inget i morse som tog sig ett morgondopp. Modigt, säger jag, som är allt annat än vinterbadare.

Om man sedan följer stranden söderut, antingen längs med strandpromenaden eller inne i tallskogen, så kommer man efter ca 40 minuter fram till där vi bodde förra gången. Där finns El Salers enda lekplats med gunga för bebisar som inte kan hålla i sig själva än och där finns också Åsnan, till dotras förtjusning. Åsnan har en jätteträdgård för sig själv och hans kompis är en vit, jättefin hägerliknande fågel som brukar sitta på hans länd. Som grannar har han ett gäng småhundar av diverse blandningar, den ena mer halt och lytt än den andra, och massvis med vildkatter. En fantastisk samling. De berikas ibland av tjurar som visas upp för att säljas till tjurfäktningar, som bl.a. pågår i Valencia. Ett oskick det där med tjurfäktningar, anser jag. Men tjurarna är fina. I varje fall, jag tänkte avsluta med en liten bild från gårdagens besök hos Åsnan. Dotra är inte det minsta rädd och allt som ser ut som ett gosedjur hälsas med glada tillrop.


Dags att sova. I morgon stundar en ny dag i solens, sandens och apelsinernas land.