Ibland

Ibland blir det knasigt. Ibland blir det rätt. Ibland blir det tokigt. Ibland blir det snett. Ibland blir det vint. Ibland blir det knas. Ibland sitter en fluga på ett glas. Ibland sjunger barnet. Ibland sjunger du. Ibland skär sig såsen. Ibland blir en och en tu. Ibland snor sig katten. Ibland drunknar fisken. Ibland blommar rosen. Ibland susar vinden.

Och ibland får man en våtdräkt, en bräda och en som pekar med hela handen. "Dit ut ska du. Upp på vågorna." Och så gör man det. Och plötsligt känns allt fantastiskt mycket bättre. Och ibland har man skrivit en helt otroligt onödig grej. Men vet ni, ibland är det bara så rätt.

write wrote written

Anmälde mig till en skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola och har nu fått bekräftat att den blir av, så nu ska jag lära mig att skriva och i slutänden bli hyllad författare som nämns bland övriga stora namn när Nobelpriset i litteratur ska delas ut. Storhetsvansinne lider jag...inte av. Alls.

Nåväl, de vill att man tar med sig egna alster. "Jag har inga", sa jag till mor min. "Ta nåt från bloggen", svarade hon. Hmmm. Ta nåt från bloggen... Ja, men vad? Jag skriver ju inget särskilt egentligen, bara lite ditten och datten om just ditten och datten. Det blir det inga Nobelpris av, så mycket kan ju även en med noll storhetsvansinne räkna ut. Så vad göra? Sätta sig ner och försöka författa något enastående som kommer att hänföra varenda en av mina 13 medkursare? Inte ta med någonting och låtsas som om det regnar? Skylla på att hunden/katten/fiskarna åt upp alla alster jag någonsin har skrivit?Jag önskar att jag kunde säga att de är många...

Hur kommer det sig då att jag ska gå på den här skrivarkursen trots att jag inte har ett enda vettigt alster att visa eller läsa upp? För att alla andra gör det? Det är ju rätt inne att gå på skrivarkurser och försöka bli en ny Läckberg. Vilket i sig är rätt märkligt, eftersom Läckberg inte är så väl ansedd i de finare salongerna. Jag tycker dock att hon skriver bra, men man gör bäst i att inte syna detaljerna i sömmarna. Det gjorde jag i den senaste av henne jag läste (minns ej vilken) och det var då jag slutade läsa henne, men fram till dess slukade jag dem utan att skämmas. Men eftersom jag i framtiden helst ska ingå i den fina Nobelsamlingen, då får hon förpassas till "skämsfacket". Nu är det inte därför jag går på skrivarkursen. Nej, jag går på den för att jag vill göra något annat, något nytt, och bredda mitt skrivande och våga införliva nya ord och vändningar som jag förr inte har tänkt på, eftersom det i mitt jobb inte finns så mycket möjlighet till att svänga sig med nya vändningar. Filmer, serier och dokumentärer är sällan fyllda med någon djupare prosa, förutom olika citat av kända, oftast avlidna, författare, och de finns det oftast vedertagna översättningar av, så där kan man inte heller svänga sina lurviga som man vill.

Skrivarkursen är för mig ett steg på väg mot mitt nya liv som består av... Ja, det vet jag inte än, men det kan ju inte vara fel eller slöseri med tid att gå på den. Dessutom träffar man nya människor och det är också väldigt berikande på alla sätt och vis. Tänk om det helt enkelt slutar med att jag skriver en hel bok om min skrivarkurs på Kristinebergs folkhögskola? Jag har ju lyckats fylla en bloggpost med den, utan att den ens har satt igång.

raindrops keep fallin' on my head

En glad gubbe i skogen...

Dagen hade samma tema som i går: regn. Regn, regn och åter regn. Och 12 grader. I maj. I Hålan där det ska vara runt 20 grader minst vid den här tiden. Men bönderna är glada och är bönderna glada, då är jag glad. Det blir så jobbigt när de är sura och börjar strejka mot vädret och annat som man kan strejka mot i detta strejkglada land. Nu har det dock inte varit så mycket strejk på ett tag. De samlar sig alla till nästa stora semesterhelg. Tror jag. Eller kanske till jul. Vem vet? De kan liksom inte strejka mot Hollande, för han har inte gjort något än. Just nu går alla mest och väntar på vad han ska göra, vilket som blir hans första drag. Tror jag. Men vad vet jag? Jag kan ju ha alldeles uppåt väggarna fel. Så i stället för att blanda mig i något så trivialt som politik, så återgår jag till min lilla familjs förehavanden.

I dag blev det tennis utomhus i en regnlucka. Jag ger mig den på att ni inte visste att regnluckor finns, men det gör de. Det är helt enkelt en synonym för "regnuppehåll", eller bara "uppehåll" om man så vill. Min tennispartner och väninna har en viss ovana att prata oavbrutet medan vi spelar, så mitt spel kommer nästan aldrig igång. Särskilt jobbigt blir det när hon börjar prata om mat, för då tänds min matlampa direkt och magen börjar kurra inom fem minuter. Tur då att Monsieur och mina små söta fröknar hade fixat lunch som stod på bordet när jag kom hem.

Galen hund i tratt...

Regn, ja. Men det har väl aldrig hindrat en svensk från att gå ut, så på med regnkläder och ut med er, ungar! Japp. Vi hängde på. Regnkläder och allt. Inte Hunden dock. Hon får ju inte. Fem dagar kvar innan hon får jaga kaniner på riktigt och inte bara i drömmen. Promenaden blev i skogen. Vi tänkte att vi skulle få mindre regn på oss där. Vi valde fel skog. En äkta regnskog. I Vendée. Med STOORA droppar. Blöta och kalla åkte vi hem, men vi blev av med en på vägen. Miss Sunshine fick lov att följa med bästisen hem och sova över trots att det är skola i morgon. En som blev glad över det var Miss Starshine, för plöstsligt hade hon tillgång till ALLA leksaker. Lite roar de små, det vill jag lova. I morgon väntar mer regn, förresten. Tror jag ska dansa en soldans nu.

Tre trallande jäntor...dyngsura en dag som denna...

Just singing in the rain

Efter många månaders tystnad tänkte jag nu ta upp bloggtråden igen. Det händer ju saker hela tiden och det är omöjligt att ens försöka uppdatera er på vad som har hänt, så har ni inte regelbunden kontakt med mig, ja, då får ni stå ut med att inte få veta allt. Så är det. Men det kan ju vara kul ändå att vara halvmedveten om vad som händer min lilla familj och mig. Och om jag nu börjar skriva mer regelbundet igen, ja, då är ni snart i kapp.

I dag har vi till exempel varit på biltur. Vi skulle iväg och titta på en gammal vedugn som såg fin ut på bild men som visade sig vara så förstörd att tippen nästa vore barmhärtigt för den. Men ägaren klamrar sig nog fast vid hoppet om att kunna sälja den för 300 euros ändå... Nja, jag tror att han får tänka om. Han har tur om någon kan tänka sig att ta den gratis.

Efter det åkte vi till grannbyn. Där var det fest. I regnet. Jo, det regnade nästan hela dagen i dag och de drog vinstlotten och fick hällregnet som vi hade med oss från kusten. Jag har förresten inte sagt vart vi åkte. Vi åkte till området strax söder om Saumur, där det vimlar av små slott, stora slott och vingårdar. Grannbyn heter Montreuil-Bellay. De har ett stort slott. Monsieur och jag var i samma by för två år sedan när vi var ute på en tvådagarstur på tu man hand. Vi gick därför till samma restaurang* som vi hade varit på förra gången, men den här gången blev vi besvikna. Dyrt och väldigt små portioner. Däremot gjorde döttrarna oss stolta genom att inte falla ihop över att de inte fick pommes frites**, utan fick skinka, getost och äpple i stället. Och glass till efterrätt. Så klart.

Slottet i Montreuil-Bellay

Efter den halvmisslyckade lunchen åkte vi vidare mot Saumur, men av någon anledning ville inte bilen dit. Det kan ha berott på hällregnet. I stället vände vi om och påbörjade resan mot kusten. Jag tyckte dock att det vore väldigt synd att inte köpa med sig lite vin från detta vindistrikt när vi nu ändå var där - det tar ju ändå 2 timmar att åka dit - så vi stannade vid första bästa, och öppna, vinslott. Där provsmakade vi vin (en provsmakning räcker, för trots att man på sin höjd får i sig två fulla klunkar vin så lär de kännas efter tredje provsmakningsstället...) och fick med oss tre lådor av ett torrt och ett sött vitt vin. För er som inte har smakat Coteaux du Layon, så rekommenderar jag det varmt. Gott som fördrink, till förrätten eller desserten. Ett sött vin med härliga smaker.

Familjen tuffade vidare, men kände sig nu nödd och tvungen att stanna till vid en antikhandlare/loppis. Där hittade vi en vattenkokare för en spottstyver, nästan helt ny. Det var ett kap, för jag har varit på väg att inte bara en gång utan flera gånger torrkoka kastruller och det vet man ju vad det kan leda till. Jag sätter på tevatten och går sedan därifrån, sätter mig och jobbar och en halvtimme senare kommer jag på att jag har gjort det och då är allt vattnet oftast borta... Livsfarligt! Men nu har jag alltså en vattenkokare igen. Och töserna fick var sitt mjukisdjur innan vi gick av damen bakom kassan.

En som blev glad när vi kom hem var hunden. Den galna. Hon är skadad och går runt med tratt på huvudet. Stackarn. Men Miss Sunshine tycker att det är kanon, för hon får följa med ut och gå med henne och då även hålla i kopplet. Hunden brukar nämligen alltid få springa lös i skogen eller på stranden, så det är ju klart att det är spännande att få hålla henne och känna sig stor.

Vem går ut med vem egentligen?

Trots regnet var det en jättekul dag - vi var ju borta från Hålan en hel dag!!!  :-)




* Restaurang och restaurang... Hon serverar sallader eller sallad med toast. Allt är ekologiskt och det gillar jag väldigt mycket, men när portionerna är så små att jag knappt ens märker att jag har ätit, då blir jag sur, särskilt när de kostar 12 euros. Och när hon kallar skakad mjölk med kakaopulver för "chokladsås", då blir jag ännu surare. Nej, vi återvänder inte. Jo, kanske för att dricka hennes fantastiska äppeljuice och goda kaffe.


**Pommes frites är något som vi äter väldigt sällan, även om vi faktiskt gjorde det hemma i går kväll, men annars så får de det mest när vi är på restaurang, vilket vi är väldigt sällan, så när Miss Sunshine fattade att vi skulle på restaurang, då stod det plötsligt "POMMES FRITES skrivet i eldskrift framför henne. Men tji fick hon.