Är du en rymdväskspanare?

Då är det dags att ta fram kikaren och börja spana. En NASA-astronaut har tappat en verktygsväska stor som en ryggsäck uppe i rymden. Nu far väskan fram som en vilde där uppe, så har man alltid drömt om att se en väska i rymden är det nu man ska börja spana på allvar.

Ur Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/skane/article393473/Blinka-lilla-vaska-dar.html

Filmtips

Sambon och jag var på bio i går kväll. Den sena, efter att dotra lagt sig och snusade så gott hemma hos mormor, eller Mimmi som hon faktiskt kallas av sina barnbarn. Det var det första som kom på det, givetvis. Hon kunde inte säga mormor utan det blev Mimmi och på den vägen är det. Så hädanefter är mormor Mimmi. Mycket gulligare än mormor, dessutom. Det var fantastiskt skönt att få komma ut, inte bara ligga på sofflocket och dumglo på teven, något som jag aldrig annars brukar göra, men eftersom dotra och jag för tillfället bor hos Mimmi då köket där hemma renoveras av sambon så har det blivit så tokigt. Resultat: Myror i benen och panikkänsla av att slösa bort tiden på dumma serier på teve, serier som jag dessutom tillbringar dagar i ända med att översätta... Jag behövde helt enkelt luft och jag behövde få en biodos, något jag inte fått på ett bra tag. Då det inte fanns så mycket på biorepetoaren som inte var svenskt, så stod valet mellan Bonds senaste, Twilight och Burn After Notice. Det fick bli den sistnämnde. Bröderna Coen är favoriter och vi var inte sugna på Bond, trots den übersexige Craig, och dessutom skulle nog sambon inte uppskatta Twilight. Jag ska dock se den - har jag nu slukat alla fyra böckerna så vore det väl själve den om jag inte såg filmen. Ska bara hitta någon att se den med...

Valet visade sig vara helrätt. En lysande film. Brad Pitt gör en något ovanlig roll för att vara han, Clooney har den där halvgalna blicken, Malkovich är lysande och CIA-snubbarna härligt loja. Vad ska jag säga mer än: Se den! Här är trailern som ett litet smakprov.

Ack, så härligt!

Malmö är vit, kanske inte hela stan men en ganska stor del av den. Och snorhal. Vissa gator har fått påhälsning av kommunens saltbil, andra inte. Min gata är en isrink. Det roligaste är att folk faktiskt envisas med att cykla på den ändå. Visst finns det en del torra fläckar, men isfläckarna bildar själva sammanhängande delen av den. Jag går och låter cykeln vila. Vintern är ändå snart över - redan på onsdag utlovas 10 grader. Då blir det blött i stället. För det ändamålet har dotra nu fått fodrade gummistövlar så att hon slipper vara ute i sina, förvisso jättefina, vinterkängor inköpta i Italien förra året som läcker som såll. De är gjorda för snövinter, inte regnvinter. Föräldrarna tänkte inte riktigt till först, men det gjorde till slut den ömma modern som hämtade ett ledset barn på dagis. Fröken A sa att dotra var kall om händerna för att vantarna var blöta. Det var inte sant, vantarna var torra, men när jag tog av skorna hemma så var hennes fötter dygnsura och iskalla. Och hon bara grät. Vi fick inte röra hennes fötter, så ont hade hon. De hade ju varit ute i en halvtimme och jag kan tänka mig att hon fick de där blöta fötterna ganska på direkten. Till slut fick jag in dem innanför min tröja och värmde på så vis upp dem långsamt. Där fick de stanna en låååång stund och under tiden höll dotra på och somna. En timme senare hade hon feber. Nu hängde förmodligen inte det ihop, hon hade nog nåt på gång ändå, men oj, vad synd jag tyckte om henne.

Vi är alltså hemma igen. Det är ljuvligt. Borta bra, men hemma bäst. Ja, jag vet, det bästa vore väl om vi helt enkelt stannade här för gott, men riktigt så enkelt är det inte när man är från två olika länder. Men det lär ju utkristalliseras så småningom var vi bosätter oss. Till dess har vi en bas här och en i Frankrike, compact living på båda ställena, men med tak över huvudet och stark kärlek så funkar allt.

Kameran har jag glömt att ta med mig på mina promenader, och det var väldigt synd i dag när det var så vansinnigt fint väder och hög klar luft. Särskilt luften syns väldigt bra på bild... ;-)

Bättre sent än aldrig

Jag har upptäckt Jeff Buckley. Eller rättare sagt, jag har återupptäckt honom. Sambon förde honom in i mitt liv för tre år sen, men det har varit så mycket annat att lyssna på så Jeff föll i glömska. Nu är han tillbaka med full kraft. Har precis köpt hans album Grace där hans fantastiska version av Leonard Cohens Halleluja är med. Jag har inget annat att säga att det var en fantastisk sångare. Synd att han gick ur tiden så tidigt (1997). Hans musikskatt finns dock kvar och jag har precis börjat upptäcka den på riktigt. Det känns bra, jävligt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=AratTMGrHaQ

Vendée Globe I

I dag går startskottet för världsomseglingen för ensamseglare som utgår och landar här i Sables d'Olonne. Regionen heter Vendée och därför heter denna tävling Vendée Globe. Den går av stapeln vart fjärde år och i år är det sjätte gången tävlingen hålls. Rekord i antal deltagare - 30 stycken - och rekord i antal besökare.

Det är sjuuukt mycket folk i den här lilla stan. Butiksägarna har fått en "tredje säsong" - jul, sommar och Vendée Globe. Nu på morgonen klockan 09.00 börjar båtarna åka ut till havs i väntan på startskottet som går klockan 13.02 och redan nu, 07.24, är kajen full med folk som väntar på att få se dem. Vi ska också ut och försöka se båtarna ge sig av, men jag tror inte att vi kommer att se så mycket. Tur då att jag fick en rundvisning av sambon i går på bryggan när den var avstängd för vanliga besökare.

Att ge sig av själv och vara helt själv med havet i en 60-fots båt i ca 3 månader är inget som den här svenskan skulle ha gjort, men så har jag inte den seglingspassionen inom mig. Att jag överhuvudtaget befinner mig i de här kretsarna är ju sambons fel. Men jag måste erkänna att det börjar bli mer och mer fascinerande, och båtarna är riktigt fina, men steget till att bli seglingsbiten är väldigt väldigt långt borta i horisonten. Dotra kan nog bli den som blir det och det blir sambon som får sköta den biten - jag sköter skidbiten.

Sambon är med där ute på båten innan starten och sen ska han hoppa i en Zodiac. Risken finns dock att han får plumsa i vattnet först och simma fram till en Z. Han har jobbat hela natten, kom hem klockan sex och gick en halvtimme senare. Undrar hur han kommer att må senare... Men avslutningsölen i kväll håller honom nog upprätt när både dotra, hennes farfar och jag snusar gott i våra sängar. ;-)

Nostalgie...

...lyssnade vi på i morse. Det är en fransk radiokanal som bara spelar låtar från 50-, 60-, 70- och 80-talet. Det mesta är franskt men ibland slänger de in engelskspråkiga låtar också. Som den här:



Eastbourne... Diskoteket på piren... Fasen, nostalgi är riktigt kul!

Hela familjen, inklusive galna hunden, kom på fötterna och dansade loss mellan kylskåpet och köksbordet. Klockan sju en lördag morgon.

Pall och glädje

I går låg jag pall halva dagen. Första halvan var det omöjligt, andra gick det något sånär. Inte lätt att vara kanonsjuk när man har en snart tvåårig dotra som pockar på uppmärksamhet. Länge leve siestan! Synd bara att den inte är längre än 2,5 timmar... Efter den satte jag henne bredvid mig i vår säng, med datorn framför och hennes nuvarande favoritfilm, Strawberry Shortcake, i dvd-läsaren, och där satt hon, mer eller mindre, i en timme till efter siestan. Då fick jag jobbat undan en film OCH även blundat lite. Till filmen fick hon pepparkakor och clementiner. Ingen dålig onsdagseftermiddag, eller hur? När sen äntligen sambon kom hem kunde jag göra klart den andra filmen OCH sova lite till. I dag mår jag mycket bättre, och det var ju ändå det jag visste i går: Oavsett hur kasst jag mår så kommer jag att överleva det och må bättre i morgon. Det gällde bara att hålla ut.

Och det blev lättare att hålla ut när man fick det enorma glädjebeskedet att Obama vann. Vilken grej, vilken otrolig grej! Amerikanerna har äntligen visat att de kan välja klokt och att de verkligen går och väljer. Bush har gjort så dåligt ifrån sig att det fanns liksom ingen annan väg att gå. Att välja McCain med den tokiga Palin vid sin sida hade varit ett stort steg tillbaka. Nu valde USA att gå framåt. Nu tror jag inte att Barack är en frälsare, men jag tror och är fullständigt övertygad om att han kan göra mycket gott och jag tror att han lyssnar och det är det viktigaste: En ledare måste lyssna på sitt folk. Och jag har nu suttit och läst Libération och deras specialupplaga om Obama och vilka som omger honom. Verkar vara bra folk. Att Al Gore är med gör att hoppet om att USA nu på allvar ser över klimathotet ökar. Det är synd att han inte tar över nu på studs, att det inte blir förrän den 20 januari. Och jag vill inte måla fan på väggen, men jag hoppas att han är sjukt skyddad, för tyvärr är hotet att han går samma öde till mötes som Kennedy ganska överhängande. Idioter med bössor finns det tyvärr gott om. Men nu så här, i glädjeruset, vill jag inte tänka på det, jag vill att vår värld visar sig från sin förnuftiga sida.

När liten blir stor önskar jag
att hon bor i en sundare värld än den vi har nu.

Fjantigt fågelpris

Det är dåligt väder här. Väldigt dåligt väder. Det regnar och blåser och är kallt. Atlantkusten när den är som höstigast. Då är det mysigt att vara inne. Vi har dock varit ute i dag. Två gånger till och med. En gång på förmiddagen när det var uppehåll och en på eftermiddagen när busvädret satte igång igen. Turen på förmiddagen var bäst. Då gick dotra och jag till marknaden, köpte blomster och åkte en vända på karusellen alldeles bredvid. På vägen tillbaka passerade vi två köttaffärer i vilka de säljer grillad kyckling. Luktar ljuvligt, men priset får en att baxna. Hemma i Malmö, och säkerligen i övriga Sverige, kostar en hel grillad kyckling runt 40 spänn. Här ligger de runt 10-12 Euro per kilo!!! Och en kyckling väger ju runt ett kilo. Tänk själva - 100 spänn för en grillad kyckling! Det är hårresande! Man kan dock hitta dem för ett något billigare pris på stormarknaderna, men de ligger ändå oftast runt 6-7 Euro. Fjantiga priser, eller hur?