take my breath away

Sitter i vännernas hus i centrala Auray. Det är tyst. Mor och töser sover två våningar upp. Jag själv sitter med datorn i knät och uppdaterar mig på vad som händer i världen. Har haft två dagars semester. Just det. SEMESTER. Inte fy skam. Och det krävdes att mor min kom hit för att jag skulle ta det. Vi lämnade Hålan och åkte till en av mina favoritområden i Frankrike, nämligen Morbihanbukten. Det påminner om Stockholms skärgård, är faktiskt väldigt likt, men den stora skillnaden är tidvattnet. Detta fantastiska hav och dess tidvatten upphör aldrig att fascinera mig.

Hamnen i Larmor-Baden vid lågvatten.

Mor kom lagom till min stora dag, dagen då jag fyllde fyrtio. Joseni, en har blivit så gammel nu. Och det är jag oerhört glad över. Det finns många som aldrig får uppleva sin fyrtioårsdag. Min fyrtioårsfest var mycket lugnare än min trettioårsfest då jag hoppade fallskärm och festade loss, först hemma i föräldrarnas lägenhet och sen på lokal, närmare bestämt nattklubben där jag jobbade och där vi faktiskt fick ha en avdelning för oss själva och stanna kvar efter stängning. Jag gick på adrenalin den kvällen och det var framför allt fallskärmshoppet som hade gett mig en adrenalinkick utan dess like, men också mina fantastiska vänner och min familj som förgyllde min dag. Fyrtioårsskivan var inte ens en skiva, det var mer hissmusik i lugn takt, men mor var med och alla mina vänner i Hålan. Det värmde en exilskånskas hjärta.

Efter födelsedagen hängde vi kvar i Hålan, åkte på utflykter, hade picknick i skogen och var på barnkonsert i en grannhåla. Helt lysande konsert med Chel som jag tipsade om i ett tidigare inlägg. Dagen efter den styrde vi kosan norröver och här är vi, i Auray. Vännerna är inte här. Mannen i familjen är i Nya Zeeland och övriga familjemedlemmar hänger med hans föräldrar i deras sommarhus i Caimper. Snälla som de är fick vi låna deras hus mitt i centrala Auray. Snacka om lyxigt! Tyvärr måste vi åka härifrån i morgon eftersom mor ska åka hem till Malmö. Vi hade gärna stannat här några dagar till och åkt lite rundturer. Rundturen i dag gick till Vannes (där pannkakor inmundigades på väldigt trevlig restaurang), Larmor-Baden, Trinité sur Mer och ett krukmakeri på vägen. Jag blev förälskad i en blå servis. Får se om Monsieur också kan bli det. I så fall kan vi kanske inhandla valda delar till vår redan så brokiga servis.

Kärlek...

missing you

Jahapp, så var man där. Saknaden. Saknaden efter Sverige och det svenska. Särskilt språket. Saknar att prata det på daglig basis med fler än mina gullungar. Jag pratar förvisso med mor flera gånger i veckan och ibland även med andra goa vänner hemifrån, men jag har ju ingen att sitta ner och fika med en regnig eftermiddag. Men snart har jag det. Snart kommer mor hit. Tio dagar ska hon vara här. Lycka.

När ska det där med teleportering bli verklighet? Vi kan göra så mycket med alla våra apparater, men vi kan inte förflytta oss på några nanosekunder till en helt annan plats när vi saknar någon. Det är iofs bra, för om vi kunde göra det så skulle ju saknaden försvinna och det ligger väl ändå i människans natur att sakna. Man saknar människor, platser, dofter, ljud, smaker. Man saknar våren när hösten har kommit och sommaren när vintern har tagit landet i sitt grepp. Ja, inte den här landsdelen i det här landet dock, här tar vintern inga grepp alls. Tyvärr. Fast å andra sidan är här lika platt som i Skåne, så vad ska vi med en riktig vinter till?

Finaste Chica i bästa Falkenberg.

Nej, saknaden behövs för att man ska kunna njuta helhjärtat av det man har saknat när det väl finns framför en. Så därför ska jag ha saknaden efter Sverige undanstoppad i ett litet hörn och ta fram den när jag känner för att sakna. Sen lämnar jag den där i januari eller februari när jag åker hem och njuter av att vara hemma i kalla Sverige. Och då lär jag få ha saknaden efter Maken med mig, för han följer inte med. Men då njuter jag desto mer av att träffa honom igen någon vecka senare. :-))

appearances are deceptive

Hösten är här. Den ljumma vinden har gett sig av och den lite kyligare höstvinden har anlänt. Den är även lite kraftigare och ger ännu lite häftigare vågor på havet. Himlens skiftningar är fantastiska. Under kvällens promenad var himlen norröver svart som natten, rakt framför oss hade vi mörkgråa moln med en strimma av blå himmel och solljus som strömmade ner vilket var väldigt Uppenbarelse-likt, som hämtat från vilken bild som helst i Bibeln eller en tavla med bibliskt motiv och i söder var himlen beströdd med ljusgrå moln och större solstrimmor.

Gänget på stranden. Bilden är tagen mot söder.

I mitt förra inlägg pratade jag om en tuff tjej i Miss Sunshines klass. I dag hade vi bestämt att min solstråle skulle gå hem till henne och leka under eftermiddagen. Jag hade tänkt gå därifrån och sen hämta henne två timmar senare, men det föll sig så att jag stannade kvar och tog en kaffe. Och en till. Och snackade och snackade och snackade. Fantastiskt trevliga människor med öppet sinne och väldigt vänliga och omtänksamma. Nu har jag fått veta både det ena och det andra om dem, och jag gick därifrån med en flaska björnbärs- och hallonvinäger och en burk björnbärssylt, hemmagjorda båda delarna. Med mig hade jag även dottern och mamman, för de ville följa med på min och vänninan M:s hund- och barnpromenad som består av två hundar, två vuxna och fem barn och som i dag utökades med ett barn och en vuxen till. Ibland har vi även väninnan C och hennes två hundar och son med oss. Det blir ett rätt stort gäng som kommer vandrande där i skogen. När vi kom tillbaka efter promenaden så sa vi båda två att vi måste ses snart igen för det var så trevligt. 

 

Så än en gång måste jag poängtera hur viktigt det är att inte döma hunden efter håret. Bakom det lite mindre vackra yttre kan det finnas en väldigt vacker person. 

the more the merrier

Miss Sunshines ena klasskompis är en tuff, framåt, sprallig tjej som är totalt orädd och redan kan simma. Hon fick min halvfega dotter att ge sig ut i de lite större vågorna och låta dem skölja över hela huvudet bara genom att visa att det går, att man inte behöver vara rädd. Denna lilla tjej leker tydligen jättemycket med min dotter och hennes andra bästisar i klassen, men det är aldrig någon som frågar om hon vill följa med hem eller hänga på stranden en eftermiddag. Varför? På grund av hennes mamma. På grund av att hennes mamma inte ser ut och uppför sig som alla andra. På grund av att hennes mamma har utseendet emot sig och är väldigt kontaktsökande. Tacka fanken för det! Hur kul är det att alltid vara ensam?

Jag insåg inte exakt hur ensam hon känner sig förrän i helgen när vi sprang på dem på stranden och hennes lilla tjej fick min tjej att våga lite mer. Andra dagen, då vi hade bestämt att ses på stranden, sa mamman när vi gick att det hade varit jättekul att få vara vid oss för det var så tråkigt att alltid vara ensam. De fick tiden att gå ändå, sa hon, men det är ju roligare att vara flera.

I dag på dansen väntade hon in mig efter att vi hade lämnat barnen. Hon var uppenbarligen kontaktsökande och såg nog mig som en vän nu efter helgen. Jag stod med två andra mammor och vi skulle ta en kaffe. Hon erbjöd sig att vi kunde gå hem till henne och ta en kaffe, men det hade ingen av oss lust med, vi ville sitta ute på kafé. Jag hade faktiskt ingen lust att gå hem till någon, oavsett vem, men jag såg hur besviken hon blev. Jag var nära att ändra mig och säga: "Visst, det låter trevligt." Men det gjorde jag inte. Jag ångrar inte det, men jag ångrar att jag inte frågade om hon ville följa med oss. Problemet är bara att de andra två mammorna, snygga och självsäkra, inte gillar den här mamman och den uppfattningen baserar de enkom på hennes utseende, de har ingen aning om hur hon är. Jag försökte säga till dem några dagar tidigare att jag tycker att hon är trevlig, snäll och att hon också är oerhört ensam, men det var de inte intresserade av att höra.

Varför dömer man människor efter utseende? Vad är det som gör att en del anser sig förmer än andra bara för att de har haft turen att få ett fördelaktigt yttre och inte tänder inslängda huller om buller i käften, en alldeles för oproportionerlig kropp på alla sätt och vis och hy som är blekare än salt? Varför kan man inte se människan bakom? Eller i varje fall försöka se den? Jag tänkte göra precis det, lära känna henne för att se människan bakom och utröna om hennes personlighet överensstämmer med utseendet, men det lilla jag har pratat med henne nu så kan jag inte på något sätt se att det skulle vara så. Tvärtom. Hon verkar vara trevlig, snäll och i allra högsta grad intelligent, ekonomilärare som hon är.

Tips - fransk barnmusik

Ni som har barn och kanske till och med kan lite franska och kan hänga med i texterna, som är väldigt finurliga, måste bara kolla in den här killen/gruppen vid namn Chel:

http://www.myspace.com/chelblog

Musik som både barn och vuxna inte kan låta bli att gunga med i. In med er på Chels sida och lyssna!

What is it good for? Absolutely nothing!

Att göra ingenting är jag väldigt dålig på och jag funderar lite på om man verkligen måste vara bra på att göra ingenting? Visst, det är skönt att sitta ner och glo, men efter fem minuter börjar det spritta i benen och långt innan dess har hjärnan sprungit flera rundor bland recept, hämtning, jobb, inköp, träning, umgänge (utan någon bestämd ordning)... Funderar lite på om jag ska jobba på den delen hos mig själv eller om jag ska strunta i det och fortsätta att vara precis som jag är. Jag tror att jag fortsätter att vara precis som jag är. Men i kväll tog vi det lugnt, töserna och jag, inget strandbesök i dag inte. Vi tog mellanmålet på kajen, gick och lämnade Makens mellanmål i huset som han bygger på och vandrade sedan hemåt i sakta mak mot vårt minihus. Där lekte barnen med kompisen E ett tag, jag gjorde italienska köttbullar i tomatsås och pratade med E:s moder och sedan inväntade töserna och jag Maken, Pappan, Myten, Legenden. Chokladasken åkte fram när barnen hade lagt sig och nu sitter jag här och kan inget annat än att skriva lite. Hjärnan tar aldrig paus, så varför ska jag? ;-)

Utsikt över hamninloppet i Hålan. Vi bor tre stenkast från kyrkan.

Sommerfugl

Jag gillar verkligen det danska ordet för fjäril. Sommerfugl. Smaka på det. Det känns precis så lätt och graciöst som en fjäril är. Fjäril däremot är jag inte riktigt lika begeistrad i. Som ord, alltså. Fjärilar som insekt älskar jag. Jag älskar att se dem jaga fram och tillbaka över ängar, runt träd och buskar, under och över bilar... Fast inte under kanske. Har aldrig sett dem flyga under en bil, bara över och på sidan om. Miss Sunshine och jag följde två stycken en eftermiddag på gatan bredvid. En vit och en brunblårödorange. De kändes verkligen sommerfugl-aktiga.

Livet här i hålan är väl egentligen varken lätt och graciöst, men det är intressant, kul och fullspäckat. Monsieur jobbar på sitt jobb och på huset. De senaste två veckorna har han jobbat på huset med sin far och de har jobbat på jättebra. Barna och jag hänger ihop och gör en hel massa saker. Miss Sunshine är i skolan fyra dagar i veckan och Miss Starshine på dagis fyra förmiddagar i veckan. Alla trivs. Även jag, hör och häpna. Har funnit mig tillrätta med de vänner jag har hittat och trivs med dem. De är härliga, hjälpsamma, roliga och allmänt bra, om ni förstår vad jag menar. Jag jobbar med det jag alltid jobbar med, men just nu är det stiltje och en kund lät mig förstå att där hade jag inget att hämta eftersom jag inte hade hört av mig på jättelänge till dem och att det stod folk i långa köer efter de jobb som väntas komma om några veckor... Jag svarade då att de ju kunde höra av sig om köerna plötsligt skulle ta slut. Vi får väl se. Annars kanske karriärbytet inte är så långt borta ändå.

Jag har dessutom börjat träna. Jag både löptränar, stavgår och går på "gym Tonic", vilket är förvillande likt "gin tonic" när man säger det på franska. Det är alltså något sådant där aerobicsliknande pass som är oerhört jobbigt och som stärker varenda muskel i mage och rygg. Det här har gett resultat: jag har inte jätteont i ryggen varje dag och en dag vaknade jag helt utan ryggont. Jag var så inne i min träning att jag glömde bort tre små jobb... Jag får verkligen inte göra det fler gånger. Den här gången hade jag tur, allt löste sig, men nästa gång kanske det inte gör det och då får jag verkligen byta karriär.

Jag gör nu som sommerfuglen och fladdrar vidare in i sängen. I morgon ska jag upp med tuppen, eller med maken, det är samma sak - de går upp lika okristligt tidigt. De utnyttjar verkligen dagen, det är en sak som är säker. Och i morgon tänker jag göra likadant, för annars hinner jag inte gå på mitt "gin tonic"-pass.

Kanske ingen sommerfugl men likväl en främmande fågel i Hålan -
Miss Starshine med Nasse på Lilla sjöjungfru-handduken, Elmeer-väskan vid sidan om och Sverigetröjan på sig.