Fredagstankar

I dag är det den 29 februari. Tydligen den dag då damerna får lov att fria till herrarna. Glömde göra det när jag pratade med sambon på skype precis. Asch, man får väl säga att det egentligen är klart, vi gifter oss, vi har friat till varandra. D.v.s. jag tjatade hål i huvudet på honom att han borde fria någon gång och inte bara säga "Ja, ja, vi ska gifta oss". Då gjorde han det. Det tog 0,002 sekunder och skedde i direkt anslutning till mitt tjat vid middagsbordet en dag mitt i veckan. Ingen romantik där inte. Men visst, jag är inte så jätteromantisk av mig så det gör inget. Förra gången jag blev friad till, då skedde det på en folktom gata i centrala Malmö av en överförfriskad man, ej samma som nu. Jo, det var på allvar, och jo, jag sa ja, men senare blev ja till ett nja och sen avslutade han det hela något år senare och jag återvände hem till M och slickade mina sår. Den här gången kommer det dock att bli av (såvida inte något oförutsett händer, det kan man aldrig så noga veta), frågan är bara när. Och hur. Och var. Men fest blir det. Alla får kanske inte vara med på själva vigseln, det kanske bara blir sambon och jag, dotra och två vittnen och vigselförrättaren, men festen, den missar ni inte, det lovar jag!

Och nu över till något helt annat: Namn på butiker, frisörer, nagelbyggare etc. Promenerade lite i dag på stan, dels på väg till frissan (söstra är hemma och hon fixade håret på mig på salongen så nu är jag snygg igen med lite olika färger och toningar i håret), dels på väg från frissan. Skulle egentligen ha shoppat lite, men när vi äntligen var klara med våra hår var klockan så mycket att alla hade slutat, för alla slutar tydligen tidigt på fredagar, och det var fullt med folk i affärerna, och med tanke på att vi hade tvenne barnvagnar med oss så fick det vara. I varje fall gick jag och funderade lite på det här med namn. Precis där mor bor finns en nagelbyggare som har döpt sin inrättning till Get Nailed. Fyndigt värre. Och om man då låter tankarna vandra lite så är det till övervägande delen företag där meningen är att man ska bli snyggare eller må bättre som har lite så där finurliga namn. Söstras f.d. salong heter Jo & Mi. Halvfyndigt - you and me. Hade inte vunnit första pris i någon fyndighetstävling, ej heller kommit sist. Nu är klockan lite mycket så nu minns jag inte fler roliga namn på salonger o. dyl, men jag tänkte återkomma i ärendet och dessutom göra en liten jämförelse med Spanien. Är det likadant där? Staplas fyndiga och hårresande namn på varandra där också inom gebiten nagel, hår och välmående? Det återstår att se.

Sen över till kusiner. Dotra har sina två kusiner här för tillfället. S och s. Stora S är snart 6 år och Lille S är sex veckor äldre än dotra, vilket gör honom till en 14,5 månader gammal kille. Dotra är överlycklig. Inte över Lille S, men över Stora S. Den sistnämnda tyckte det var kul en halv dag med en liten kusin som tyckte att hon var det roligaste som fanns. Nu stänger hon dörren in till teverummet så att hon får se Bolibompa i fred. Nu är det dock också för att hon är rätt trött på Lille S som flyttade in hos henne för då 14,5 månader sen och som stänger av teven hela tiden ... Men han är ju söt också, lillebror ... Kan inte vara så lätt alltid att vara storasyster/-bror. Själv är jag mellanbarn så jag vet inte. Men visst, jag är storasyster åt lillebror ... men sen är jag lillasyster åt storasyster ... Nog om det, det är härligt att ha kusinerna och söstra här. :-)

Griniga gamla gubbar

I gårdagens inlägg skrev jag om vikten av ljus och att solen var framme och förgyllde vår dag. I dag är ordningen återställd här i södra Sveriges huvudstad - det regnar och vinden gör att regnet angriper en både horisontellt och vertikalt. Gärna samtidigt. Dessutom har de få leenden jag såg i går på mina promenader försvunnit som ... genom ett trollslag? Näe. Som ... av ett under? Näe. Vi vet alla vad det beror på: Solen är borta. Igen. Inget nytt det inte. Man tycker att folk borde ha vant sig, men nej. Jag personligen tycker att om man ler i stället för att ser ut som man har svalt femtioelva citroner, så blir det där grå, tunga, mörka, blöta, blåsiga om inte jättemycket bättre så i varje fall liiiite bättre. Men det är underligt att det ska vara så svårt att le. Däremot är det enkelt att göra fula gester mot folk som inte beter sig som man "ska" göra. Som i går kväll t.ex. när jag var ute och gick med min mycket goda väninna O och dotra. En annan mycket god vän ringde mig på mobilen, jag svarar men fortsätter att gå. Givetvis. Vi kommer fram till ett övergångsställe. Jag kikar som hastigast åt vänster, dock utan att vända på huvudet. Jag sneglade. Såg att bilen stannade. O gick bredvid mig med sin cykel. Då tutar bilen. Jag vänder mig om och där sitter en man, ca 70 år med tillhörande dama bredvid sig och hötter med näven, gör fula grimaser och gör idiot-tecknet, ni vet det där när man tar pekfingret och pekar mot sin egen tinning. Trevligt, va? Jorå, finns många såna trevliga typer i den här stan och övervägande delen av dem är griniga gamla gubbar. Stackars man! Var han tvungen att hetsa upp sig för att jag gick över övergångsstället och pratade i telefon?! Han borde tänka på sitt blodtryck och all energi som krävs av kroppen för att hetsa upp sig över en sån liten bagatell. När sånt där händer blir jag så matt, så matt. Inte konstigt att vi har så mycket underliga bråk och krig runtom i världen. Det här fick mig också att tänka på en före detta ovanpå-granne som alltid verkade så arg och som alltid svor långa haranger på kvällarna i sin lägenhet. Av honom fick jag också det mest otrevliga brev jag någonsin har fått första gången jag tvättade i bostadens tvättstuga. Jag hade råkat ta fel på dag och tagit hans tvättid. Det tillhör en av dödssynderna, de som inte platsade på topp sju. Dessutom hade jag låst tvättstugan med hänglås. Tur var det, för annars är jag säker på att han hade slängt ut allt på gården. I stället fick han nöja sig med ett argt brev där det i varje mening fanns 2-3 svordomar. Jag stod bara och gapade när jag läste det. Sen blev jag förbannad. Efter att ha tagit reda på vem det var som hade skrivit det (det tog ett tag för mänskan hade ju inte skrivit under det), så skrev jag ett ytterst korrekt svar tillbaka och att om han ville mig något mer så gick det bra att ringa eller knacka på. Men det gjorde han givetvis inte, för griniga gamla gubbar är även fega farbröder när de blir konfronterade. Eller så blir de om möjligt ännu fulare i mun. Jag är sååå glad att jag inte bor kvar där längre. Och jag tänker inte sitta här och hetsa upp mig över grinollar, men lite förundrad är jag allt.

Som en motvikt till allt det sura, gråa och trista:
Gula blommor på slänt med Medelhavet som bakgrund.

Se solen!

Så dök den upp till slut, en vecka efter hemkomsten. Solen, den sköna solen! Den visade sig först bara i två minuter. Det var aptitretaren. Någon timme senare kom huvudrätten. Mmmm. Och den verkar tycka det är så roligt att vara framme för nu har den varit framme i minst 5 timmar. Den värmer lite grand, inte mycket, och vinden gör sitt bästa för att kyla ner en om man nu råkar få upp värmen, men ack vad gott den gör. Det är synd att den är så frånvarande under höst och vinter i Sverige. Det är inte så konstigt att en del har svårt att le - avsaknaden av ljus tär på psyket, det finns det en mängd forskning om. Och inte bara psyket, även kroppens fysiska delar tar stryk när vi inte får tillräckligt med D-vitamin. Egentligen borde Sveriges alla invånare få subventionerad eller gratis ljusterapi under de mörkaste månaderna. Det borde ju staten tjäna på i långa loppet, för glada människor är mer effektiva och sjukskrivningarna lär sjunka drastiskt. Eller att alla får en egen liten specialljuslampa till hemmet som man kan knäppa på när man känner att man faller ner i det djupa mörka... Nu blir jag som tur är sällan deppig, men jag känner många som blir det under årets mörkaste tid och som absolut skulle behöva det. Jag menar, vem skulle inte bli i varje fall lite deppig om det bara är åtta soltimmar under en månad, som det tydligen var i Malmö i december?

I varje fall, dessa ljustimmar fick fart på geniknölarna och fingrarna, så jag har lyckats göra sjuuuukt mycket jobb på sjuuuukt kort tid, för jag kan bara jobba när dotra sover. Det gick, det var inte optimalt, men det gick. Nu kan jag pusta ut i några timmar innan jag kastar mig över nästa film vars dödslinje är alldeles, alldeles för snart. Men jag vet att det går, jag vet att jag får iväg dem i tid, men det är konstigt att jag alltid, alltid är ute i sista minuten. Nåja, en dag kanske jag börjar i tid och får iväg dem två dagar före d-linjen...

Dotra i gunga, övervakad av gul fjäril, på Sagolekplatsen vid biblan.
Lägg märke till den blåååå himlen.

Lättihopsvängd middag

Om man bjuder in lite folk på middag en kväll och inte riktigt vet vad man ska bjuda på och inte känner för att stå i köket en hel dag heller så är nedanstående ett hett tips:

Huvudrätt: frästa grönsaker (champinjoner, sockerärter, salladslök, paprika) som blandas med dinkel och serveras med stekta kycklingfiléer och teriyakisås. Mumsfilibabba!

Efterrätt: Blandade frukter, vi tog i kväll kiwi, banan, päron, granatäpple och mango. Till detta serveras kesella 10 % i vilket man blandar tre passionsfrukter och två rejäla teskedar vaniljsocker. Mums!

Dotra tyckte att det var hur kul som helst att vara borta hos V. I hela två halvtimmar säkert... För att hålla henne vid gott mod lades ett gäng russin framför henne. Och lite granatäpplen. Och en apelsin. Det i sin tur gjorde att hon inte åt någon middag alls... Orutinerat! Så för den ömma modern var det ingen lugn söndagsmiddag, men möet trevligt var det likväl. Och gott vin. Ett chilenskt inledde midagen. Carménère-druvan. Sedan dök det libanesiska upp igen, det som dracks i torsdags. Det bör dock inmundigas innan ett chilenskt carménère-vin, annars försvinner det liksom bland det uppspelta smaksinnet.

Och granatäpplen får inte missas, gott folk! Det är bra mot prostatacancer (om man tillhör det manliga släktet), hjärt- och kärlsjukdomar och så är de fullproppade med c-vitamin. Supergott i alla slags sallader, frukt som grönsaks.

En nyttig liten frukt, mycket nyttig liten frukt.

Toktrevligt!

Det hade jag i går. Toktrevligt. Det som skulle bli bara ett restaurangbesök utvecklades till en galet trevlig kväll i goda gamla vänners lag och hemkomst vid tresnåret på natta... Nej, jag är inte pigg i dag. Nej, mitt huvud fungerar inte som det ska. Nej, min kropp är inte riktigt nöjd med mig. Men ack så kul jag hade! Då får man ta segheten, tröttheten, vimmelkantigheten och känslan av att man har kantrat. Det libanesiska vinet var tokgott, de små matportionerna galet goda, killen som hade släppefest fantastiskt bra - Svante Sjöström (tror jag namnet var), en liten kille med otrolig röst och som visade sig vara son till en i det gamla quizzgänget - och sällskapet underbart trevligt. Jag satt som ett litet barn på cirkus med tindrande ögon, ett leende från öra till öra och en mun som ville säga så mycket att det snubblades på orden. Och nej, så onykter var jag inte så att det var på grund av det som det snubblades, det var all den där glädjen som ibland finns inom en så att man bara vill göra som Ronja och skrika högt av glädje. Jaaaa, det här är livet, det underbara! Det är inte alltid det är vackra vyer som triggar den glädjen, det är även vackra vänner. Eller faktiskt i högre grad vackra vänner än vackra vyer. Utan vänner stannar jag, då skrumpnar jag ihop till ett litet russin. Tack, älskade vänner, för att ni finns!

Sen vill jag bara skänka en guldstjärna åt dotra. Hon vaknade till när jag kom hem, somnade om direkt. Vaknade klockan sju, som vanligt, drack sin välling och somnade sen om så att jag fick 1,5 timmes sömn till. Sen gick vi ut i det gråa och blåsiga och var på det senaste tillskottet bland Malmös fantastiska temalekplatser.

Man kan inte bli annat än glad av en så fin regnbågsrutschkana.

Lägg märke till landmärket Turning Torso i bakgrunden.
Och bodarna har med Citytunneln att göra.*
Det händer saker i Malmö.
Finfint.

Dotra njöt, jag njöt, huvudet vaknade till och jag kände mig stark igen. Eller starkare. Eller mindre svag. Därefter har dotra bara varit så där fantastiskt underbart jättegullig och go' som hon är nästan varje dag. Puss på dig!

* Jag är alltså inte för Citytunneln, jag tycker att det är ett vansinnigt projekt som kostar vansinnigt mycket pengar som hade kunnat användas till sjukvård och skolor i stället. Och det för att man ska spara på sin höjd 10 minuter när man ska ta sig till köpenhamn. Suck!

Northern Wind

I två dagar har jag gått och njutit av den annalkande våren i Malmö, men i dag gav nordanvinden mig en lavett som hette duga. Ja jäklar i hoppet vad kallt det är ute! Och ingen mössa har jag. Vi har nämligen en viss förmåga att bli av med mössor, min lilla familj och jag. Dotra har två jättefina mössor. Jag försökte ta en av dem, men tyvärr har jag inte en ettårings storlek på huvdet. Eller tyvärr och tyvärr, det är väl rätt skönt att man inte går omkring som vuxen med ett knappnålsliknande huvud. Men just i dag hade det varit toppen. Var inne på en av våra modekedjor, den som börjar på L för det är den enda som finns i lilla köpcentret inte långt ifrån mor. Där fanns inte en mössa värd namnet. Nej, kepan får duga tills jag går förbi en affär där mössor som håller nordanvinden stången finns. Eller tills våren har kommit. Men då är jag redan i Spanien igen. Men dotra har varma kläder så att det räcker. Dessutom har hon sin ungerska getfäll att sitta på i vagnen. Hon pratade glatt på under promenadens gång medan den kalla modern muttrade istappar...

Dotra med en av sina fina mössor.
Bild tagen i går, innan nordanvinden kom vräkandes.
I dag fanns det inte en sportslig att kunna ta fram kameran.

Men annars är det fantastiskt trevligt att vara himma. Träffa vänner, umgås, äta gott (Spanien är inte känd för sin goda mat...), insupa Sverige några veckor. I kväll blir det middag på restaurang. Gott, gottigottgott. Mor passar dotra. Perfekt.

Finally

Paris - Köpenhamn gick som en dans, men piloten skrämde livet ur mig på slutet. Vi gick in för landning. Jag såg landningsbanan, såg marken närma sig och hann tänka: "Vad skönt, nu är vi snart nere." Då plötsligt drar den jäkeln på full gas igen och lyfter! Ni anar inte vad förvånad jag blev först. Sen blev jag rädd. "Vad nu? Landningsställen igen? De kanske bara lurade oss SAS. De kanske inte alls har ställt alla Dash-planen. Hjälp!" Pilotens lugna stämma talade till oss och berättade att de bara hade kommit lite för nära landningsbanan. Eh? Är det inte nära man ska komma? Jo, men man bör inte komma för nära för snabbt och för högt. Är ni med? Jag är det nu, men i går klockan halv elva på kvällen var jag det inte. Efter en låååång vänstersväng gick han i varje fall in för landning igen och satte ner planet så mjukt och fint det bara går. Först då pustade jag ut. Innan dess var jag med om alla möjliga tänkbara nödlandningar och hur jag skulle få ut dotra och mig ur det havererade planet... Och nej, jag är faktiskt inte flygrädd. Jag var det förr, men efter en flygtur i cockpit mellan Sundsvall och Stockholm med två stencoola piloter som började läsa tidningen och dricka kaffe innan planet ens var på marschhöjd, tyckte jag att det var onödigt att jag satt i planet och oroade mig för något som de som egentligen borde oroa sig inte alls oroade sig för. Och varför jag satt i cockpit? Jo, piloten förbarmade sig över ung skånska vilse i Sundsvall (en omväg jag tog för en kärleks skull och som blev totalt misslyckat) på väg till Borlänge där hon pluggade och som inte hade fått plats på planet för plötsligt skulle alla studenter hemåt och sista minuten-platserna var slut.

Nu är vi i varje fall hemkomna till mor i Malmö. Sååå skönt. Det är grått, det är ruggigt, men det är Malmö. Himma! Tre veckor Malmöluft är bra för en exilskånska. Och för dotra, det är trots allt hennes födelsestad.

A Room with a View

Är på väg norrut och mellanlandar hos svärmor utanför Paris. Det här är utsikten från rummet dotra och jag sover i. Jag blir hänförd varje gång jag kikar ut.

Tänk tidig, tidig morgon, lite dimma, lite sol...
Så enkelt, så vackert, som en tavla.

Wake up! It's a beautiful morning

Från det grå trista till det ljusa glada. Så fort det kan gå. I går kyligt på morgonpromenaden, i dag värme, sol, vindstilla. Fantastiskt! Och frukost med sambon och dotra. Det är lördag. Sambon är hemma. På tve2 (spansk teve 2) en fantastisk konsert från Madrid. De spelade Tchaikovsky, Mozart, Gershwin och avslutade med Ravels Bolero. Den är fantastisk. En enda melodislinga i en kvart och inte en tråkig sekund. Tvärflöjt, klarinett, fagott, altklarinett, oboe etc, och sen, allihop, hela orkestern. Från svagt till starkt. Den är mäktig. Det sägs att det var en vadslagning om vad som var det minsta möjliga som krävdes för ett hållbart verk. Ravel vann. (Från Wikipedia hämtade jag denna information.) Jag satt framför teven och bara log. Tänkte på min pappa. Han spelade fagott. Gärna tidiga helgmorgnar, till sina barns förtvivlan. Men ljudet saknades den dag han slutade med det. Nu saknas oss även ljudet av min fars röst, men den lever kvar inom oss alla. Som tur är. Men jag hade så mycket hellre haft den live. Saknar dig så vansinnigt mycket, pappa!
För att inte min fars fantastiska klassiska musikarv ska försvinna, tänker jag samla ihop en samling som mor har hemma hos sig, bränna ett gäng skivor och ta med mig. Visst kan jag hämta hem från nätet, men jag vill ha de symfonier som pappa lyssnade på, de som vi växte upp med. Det är viktigt att det lever kvar, för mig, för dotra. Just nu lyssnar vi bara på modern musik. Bra sådan, förvisso, men det klassiska och jazzen får inte försvinna av ren lättja. För det är det det är. Lättja. Jag har inte lagt in någon klassisk musik och har väldigt lite jazz på min dator. Jag älskar klassisk musik, spelade själv både piano och tvärflöjt och sjöng i kör, och jazz - jag har alltid velat bli jazzsångerska och gick till och med till en sångpedagog några gånger i en av mina mellanlandningar i Malmö. Det får jag ta upp sen igen, nu finns det inte utrymme för det. Fram till dess måste jag lägga en grund hos dotra, en grund med klassisk musik och jazz, gammal som ny. Sen bestämmer hon givetvis själv om hon gillar det eller ej, men nu har hon inget att säga till om, nu bestämmer jag.

An der schönen blauen Donau
Bild tagen från resan med mor och söster till Budapest i november.
Då gick vi och gick och gick...och gick på en väldigt bra konsert.

PS. Ett musiktips för vänner av bra blandning av funk, rap, soul, ny som gammal, är den franska radion Radio Nova, novaplanet.com tror jag url:en är.

Glamour

El Salers strand är väldigt populär bland fotografer och filmare. Det händer ofta att det pågår en filminspelning eller en modefotografering. Än så länge har de inte hejdat mig och frågat om jag vill bli plåtad, men det är bara en tidsfråga, det vet jag... Den senaste veckan har det dock varit dåligt väder här, regnigt, grått, blåsigt, bara knappa 15 grader, ja, ni vet, en normal vinter här i Valencia, enligt de infödda. (De andra fina dagarna ingår i hela klimathotsbilden...men sköna var de.) När dotra och jag har varit ute på våra eftermiddagspromenader så har vi mött de vanliga hundägarna, annars inga. I dag visade sig dock solen i cirka en timme och då var det plötsligt mer folk på stranden, och se, en modefotografering.

Dotra, hunden och jag var alltså bara ett sandkast från denna begivenhet och jag var tvungen att ta en bild och spana in hur en modefotografering egentligen går till. Modellen la sig så bekvämt hon kunde på sanddynen de hade valt ut (såg de inte skylten? Man får inte gå på klitterna!) och försökte väl sen se ut som om hon inte frös samtidigt som sminkösen borstade till håret efter varje vindpust = hela tiden. (Tack och looov att jag inte är modell.) De såg inte särskilt spanska ut så jag spetsade öronen när de gick förbi för att höra vad de sa. Precis när de passerade mig frågade fotografens assistent fotografen nåt på en väldigt skandinavisk engelska och avslöjade då att fotografen hette Andreas. Och det här är lite underligt. Varför pratade de engelska med varandra när i varje fall fotografen var svensk och assistenten lät väldigt svensk i sin engelska? Märkligt, mycket märkligt, men men. Men om assistenten var dansk är jag inte förvånad, för det är märkligt vad många svenskar som inte förstår danska och vice versa. Det tror jag bara är en fix idé, men det tänker jag inte gräva vidare i nu. Jag haffade i varje fall eftersläntraren, sminkösen, och hon förklarade på fläckfri stockholmska att jo, de var där och plåtade för "Glamour" och att det skulle komma i maj/juni-numret. "Vad är 'Glamour'", frågade "glamourflickan" nummer ett på stranden = jag... Tydligen är det en svensk tidning. Den har gått mig förbi. Attans, då... Men jag får försöka kolla maj-numret för det vore kul att se hur bilderna blev.

Det var alles, leute. Nu ska jag fixa till mig, sätta på mig kjol och kanske till och med sminka mig. Sambon och jag ska nämligen gå på restaurang. Barnvakten kommer om tio minuter. Bäst att jag skyndar mig.

Nouvelle cuisine...
Jag hoppas dock på
att få mer på tallriken
en kväll som denna.

Orm?

Tänkte bara snabbt flika in med "ormen" jag såg i går på morgonpromenixen. När ni ser bilden får ni ha i åtanke att jag har ormfobi. I mitt yrkesliv är jag undertextare och som det måste man kunna göra alla slags program, om allt mellan himmel och jord. Men det finns två slags program jag inte gör: porr och ormdokumentärer. Det sistnämnda gjorde jag en gång. Aldrig mer! Det handlade om skallerormar. I 45 minuter! Jag mådde fysiskt dåligt när jag översatte den, särskilt när de i slowmotion visade hur en orm fångar och sväljer en stor, fet råtta. Och dessutom måste man gå igenom skiten igen för att kolla att alla texter verkligen hamnar där de ska... När de senare frågade mig om jag kunde tänka mig att göra en djurdokumentär så sa jag först ja, men sen, tack och lov, frågade om vad det var för djur. "Ormar", sa hon glatt i andra änden av luren. Varpå jag blev iskall och rös till. "Jag är ledsen, men det går bara inte." Och så förklarade jag det jag nu har förklarat för er. Hon godtog den förklaringen och jag har fått andra jobb av henne. Se där, nu gav dotra ett mjukt cd-fodral till hunden. Tänkte väl att hon kunde leka med den. Hunden verkar sådär begeistrad...men försöker dock göra lillan, som sitter bredvid och utstöter uppmuntrande ord till hunden, glad genom att försöka få upp fodralet med munnen. Hopplöst företag. Vilken tur att dotra kan hjälpa henne...

Okej, här kommer bilden:

Det är väl inte bara jag som ser den där hemska ormen som slingrar sig upp i trädet?

Och så åkte det ut igen...

Alltså, nu håller jag på att tappa tålamodet med dotra. Sen ungefär två veckor tillbaka har hon börjat spotta ut maten jag stoppar i hennes mun. Inte under hela måltiden, nejdå, utan när fröken plötsligt bestämmer sig för att här ska det inte matas och blä! vad var det där för nåt konstigt? Banan? Så smakade det inte i förra tuggan. Det här har de senaste dagarna intensifierats för att i dag nå en kulmen. Hoppas jag. Inte vet jag om det har gjort det, men jag hoppas. Gjorde nu i ordning en tallrik yoghurt med skivad banan, kiwi och jordgubb. Smarrigt värre. Det tycker även dotra. Men jag fick inte mata. Eller jo, det fick jag, till en början. Sen började det igen, det här utspottandet, och nu värre än värst. Inget passade fröken...om hon inte fick lov att äta själv. Med fingrarna. Varsågod, sa jag, och här sitter jag och skriver av mig frustrationen. Hon är bredvid mig i sin stol och jag låter bilderna tala för sig själva. Jag fattar ju att det här är en av de där faserna då de slår sig fria från modern, ett steg i självständighetsprocessen...men djiiiizuz, har ungen inte hört talas om samarbete??? Allt blir så mycket lättare om man samarbetar. Hon håller i en sked och jag i en och så hjälps vi åt med att få in maten i munnen. Det har gått bra förut. Visst, det är lite väl mycket begärt av en ettåring när en hel del vuxna människor inte förstår innebörden av ordet "samarbeta", men ändå. Jag väntar bara på att hon plötsligt får för sig att klappa sig själv på huvudet, något hon gör rätt ofta av någon anledning, med de där yoghurtstinna handflatorna... Och jag har ingen lust att duscha henne, inte förrän elektrikern kommer. Han kommer mañana, givetvis - vi är ju i Spanien! Men, men, det här är ju på vägen mot att hon äter helt själv. Frågan är bara varför hon inte kan börja göra det på direkten...

Lägg märke till skedarna på golvet...

Yoghurtkatastrofen i håret undveks. Nu är dotra avtorkad och vi ska klä oss för att gå ut och ner till stranden. Ingen sol i dag. Skönt.

Jag är ingen båtmänniska, tvärtom. Jag är en landkrabba som trivs bäst på 1 500 meters höjd. Men sambon är båtmänniska. I allra högsta grad. Plötsligt vet jag en hel del om sånt jag inte hade en tanke på att jag ens skulle lära mig. Jag börjar till och med bli intresserad. Och förundrad, både positivt och negativt. Här var jag på väg att börja prata om hur sjukt, med betoning på sjukt, mycket pengar det är i seglingssporten, men jag låter det vara för den här gången för annars blir mitt inlägg flera kilometer långt. Detta innebär inte att jag trivs på en båt. Det gör jag inte. Jag mår illa när det gungar, och då behöver det inte gunga särskilt mycket, och jag kan överhuvudtaget inte slappna av om jag är ute på havet. Maxtid jag är på en båt är 2 timmar. Alla försök att locka mig till en kryssning till Åbo eller Helsingfors har fallit platt till marken och så lär det förbli. Åk gärna ni, men jag tar flyget.

Men en båt som ligger förtöjd vid kaj, det är en helt annan femma. Således gjorde jag på lördagsnatten min sova-över-på-träbåt-debut. Min sova-över-på-båten-Köpenhamn-Oslo-och-tillbaka-igen-debut gjorde jag på gymnasiet och då mådde jag så illa att jag var grön i fejan och hela Oslo gungade. Och nej, jag hade inte druckit mig full. Den här gången sov jag som en bebis med en riktig bebis bredvid mig. Så gott! Dotra snusade, jag snusade, sambon skrålade, kaptenen skrålade, men vi snusade vidare, även när skrålandet övergick till snarkningar. Nu ska det ju i ärlighetens namn sägas att fransmän sällan "skrålar" som överförfriskade nordbor så lätt gör. De diskuterar i stället och man hör på konversationen att de har fått några innanför västen. Och det visste jag att de hade fått. Sambons syster tog med sig en flaska rom från Martinique i höstas, en som de hade lagt minibananer, vanilj och kanel i, och den skulle ju provsmakas. Den var god. Mycket god. Sen gick vi på argentinsk restaurang, åt fantastiskt kött och drack det mycket goda vinet San Felipe. Sambon och kapten följde oss hem vid halv två, tog varsin rom och gick ut. Dotra och jag la oss och somnade på studs; sambon och kapten kom två timmar senare. (Dotra sov även i vagnen under restaurangbesöket, hon hölls alltså inte vaken så länge.) Tack vare mitt vinintag pratade jag också spanska hela kvällen med våra spanska vänner som också var med. Dagen efter försökte jag inte ens...

Och nu är det måndag och jag har jobbat som en liten gris de stunder jag har till det. Dotra har gått omkring och varit söt, bitit sig själv i fingrarna - inte så lätt att förstå att man plötsligt har tänder i ovankäken också, de fanns ju inte där innan!, charmat folk på Carrefour och spräckt den ömma moderns trumhinna ännu en gång. Vilka röstresurser den lilla har, det är otroligt! Lenny Kravitz senaste platta har införskaffats på nätet. Det behövdes bara några inledande ackord för att förstå att han håller stilen. Riktigt bra! Hans röst lockade fram minnen. Bra sådana. Ska bli spännande och se vad det blir för minnen till den nya plattan.

Stress

Har inte tid att skriva, men vill. Upptäckte att en d-linje låg mycket närmare en annan d-linje och fick plötsligt mycket, mycket bråttom. Kände den berömda stressen återvända. Slå bort, slå bort, inte bra, bara sämre att stressa. Men en livboj? Ja tack! Så att jag sen kan ligga och slappa som monsieur Chat. Det blir sen. För nu säger jag det en gång för alla: Aldrig mer knäppa d-linjer! Eller rättare sagt, vänta inte för länge med att sätta igång så att de förr så bra d-linjerna blir knäppa.

Before sunrise

Lördag morgon. 07.16 står det på datorns klocka. Dotra sitter på golvet, förlåt, står bredvid mig och går igenom min plånbok. En muta så att hon låter mig vara i de 5 - 10 minuter som jag hade tänkt sitta själv vid datorn utan dotra i knät. Hon måste ju nämligen prova alla tangeterna samtidigt, vilket kan vara en källa till irritation hos modern. Hoppsan, nu var inte plånkan rolig längre. "Da-da?", hörs det nerifrån. Men där fick hon syn på min mobil. Och där åkte den i golvet. Stackars granne... Nu hittade hon kamerafordralet. Då skriver jag på dårå.

Egentligen är det nog sambons fel att dotra alltid vaknar runt 06.20. Han går ju upp och sticker iväg då. Detta innebär att även jag vaknar och går upp vid den tiden, men jag är inte på långt när så pigg som 13 månader gamla dotra. Nu lovade jag sambon sovmorgon, så här sitter jag. I morgon är det min tur att ha sovmorgon. Hoppas jag.

Men mysigt har vi, så här innan solen har gått upp i El Saler. Julbelysningen hänger kvar för den är så mysig. Det var allt jultingeltangel vi hade, förutom två tomtar i tyg som satt framför teven. Vi är helt enkelt inte så juliga av oss.

I går gnällde jag på spanjorernas körkunskaper. Tänkte säga nåt positivt i dag: De är oerhört glada i barn. Jag har faktiskt aldrig stött på nåt liknande. Det finns inte en enda som inte vinkar, ler, kommenterar positivt barn de möter. Och då menar jag alla åldersgrupper. Även om de är stressade tar de sig tid att le och gulla med barnen. Det är härligt att se. Ville bara säga det.

Nu har dotra sambons iPod-hörlurar i händerna... Djupt koncentrerad och bara enstaka "da-da" utstöts. Och jag lyssnar på vacker pianomusik. I filmen This Is England (en mycket bra film) spelas italienaren Ludovics musik, det var så vi upptäckte honom.

Nu tryter dotras tålamod. Måste sluta.

License to kill

Så här ligger det till: Spanjorer kör erbarmligt illa. Varje gång jag sätter mig i bilen för att åka in till Valencia vet jag inte om jag kommer att återvända hem med krockad eller hel bil, men på nåt underligt sätt har jag hittills lyckats klara mig undan. Peppar, peppar...

Let's face it, jag kommer från Malmö, en småstad jämfört med Valencia som har 1,5 miljoner invånare. Där finns inga rondeller med åtta filer som gärna blir tolv när alla tränger ihop sig. Där finns heller inga bilförare som lägger sig längst ut till vänster om de ska svänga till höger. Och där finns inte ens en bråkdel av alla tvåhjulingar med motorer som kan tänkas smyga upp bakom en och ta sig förbi antingen på vänster eller på höger sida. Man får helt enkelt vara beredd på allt. De bilar som inte har en buckla eller lack avskalad på sidorna eller fram och bak, de är lätträknade. Hittills tillhör min en av dem, men jag vet att det bara är en fråga om millimetrar.

I Sverige har vi en nollvision när det gäller antal omkomna i trafiken. I Spanien verkar de vara glada om det är under 200 som har omkommit under en månad... Det är inga roliga bilder de visar nästan varje kväll på nyheterna. Trots alla kampanjer verkar trafikdöden inte minska. De kör rattfulla, de kör fortare än fort, de skiter helt enkelt i att det finns andra på vägarna. Egentligen är det otroligt att det inte händer fler olyckor.

Övningskör de inte, undrar kanske nån? Jo, de övningskör här ute där jag bor, och även inne i Valencia så klart, men det är som om förnuftet flyger iväg när de har körkortet i sin hand. Det händer även i andra länder, men det är verkligen markant här. Värre bilförare har jag hittills bara sett i Italien där de gärna kör om i kurvor med noll sikt...

Men avskräcks nu inte från att åka hit, undvik bara att köra i storstäderna, håll ordentligt avstånd ute på motorvägarna och - det här är ytterst viktigt - var beredda på allt!!! Blinkade bilen till höger om dig nyss till höger, be aware, personen kanske egentligen ska till vänster.

Samtidigt måste jag erkänna att det är lite kul att köra i Valencia, det är en utmaning och man får lite av en adrenalinkick. Slappna av går inte för då smäller det. Bra musik till att köra i V med? Tja, varför inte Absolute barnfavoriter. Den gick varm i går när dotra och jag körde in. "Eeeemiil! Förgrömmade unge!" Inget lugnar så bra som de gamla klassikerna. "Du ska inte tro det blir so-o-mmar, ifall inte nån sätter fart..."

Ensam på vägen är säkraste alternativet ;-)
Tror nästan att det är så här spanjorerna tror att vägen ser ut
trots att den är full med bilar...

Genombrott

Jag har ju berättat om farbrorn med de två små vita hundarna. Nu vet jag vad han heter. Julio. Eller "Schulio" som det uttalas som. En mycket trevlig man i 65-70-årsåldern. I dag korsades våra vägar ordentligt, d.v.s. vi kom samtidigt till samma plats och skulle åt samma håll. Samtidigt. Det innebär att man inte kan undvika att promenera ihop. Lite stressad blev jag eftersom min spanska är som min spanska är... Men se, Julio kunde franska! Det slutade alltså med att vi följdes åt hela promenaden och snackade om ditt och datt. Han gav ganska snart upp franskan och pratade på på spanska, eller valencianska, medan jag svarade på franska och liiite spanska. Ett ypperligt sätt att lära sig på. Nu vet jag lite mer om honom. Han är gift, har två barn på 33 och 32 år, inga barnbarn men tre hundar, född och uppvuxen i Valencia, har bott i El Saler i fem år och älskar båtar och segling. Sen sa han en massa som jag inte riktigt förstod, men det var inget allvarligt, det handlade om havet och båtar.

Sen finns det en annan farbror som bor precis bredvid min port. En man med ganska bister uppsyn, ingen som inbjuder till kontakt, men han av alla stannade mig i går kväll när jag kom gående med dotra och galna hunden. Han var då ute och gick med sin hund. Eller det var tydligen inte hans, den tillhörde egentligen nån annan, men de ville inte ha den och hade slängt ut den när den var liten. Om jag nu förstod rätt. Han pratar nämligen enbart spanska. Fort. Men jag förstod så mycket att han brukade vara ofta i Alsace, att han gillar vin (vem gör inte det), är 81 år och genomgick en hjärtoperation för två år sen och sen dess måste promenera mera. Vi stod och pratade ganska länge, så till slut fick dotra nog och skrek i högan sky.

Apropå dotra så är det så att spanjorer är oerhört glada i barn. Det är jättekul att se. De tror dock alltid att dotra är en kille. Inte för att hon inte är flicklik, för det är hon på sitt sätt, men hon har inte hål i öronen. I Spanien tar de blivande föräldrarna med sig ett par örhängen till förlossningen, för i fall det blir en tös då ska det tas hål i öronen direkt. Därför har alltså alla spanska flickbebisar hål i öronen, något jag faktiskt har undrat över och som jag fick förklarat för mig av en fransk kompis som födde här i V. Hon fick en tös och personalen blev jätteförvånade över att de inte hade några örhängen med sig. Jag fick förklara för "hjärtfarbrorn" att i Sverige gör vi inte så och att trots att dotra inte har hål i öronen så är hon en tös och inte en påg.

Farlig förbindelse

I vårt badrum finns det en farlig förbindelse.

Att byggstandarden i Spanien är undermålig, det visste jag. De lägenheter vi hittills har bott i har varit vansinnigt dumt planerade, dåligt isolerade och lyhörda, så lyhörda att man ibland tror att grannen – ovan, under, vid sidan om – sitter i ens eget vardagsrum och håller låda eller gör den äktenskaplige akten, eller för den delen utomäktenskaplige akten, i rummet bredvid med öppen dörr. Pappväggar, pappväggar, pappväggar. Nu har vi dock fått ett nytt problem: El och vatten.

El och vatten är ingen bra kombination. Lägenheten är nyrenoverad och badrummet är jättefint med en sån där härlig dusch med stort, stort munstycke från vilket vattnet strilar ner över en med perfekt värme hela tiden. På själva duschstången sitter en löstagbar dusch som är mycket praktisk om man inte vill blöta håret eller tänker hälla upp badvatten till dotra. Redan från början tyckte jag mig få stötar när jag vred om kranen eller tog i duschslangen som är i metall. ”Men det måste vara omöjligt”, tänkte jag och veckorna gick. Stötarna kom och gick. Men i dag, när jag skulle torka av golvet och alltså hällde upp vatten med den löstagbara, så gick det inte att hålla i munstycket när jag var klar med det hela och skulle skölja ur hinken, så kraftiga var stötarna. Då hade jag låtit ljuset vara tänt ett tag och äntligen tändes lampan hos mig också: Nog fasen var det stötar, elektriska sådana. Tamejfan livsfarligt! Ringde sambon och han hade också känt det. Han tror att kablarna som är i badrummet inte är jordade. Vad är det för snillen?? Nu ska sambon fixa det på nåt vis och på lördag ska vi höra med lägenhetsinnehavarna hur de tänkte. Egentligen.

Fram tills det har blivit ordning på torpet duschar jag i mörker.

Vatten och sand = bra kombination
Och ja, detta är stranden, 8,5 minuter hemifrån :-)

Förbaskade Reklam

Sambon och jag har en last. Vi har säkert fler, men dem talar vi inte om nu. Nej, nu talar vi om en som har guldomslag och ligger i en brun knäckform. När man har dragit av omslaget möts man av en mellanbrun yta med vissa ljusare inslag. Inslagen är mandelflis. Eller kanske egentligen nötflis. I den runda mumsbiten väntar sen en hel nöt, omgiven av underbar nötkräm...

Denna last stavas Ferrero Rocher. Just nu görs det reklam för den lilla guldiga mumsbiten på spansk teve. Med jämna mellanrum blir vi alltså påminda om vår lilla last, men då i form av en reklamfilm med, vad jag tror är, Paloma Picasso. Supersnygg, superslank, superallting trots ett berg av FR framför sig. Filmen börjar med att hon kommer ridandes på en vacker vit häst, hon passerar sen inomhus, smeker en tjurfäktarklädsel som hänger på en stol, går sen vidare in till festen där ett BERG av FR väntar. Sånt händer bara på film. Jag har aldrig varit på fest där det har funnits berg av FR. Hmpf!

För bara en stund sen tog jag kvällens FR. Två stycken blev det. Ibland blir det en, ibland två men aldrig fler än tre, där går gränsen. Innan jag tog dem tänkte jag tanken att sluta köpa hem dem. De är inte superbilliga heller, så allt talar egentligen för att sluta med dem, men det går inte. Det går bara inte! Vi har dessutom utsett dem till vårt bilgodis. Det är de suveräna som eftersom de är rätt mäktiga. En låda med 30 stycken räckte från Valencia till Bormio och tillbaka mot V. Nånstans vid Nice tog de slut.

Nu känner jag dock att det börjar gå överstyr. Jag känner ett FR-sug på kvällarna och måste ha i mig en eller två till kvällsteet. Det är ju inte klokt! Och det hjälper mig inte alls i min strävan att återgå till matchvikt. Det får bli ett slut på det här, så nästa gång lovar jag att försöka passera hyllan med FR utan att plocka en låda och lägga i vagnen. Vad sambon gör svarar jag däremot inte för. Lägger han dem i vagnen och de passerar kassan och har blivit betalda för och klarat sig hela vägen hem till oss, ja, då måste jag hjälpa honom för om han äter allihop blir han sjuk. Och finnig. Och tjock. Just det, allt det blir han. Det kan jag inte ha på mitt samvete, så då måste jag hjälpa till.

High and low

I går gjorde vi 0-2 000 meter på 2,5 timmar, stannade en halvtimme i dimma, snö och ickeskidkunniga spanjorer och deras fanklubbar, gjorde 2000-0 meter på 2 timmar, med ett stopp i nyöppnad outletaffär som vi hittade där ute på vischan. Man kan också skriva: från plus nio till minus två tillbaka till plus 17. Jo, det var höjdskillnader och temperaturskillnader som gällde i går. Tanken var att vi skulle åka skidor, men tänk Lindvallen dividerat med femtio men med lika mycket folk... Det gick bara inte. Dotra blev besviken. Inte för att hon åker skidor än, men pulka är något av det roligaste hon vet. Så roligt att hon stegade fram till varenda människa som satt i en pulka för att hon ville åka med. Hennes orutinerade föräldrar hade inte tänkt på att köpa en pulka, trots att de ändå visste en hel dag före att de skulle ut på äventyr till ett berg med snö...

Men det var bra att vi åkte dit. Dels för att vi nu vet att det inte är värt att åka dit, betala 30 Euros för liftkort plus 25 för skidhyra, dels för att vi fick se en massa saker som vi inte hade sett annars. Vi provade båda vägarna som går till Valdinares. Ena vägen dit, den längre, i det området produceras skinka. Där bor inte många människor och vägen är vad man kan kalla spöklik. Mycket vackra hus byggda i en beige/gulfärgad sten och konstiga statyer... Den andra vägen är bättre och snabbare, men har mer trafik. Där fanns outlet-butikerna. Givetvis. Den längre vägen vann charm- och spökpriset, den andra snabbhetspriset.

Det är fascinerande att det på så kort avstånd från platta Valencia där det odlas ris finns ett helt annat landskap med berg, dalar, platåer. Borde åka dit lite oftare.

Nej, nu jäklar! Klockan är bara åtta och grannen ovanpå dammsuger! Det gör mänskan varje dag, men det här var väl lite att ta i. Klockan åtta!!! Kanske ska tipsa henne om att sopa i stället...

Mygg i pannan

Det blev ingen fantastisk meny i går, inte ens någon som kunde föreställa något som kunde kallas för meny. Det blev pizza. Förvisso hemgjord, men det var inte den bästa som har gjorts i det här tidevarvet. Sambon gjorde den, vilket inte på något sätt säger att han alltid gör halvdana pizzor, tvärtom. Han brukar faktiskt göra jättegoda pizzor och pajer, särskilt pajer. Anledningen till att det inte blev någon meny var att jag föll från det där glada till det där jobbiga, när dotras gnäll inte gick att ignorera längre och i stället började söka mig. Ett besök i en mataffär tedde sig då omöjligt. Men då gick vi ut och ljumma vindar blåste. En av byborna varnade mig för att det var mycket mygg ute. En mycket märklig händelse, han sa det liksom i förbigående när han passerade mig, som om vi vore hemliga agenter och vi inte fick visa att vi visste vem den andra var, något som däremot smög sig eftersom jag, glad över att bli tilltalad, vände mig och frågade om samma sak som han hade sagt, fast med ännu ett "mucho" i meningen för att göra den längre. Han vände sig inte ens om när han sa "si". Som sagt, märklig händelse men ett bevis på att jag nu faktiskt är lite accepterad i byn. Eller i varje fall vill jag tro det. De ser mig i varje fall... Det var bra att han varnade mig, för då lägger man upp rutten annorlunda. I stället för att gå i den s.k. skogen så går man nere vid vattnet där det blåser lite och är lite kyligare. I skogen är det små vattensamlingar där myggen frodas, mygg som blir enorma, storleksordning norrlandsmygg, och som efterlämnar jättestora röda märken på dotra. De verkar inte alls gilla mig, men det visste jag sedan länge. Syrran och jag var på 25-årsfest i skärgården söder om Stockholm för snart 15 år sedan. Jag höll mig vid syrran mest hela kvällen och tur var det. Myggen lät nämligen mig vara men de höll bokstavligen talat på att ta livet av syrran. Hon var biten över hela kroppen och började känna sig kass på morgonen, så vi fick åka in till lokala hospitalet och få det kollat. Läskiga djur det där. Eller djur och djur, insekter vet jag inte om de klassas som djur. Djur är ett gulligt ord och oftast är djur gulliga också. Insekt däremot hör man redan på ordet att det är något räligt. Ordet är vasst till skillnad mot djur som är mjukt. Lustigt vilka associationer man får av ord. Det får bli ett helt annat inlägg om det för annars blir det här alldeles för långt. Delar med mig av sambons tomatpaj som är busenekel och busgod.

1 pajdeg
tomater , ca 3 st brukar räcka
riven ost av valfri sort
dijonsenap
provencalska kryddor

Bred ut senapen på pajbotten, lägg ut de skivade tomaterna, strö över örtkryddorna och ost. Grädda. Avnjutes med fördel med ett glas sauvignon blanc.

Bord dukat för kräftskiva i Norrtäljes skärgård.
Ett tillhåll för mygg,
men här passar sambons tomatpaj finfint.

How to fool oneself

Jag håller på att bli av med överflödiga hekton. Det går sakta men säkert åt rätt håll. Men så kommer dagarna då livet ter sig ljust, vackert och inget ruckar ens lugn, inte ens en hysteriskt skrikande doter. Då kommer också ursäkterna. Ursäkterna till att äta vitt bröd, hela två skivor, rostade, med Philadelphia och hallonmarmelad. Jo, ni förstår, skinkan hade varit öppen för länge och fick slängas... Halv Ursäkt. Men den såg inte kul ut. Sedan, när de två vita är uppätna och kaffet inte ens halvdrucket, ja, då är det dags för en Ursäkt igen. "Jag tar det grövre brödret. Det är nyttigt. Mmm. Bara en skiva." Den åts upp. Lätt. Fortfarande lite hungrig. Nej, sugen. Sugen är jag, inte hungrig. "En till. Det är ju nyttigt brödet. SEN är det slut." Och där slutar det, det vet jag, för disciplin, det har jag... Tills man börjar tänka på receptet som en viss vän la upp på sin blogg och som formligen skrek åt en. "Laga mig!". Men det är två deciliter honung i. "Kanske kan halvera receptet?" En vacker Ursäkt, men likväl är det samma proportioner, så vad i hela friden gör det om jag gör hela receptet och inte bara halva???

När jag läser igenom det jag har skrivit så får jag en känsla av att mina besökare kan tro att jag har matproblem, ätstörning light. Det har jag inte. När jag mår bra, som jag gör i dag för det är fredag, jag jobbar inte, är mamma på heltid och inte splittrad, solen skiner och jag är pigg, då äter jag, då skapar jag fantastiska menyer i mitt huvud (som sedan oftast bara blir till något som bara påminner om själva bilden jag hade i huvudet, men ändå) och gör vinlista till. Det är när jag börjar prata om att inte äta som besökarna kan börja bli oroliga. Men det hoppas jag att både ni och jag slipper att uppleva, för det är inget kul. Smal blir man, jo jag tackar, men man äts liksom upp inifrån och kan inte sova, inte tänka och framför allt inte äta. Nej, tacka vet jag dessa små oskyldiga Ursäkter som jag tar till när jag mår bra och slår runt på två skivor vitt bröd, gör söta recept, lagar gratänger med grädde i det är ju vinter och då behövs det fett... och tar både en och två öl för det släcker törsten så bra... Det gäller att passa på att ta vara på livet och njuta, man vet aldrig när det tar slut. Och det, kära besökare, är min favoritursäkt. :-)

God dryck bör inmundigas med någon.
Trevligare så.