Griniga gamla gubbar

I gårdagens inlägg skrev jag om vikten av ljus och att solen var framme och förgyllde vår dag. I dag är ordningen återställd här i södra Sveriges huvudstad - det regnar och vinden gör att regnet angriper en både horisontellt och vertikalt. Gärna samtidigt. Dessutom har de få leenden jag såg i går på mina promenader försvunnit som ... genom ett trollslag? Näe. Som ... av ett under? Näe. Vi vet alla vad det beror på: Solen är borta. Igen. Inget nytt det inte. Man tycker att folk borde ha vant sig, men nej. Jag personligen tycker att om man ler i stället för att ser ut som man har svalt femtioelva citroner, så blir det där grå, tunga, mörka, blöta, blåsiga om inte jättemycket bättre så i varje fall liiiite bättre. Men det är underligt att det ska vara så svårt att le. Däremot är det enkelt att göra fula gester mot folk som inte beter sig som man "ska" göra. Som i går kväll t.ex. när jag var ute och gick med min mycket goda väninna O och dotra. En annan mycket god vän ringde mig på mobilen, jag svarar men fortsätter att gå. Givetvis. Vi kommer fram till ett övergångsställe. Jag kikar som hastigast åt vänster, dock utan att vända på huvudet. Jag sneglade. Såg att bilen stannade. O gick bredvid mig med sin cykel. Då tutar bilen. Jag vänder mig om och där sitter en man, ca 70 år med tillhörande dama bredvid sig och hötter med näven, gör fula grimaser och gör idiot-tecknet, ni vet det där när man tar pekfingret och pekar mot sin egen tinning. Trevligt, va? Jorå, finns många såna trevliga typer i den här stan och övervägande delen av dem är griniga gamla gubbar. Stackars man! Var han tvungen att hetsa upp sig för att jag gick över övergångsstället och pratade i telefon?! Han borde tänka på sitt blodtryck och all energi som krävs av kroppen för att hetsa upp sig över en sån liten bagatell. När sånt där händer blir jag så matt, så matt. Inte konstigt att vi har så mycket underliga bråk och krig runtom i världen. Det här fick mig också att tänka på en före detta ovanpå-granne som alltid verkade så arg och som alltid svor långa haranger på kvällarna i sin lägenhet. Av honom fick jag också det mest otrevliga brev jag någonsin har fått första gången jag tvättade i bostadens tvättstuga. Jag hade råkat ta fel på dag och tagit hans tvättid. Det tillhör en av dödssynderna, de som inte platsade på topp sju. Dessutom hade jag låst tvättstugan med hänglås. Tur var det, för annars är jag säker på att han hade slängt ut allt på gården. I stället fick han nöja sig med ett argt brev där det i varje mening fanns 2-3 svordomar. Jag stod bara och gapade när jag läste det. Sen blev jag förbannad. Efter att ha tagit reda på vem det var som hade skrivit det (det tog ett tag för mänskan hade ju inte skrivit under det), så skrev jag ett ytterst korrekt svar tillbaka och att om han ville mig något mer så gick det bra att ringa eller knacka på. Men det gjorde han givetvis inte, för griniga gamla gubbar är även fega farbröder när de blir konfronterade. Eller så blir de om möjligt ännu fulare i mun. Jag är sååå glad att jag inte bor kvar där längre. Och jag tänker inte sitta här och hetsa upp mig över grinollar, men lite förundrad är jag allt.

Som en motvikt till allt det sura, gråa och trista:
Gula blommor på slänt med Medelhavet som bakgrund.