Finally

Paris - Köpenhamn gick som en dans, men piloten skrämde livet ur mig på slutet. Vi gick in för landning. Jag såg landningsbanan, såg marken närma sig och hann tänka: "Vad skönt, nu är vi snart nere." Då plötsligt drar den jäkeln på full gas igen och lyfter! Ni anar inte vad förvånad jag blev först. Sen blev jag rädd. "Vad nu? Landningsställen igen? De kanske bara lurade oss SAS. De kanske inte alls har ställt alla Dash-planen. Hjälp!" Pilotens lugna stämma talade till oss och berättade att de bara hade kommit lite för nära landningsbanan. Eh? Är det inte nära man ska komma? Jo, men man bör inte komma för nära för snabbt och för högt. Är ni med? Jag är det nu, men i går klockan halv elva på kvällen var jag det inte. Efter en låååång vänstersväng gick han i varje fall in för landning igen och satte ner planet så mjukt och fint det bara går. Först då pustade jag ut. Innan dess var jag med om alla möjliga tänkbara nödlandningar och hur jag skulle få ut dotra och mig ur det havererade planet... Och nej, jag är faktiskt inte flygrädd. Jag var det förr, men efter en flygtur i cockpit mellan Sundsvall och Stockholm med två stencoola piloter som började läsa tidningen och dricka kaffe innan planet ens var på marschhöjd, tyckte jag att det var onödigt att jag satt i planet och oroade mig för något som de som egentligen borde oroa sig inte alls oroade sig för. Och varför jag satt i cockpit? Jo, piloten förbarmade sig över ung skånska vilse i Sundsvall (en omväg jag tog för en kärleks skull och som blev totalt misslyckat) på väg till Borlänge där hon pluggade och som inte hade fått plats på planet för plötsligt skulle alla studenter hemåt och sista minuten-platserna var slut.

Nu är vi i varje fall hemkomna till mor i Malmö. Sååå skönt. Det är grått, det är ruggigt, men det är Malmö. Himma! Tre veckor Malmöluft är bra för en exilskånska. Och för dotra, det är trots allt hennes födelsestad.