Hoppsan hejsan!

Det var verkligen inte i går som jag var inne och skrev. Mycket har hänt... Nej, det har det faktiskt inte. Det enda som hände var julafton och den var väldigt lugn och väldigt trivsam. Juldagsmorgonen tillbringade jag på jourläkarcentralen och fick en ny liten penicillinkur i julklapp av il dottore. De gav mig något att inhalera där också. Mycket märkligt, men det hjälpte nog. Tror jag. Och fort gick det att komma till. Kanske beror det på att jag faktiskt var bland de första på plats.

Innan jul hade vi ett grandilemma. Jag hade en idé om att starta en ny tradition och ge mig av och hugga en egen gran med familjen på någon granodling vid Hörby. Så blev det inte. Dagarna gick och plötsligt var det dan före dan. Då tog sambon tag i saken och drog iväg till en stor växtförsäljare. "En gran ska vi väl ändå ha, för dotras skull", sa han. Och gran bidde det... En vit plastgran! Först blev jag lite ställd, men nu har jag vant mig och faktiskt kan jag inte tänka mig någon annan gran nu. Tänk så länge vi kan ha den. Och inte hugger vi ner dem som står i naturen. Jag är dock väldigt glad över att sambon inte tog en rosa eller en svart...

Julafton avlöpte som sagt lugnt och stilla. Nu laddar vi inför nyår som ska firas på snöigt och kallt ställe, närmare bestämt Sälen. Vi piper iväg med bilen på söndag kväll efter att vi har tillbringat lördagseftermiddagen och kvällen på ett frackbröllop. Ja, ni läste rätt: Ett frackbröllop! Vilket oskick att ha det. Det har väl ändå gått ur tiden, kan man tycka, men icke. Och de kör stenhårt på etiketten har jag förstått när de kollade med mig om sambon och jag var förlovade och i så fall hur länge. Mindre än ett år och man ska sitta bredvid varandra. "Japp", sa jag. "Vi är förlovade mindre än ett år, men vi har inga ringar. " Det är sant, men jag sa det mest för att vara säker på att sambon hamnar bredvid någon som pratar hans språk. Även om den blivande brudgummen en gång sa, det var en nyår för inte så längesen, att "vi pratar samma språk, bara olika dialekt, och förstår varandra alldeles utmärkt", vilket sambon glatt skålade för utan att ha en aning om vad skåningen hade sagt. ;-) Men sen när det gäller etiketten kan de se sig i månen om att alla följer klädtvånget till punkt och pricka. Det kommer att dyka upp både skinnbrallor, kråsskjorta och kvinna i frack. Brudgummen har nämligen en väldigt brokig samling människor i sin bekantskapskrets, de flesta totalt ointresserade av vett och etikett, så de gör lite som de vill ändå. Man kan väl säga som så här, att de som känner brudgummen är ganska förvånade över klädvalet. Det låg inte närmast till hands precis att det skulle bli ett frackbröllop, särskilt inte i december månad. Jag känner redan hur kalla mina fötter kommer att bli under promenaden från kyrkan till festlokalen. De ska nämligen vara i ett par högklackade skor med öppen tå... Och man kan knappast ha raggsockor på, för hur skulle väl det se ut???

Mot ljusare tider?

Jo, det var ju så att trots att jag nu har återhämtat mig och faktiskt kan klassa mig själv som frisk så hjälper det föga, för det där mörka, gråa, trista är fortfarande kvar. Nej, jag ska inte säga att det inte hjälper att jag är frisk, det gör det. Mitt tålamod är oändligt mycket längre, jag till och med ler flera gånger per dag och har börjat tänka på annan mat än mackor med ost. Men det är ju väldans vad det är mörkt den här årstiden! Det är som att gå med en grå kastrull över huvudet dagarna i ända, dagar som är väldigt korta får man väl tillägga också. Senast klockan fyra går ridån ner. Adjö! God natt! Och sen går den inte upp igen förrän vid niohugget. Vojne, vojne.

Men i mitt hem finns min solstråle som jag uppskattar sååå mycket mer när jag är frisk och pigg. Det är inte lätt att vara kanonsjuk och ha en snart tvååring som pockar på uppmärksamhet och mannen är annorstädes. Fast han är på väg nu, jag pratade med honom nyss och då var han vid belgiska gränsen. Beräknas anlända här vid kvällningen. Fast då kan han glömma mitt eminenta sällskap för jag ska till Babel och kolla på Timbuktu, en kväll som garanterat blir toppen. Dotra får antingen sova hos Mimmi eller så får hon vara hemma själv. Jag menar, hon är ju stor nog nu. Jag sätter på en dvd och visar henne var play-knappen är, så löser det sig. Borstar tänderna gör hon ändå inte och klä av sig kan hon själv nu för tiden. ;-)

Dotra hängandes i granen på dagis

Det här inlägget blev bubbelibabbel om ingenting. Nu ska jag väcka dotra, som plötsligt har visat sig vara en sjusovare, den enda i familjen.

On the right track

Det har vänt. Den förbenade sjukdomen börjar släppa greppet och jag börjar kravla mig upp ur det avgrundshål jag har befunnit mig i den senaste veckan. Världen är inte lika svart och smärtsam längre, den börjar ljusna och jag känner styrkan komma tillbaka. Den är inte där än, bara att gå med dotra till dagis får mig att andas flämtande, svettas ymnigt och känna mig yr, men vilken skillnad från i går! Jag önskar med hela mitt hjärta att varken jag eller någon i min närhet drabbas av någon hemsk sjukdom där man mår som jag har gjort utan att man kan göra något åt det. Må vi gå så friska vi bara kan genom livet!

Och så vill jag skicka ett stort tack till min mor, min älskade mor, som har ställt upp och hjälpt mig med att hämta dotra på dagis och underhålla henne några timmar efter det också, trots att hon inte har varit helt frisk hon heller. Je t'aime, maman!!!!

Två av mina absoluta favoriter här i livet,
dotra och mor.

En ny vän

Jag har fått en ny vän i min lägenhet, en vän som min mor har tjatat på att jag borde skaffa ända sen dagen jag flyttade in här i februari 2004. H*n heter Bosch och kostade mig fyra lakan, men det är h*n värd. Särskilt nu, sjuk som bara den som jag är, inser jag det magiska med att ha en sån vän, för vem pallar stå och diska när man bara vill krypa ner under täcket och sova bort det onda???

Från 42 till 222 på fem dagar

Gick till läkaren i onsdags. Efter en liten undersökning av öron och hals och en sänka togs konstaterades 42 i blodsänkan, eller hur man nu uttrycker det. Det tydde på ett virus. "Gå hem och vila, finns inget att göra." Åkte till England dagen efter. Hostade som en galning, men tyckte ändå att det gick åt rätt håll. Pang! sa det på lördagen. Bihålsinflammation. Och det var den dagen som våra vänner gifte sig. Jag var med under bröllopet, men fick kasta in handduken efter bröllopstårtan. Låg i sängen på det fantastiskt mysiga hotellet redan halv åtta på kvällen. Engelska bröllop är tidiga, men riktigt så tidigt hade jag inte tänkt gå och lägga mig... Flög hem dagen efter. Ni som har flugit med bihålsinflammation vet vad det innebär... Inte kul, inte kul alls. I morse ringde jag vårdcentralen. Fick träffa samma läkare. Hon såg lätt bekymrad ut när hon såg mig där igen. Sänkan togs igen. Den här gången var den på 222!!! Sköterskan blev lite förvånad - jag hade nämligen ingen feber, men såna är vi i vår familj, vi har aldrig feber. Mycket märkligt, men så är det. Läkaren bleknade och skrev snabbt ut Kåvepenin, en riktig hästkur på 10 dagar. Den hade jag velat ha INNAN jag åkte till England. Men men... NU ÄNTLIGEN SKA JAG VÄL ÄNDÅ BLI FRISK!!!

När jag väl blir frisk, tänkte jag faktiskt återkomma med lite bilder och lite inlägg utan gnäll, för helt ärligt: vem är inte sjuk den här årstiden...? Men nu ska jag sova och låta medicinen verka. :-)

Är du en rymdväskspanare?

Då är det dags att ta fram kikaren och börja spana. En NASA-astronaut har tappat en verktygsväska stor som en ryggsäck uppe i rymden. Nu far väskan fram som en vilde där uppe, så har man alltid drömt om att se en väska i rymden är det nu man ska börja spana på allvar.

Ur Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/skane/article393473/Blinka-lilla-vaska-dar.html

Filmtips

Sambon och jag var på bio i går kväll. Den sena, efter att dotra lagt sig och snusade så gott hemma hos mormor, eller Mimmi som hon faktiskt kallas av sina barnbarn. Det var det första som kom på det, givetvis. Hon kunde inte säga mormor utan det blev Mimmi och på den vägen är det. Så hädanefter är mormor Mimmi. Mycket gulligare än mormor, dessutom. Det var fantastiskt skönt att få komma ut, inte bara ligga på sofflocket och dumglo på teven, något som jag aldrig annars brukar göra, men eftersom dotra och jag för tillfället bor hos Mimmi då köket där hemma renoveras av sambon så har det blivit så tokigt. Resultat: Myror i benen och panikkänsla av att slösa bort tiden på dumma serier på teve, serier som jag dessutom tillbringar dagar i ända med att översätta... Jag behövde helt enkelt luft och jag behövde få en biodos, något jag inte fått på ett bra tag. Då det inte fanns så mycket på biorepetoaren som inte var svenskt, så stod valet mellan Bonds senaste, Twilight och Burn After Notice. Det fick bli den sistnämnde. Bröderna Coen är favoriter och vi var inte sugna på Bond, trots den übersexige Craig, och dessutom skulle nog sambon inte uppskatta Twilight. Jag ska dock se den - har jag nu slukat alla fyra böckerna så vore det väl själve den om jag inte såg filmen. Ska bara hitta någon att se den med...

Valet visade sig vara helrätt. En lysande film. Brad Pitt gör en något ovanlig roll för att vara han, Clooney har den där halvgalna blicken, Malkovich är lysande och CIA-snubbarna härligt loja. Vad ska jag säga mer än: Se den! Här är trailern som ett litet smakprov.

Ack, så härligt!

Malmö är vit, kanske inte hela stan men en ganska stor del av den. Och snorhal. Vissa gator har fått påhälsning av kommunens saltbil, andra inte. Min gata är en isrink. Det roligaste är att folk faktiskt envisas med att cykla på den ändå. Visst finns det en del torra fläckar, men isfläckarna bildar själva sammanhängande delen av den. Jag går och låter cykeln vila. Vintern är ändå snart över - redan på onsdag utlovas 10 grader. Då blir det blött i stället. För det ändamålet har dotra nu fått fodrade gummistövlar så att hon slipper vara ute i sina, förvisso jättefina, vinterkängor inköpta i Italien förra året som läcker som såll. De är gjorda för snövinter, inte regnvinter. Föräldrarna tänkte inte riktigt till först, men det gjorde till slut den ömma modern som hämtade ett ledset barn på dagis. Fröken A sa att dotra var kall om händerna för att vantarna var blöta. Det var inte sant, vantarna var torra, men när jag tog av skorna hemma så var hennes fötter dygnsura och iskalla. Och hon bara grät. Vi fick inte röra hennes fötter, så ont hade hon. De hade ju varit ute i en halvtimme och jag kan tänka mig att hon fick de där blöta fötterna ganska på direkten. Till slut fick jag in dem innanför min tröja och värmde på så vis upp dem långsamt. Där fick de stanna en låååång stund och under tiden höll dotra på och somna. En timme senare hade hon feber. Nu hängde förmodligen inte det ihop, hon hade nog nåt på gång ändå, men oj, vad synd jag tyckte om henne.

Vi är alltså hemma igen. Det är ljuvligt. Borta bra, men hemma bäst. Ja, jag vet, det bästa vore väl om vi helt enkelt stannade här för gott, men riktigt så enkelt är det inte när man är från två olika länder. Men det lär ju utkristalliseras så småningom var vi bosätter oss. Till dess har vi en bas här och en i Frankrike, compact living på båda ställena, men med tak över huvudet och stark kärlek så funkar allt.

Kameran har jag glömt att ta med mig på mina promenader, och det var väldigt synd i dag när det var så vansinnigt fint väder och hög klar luft. Särskilt luften syns väldigt bra på bild... ;-)

Bättre sent än aldrig

Jag har upptäckt Jeff Buckley. Eller rättare sagt, jag har återupptäckt honom. Sambon förde honom in i mitt liv för tre år sen, men det har varit så mycket annat att lyssna på så Jeff föll i glömska. Nu är han tillbaka med full kraft. Har precis köpt hans album Grace där hans fantastiska version av Leonard Cohens Halleluja är med. Jag har inget annat att säga att det var en fantastisk sångare. Synd att han gick ur tiden så tidigt (1997). Hans musikskatt finns dock kvar och jag har precis börjat upptäcka den på riktigt. Det känns bra, jävligt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=AratTMGrHaQ

Vendée Globe I

I dag går startskottet för världsomseglingen för ensamseglare som utgår och landar här i Sables d'Olonne. Regionen heter Vendée och därför heter denna tävling Vendée Globe. Den går av stapeln vart fjärde år och i år är det sjätte gången tävlingen hålls. Rekord i antal deltagare - 30 stycken - och rekord i antal besökare.

Det är sjuuukt mycket folk i den här lilla stan. Butiksägarna har fått en "tredje säsong" - jul, sommar och Vendée Globe. Nu på morgonen klockan 09.00 börjar båtarna åka ut till havs i väntan på startskottet som går klockan 13.02 och redan nu, 07.24, är kajen full med folk som väntar på att få se dem. Vi ska också ut och försöka se båtarna ge sig av, men jag tror inte att vi kommer att se så mycket. Tur då att jag fick en rundvisning av sambon i går på bryggan när den var avstängd för vanliga besökare.

Att ge sig av själv och vara helt själv med havet i en 60-fots båt i ca 3 månader är inget som den här svenskan skulle ha gjort, men så har jag inte den seglingspassionen inom mig. Att jag överhuvudtaget befinner mig i de här kretsarna är ju sambons fel. Men jag måste erkänna att det börjar bli mer och mer fascinerande, och båtarna är riktigt fina, men steget till att bli seglingsbiten är väldigt väldigt långt borta i horisonten. Dotra kan nog bli den som blir det och det blir sambon som får sköta den biten - jag sköter skidbiten.

Sambon är med där ute på båten innan starten och sen ska han hoppa i en Zodiac. Risken finns dock att han får plumsa i vattnet först och simma fram till en Z. Han har jobbat hela natten, kom hem klockan sex och gick en halvtimme senare. Undrar hur han kommer att må senare... Men avslutningsölen i kväll håller honom nog upprätt när både dotra, hennes farfar och jag snusar gott i våra sängar. ;-)

Nostalgie...

...lyssnade vi på i morse. Det är en fransk radiokanal som bara spelar låtar från 50-, 60-, 70- och 80-talet. Det mesta är franskt men ibland slänger de in engelskspråkiga låtar också. Som den här:



Eastbourne... Diskoteket på piren... Fasen, nostalgi är riktigt kul!

Hela familjen, inklusive galna hunden, kom på fötterna och dansade loss mellan kylskåpet och köksbordet. Klockan sju en lördag morgon.

Pall och glädje

I går låg jag pall halva dagen. Första halvan var det omöjligt, andra gick det något sånär. Inte lätt att vara kanonsjuk när man har en snart tvåårig dotra som pockar på uppmärksamhet. Länge leve siestan! Synd bara att den inte är längre än 2,5 timmar... Efter den satte jag henne bredvid mig i vår säng, med datorn framför och hennes nuvarande favoritfilm, Strawberry Shortcake, i dvd-läsaren, och där satt hon, mer eller mindre, i en timme till efter siestan. Då fick jag jobbat undan en film OCH även blundat lite. Till filmen fick hon pepparkakor och clementiner. Ingen dålig onsdagseftermiddag, eller hur? När sen äntligen sambon kom hem kunde jag göra klart den andra filmen OCH sova lite till. I dag mår jag mycket bättre, och det var ju ändå det jag visste i går: Oavsett hur kasst jag mår så kommer jag att överleva det och må bättre i morgon. Det gällde bara att hålla ut.

Och det blev lättare att hålla ut när man fick det enorma glädjebeskedet att Obama vann. Vilken grej, vilken otrolig grej! Amerikanerna har äntligen visat att de kan välja klokt och att de verkligen går och väljer. Bush har gjort så dåligt ifrån sig att det fanns liksom ingen annan väg att gå. Att välja McCain med den tokiga Palin vid sin sida hade varit ett stort steg tillbaka. Nu valde USA att gå framåt. Nu tror jag inte att Barack är en frälsare, men jag tror och är fullständigt övertygad om att han kan göra mycket gott och jag tror att han lyssnar och det är det viktigaste: En ledare måste lyssna på sitt folk. Och jag har nu suttit och läst Libération och deras specialupplaga om Obama och vilka som omger honom. Verkar vara bra folk. Att Al Gore är med gör att hoppet om att USA nu på allvar ser över klimathotet ökar. Det är synd att han inte tar över nu på studs, att det inte blir förrän den 20 januari. Och jag vill inte måla fan på väggen, men jag hoppas att han är sjukt skyddad, för tyvärr är hotet att han går samma öde till mötes som Kennedy ganska överhängande. Idioter med bössor finns det tyvärr gott om. Men nu så här, i glädjeruset, vill jag inte tänka på det, jag vill att vår värld visar sig från sin förnuftiga sida.

När liten blir stor önskar jag
att hon bor i en sundare värld än den vi har nu.

Fjantigt fågelpris

Det är dåligt väder här. Väldigt dåligt väder. Det regnar och blåser och är kallt. Atlantkusten när den är som höstigast. Då är det mysigt att vara inne. Vi har dock varit ute i dag. Två gånger till och med. En gång på förmiddagen när det var uppehåll och en på eftermiddagen när busvädret satte igång igen. Turen på förmiddagen var bäst. Då gick dotra och jag till marknaden, köpte blomster och åkte en vända på karusellen alldeles bredvid. På vägen tillbaka passerade vi två köttaffärer i vilka de säljer grillad kyckling. Luktar ljuvligt, men priset får en att baxna. Hemma i Malmö, och säkerligen i övriga Sverige, kostar en hel grillad kyckling runt 40 spänn. Här ligger de runt 10-12 Euro per kilo!!! Och en kyckling väger ju runt ett kilo. Tänk själva - 100 spänn för en grillad kyckling! Det är hårresande! Man kan dock hitta dem för ett något billigare pris på stormarknaderna, men de ligger ändå oftast runt 6-7 Euro. Fjantiga priser, eller hur?

Halloween

Jag har för första gången i mitt liv varit med i ett Halloween-tåg. Det var en ny upplevelse. Hade jag inte haft dotra, 21 månader, så hade jag aldrig befunnit mig i det där tåget. Nu var jag där, övertalad av en nyvunnen svensk vän här i Sables. Hon tipsade mig om det i förrgår och lånade t.o.m. ut utklädningskläder till dotra. Eftersom jag själv inte är så glad i att klä ut mig var det föga förvånande att dotra sa bestämt "Non!" när jag tog fram dräkten, en tigerdräkt, och för att understryka det sa hon i nästa andetag lika bestämt "Nej!". Hon är inte dum, det gäller att ta fram det tunga artilleriet och uttrycka sitt avstånd på bägge språken. Den icke-så-maskeradvänliga modern log inombords och tänkte: "Det är min tös det." Utåt sett anlade jag en beklagande min och krystade fram nåt om att nästa år kanske, när hon är lite större... Det enda hon gick med på var en tiara som hon sprang med i ca 5 minuter.

Men det var ändå kul att vara med i tåget. Det gjorde att jag kände att jag liksom lite hörde till stadens invånare. Sen att vi tog en avstickare, dotra och jag, och stannade till vid fontänen där Mövenpickglasståndet är och tog varsin glass (nu ler säkert min mor nöjt när hon läser det här), en strut med jordgubb och en strut med hasselnöt, efter bara fem minuter och sen stannade där tills tåget vände tillbaka igen, det var nästa oundvikligt. Med tanke på att termostaten stod på knappa 7 plusgrader så var de förvånade blickarna ganska många. Själv var jag ganska nöjd, för när det är så kallt så smälter inte glassen och man slipper en nerkladdad jacka. Sen att den jackan ändå åkte in i tvätten när vi kom hem berodde på dotras huvuddykning precis vid en vattenpöl. Hon hade jord och gegga upp över öronen. Yiii-ha!



Många hade ansträngt sig väldeliga med utklädningarna, däribland min nyvunna vän och hennes familj. Sen fanns det en liten goding som var på pricken lik Jack Sparrow. Kunde inte låta bli att ta en bild. Vågar dock inte svara på om det är en pojke eller flicka under förklädnaden, men halledosingen vad söt h*n var!



Halloween slutade med att det knackade på vår dörr och utanför stod några av stans ungdomar och ville ha godis. De fick godiset som dotra hade fått av en något överförfriskad man innan tåget satte igång. Än så länge har dotra inte koll på vad godis är, så den här gången gick det. Nästa år, när dotra är större, går det kanske inte lika lätt...

Solstickan - I miss u!

Vi har gasspis där två av plattorna går att tända med hjälp av gnistknappen, eller vad man nu kan kalla den. De andra två måste man ha nåt annat tänddon för att få fart på dem. Då sambon tar alla fungerande tändare, så ligger där en tändare som gnistrar till och jag får då inte alls fart på gasplattorna. Jag köpte då tändstickor och det är nu, efter ca en veckas användande, som jag har kommit på att jag verkligen saknar Solstickan. De franska varianterna på tändstickor är inte värda namnet. Klena uslingar som bara går sönder när man försöker tända dem mot det ofantligt dåliga plånet. Nej, tacka vet jag Solstickan, detta under av tålighet och stryktålighet, flamsäker och jag vet inte allt med en söt pojke på framsidan. Jag saknar Solstickan!

Donationer och ätpinnar

Nu tänker jag skriva om två saker som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen organdonation och miljön. Två vitt skilda ämnen, men ack så viktiga båda två.

För att börja med den förstnämnda så är organdonationer något som är oerhört viktigt och det behövs fler donatorer. Sverige har ett donationsregister där man anmäler sig om man tar den livsviktiga ställningen att man vill donera sina organ och vävnader efter sin död. Jag har ända sen jag var ganska ung varit bergsäker på att jag vill donera allt som går att donera till någon som behöver det, om det nu är möjligt. Frågan högaktualiserades när min far behövde ett nytt hjärta för drygt fyra år sedan. Nu var det tyvärr så olyckligt att även om det hade funnits ett organ så hade min far inte kunnat ta det. Hans andra organ var för sjuka och skulle inte klara av det. Två år senare fick en mycket nära vän till familjen en ny lever i allra sista sekund och är nu på väg tillbaka till sitt gamla jag. En fröjd att se! Nu har frågan dykt upp igen i form av en medbloggare där ute som skriver om sin son Abbe. En fantastiskt fin blogg om en riktig kämpe med medfött hjärtfel. Jag vill göra som Abbes pappa och uppmana alla som ännu inte har gjort det, att gå in och anmäla sitt medgivande till att donera sina organ. Det förenklar proceduren avsevärt och sparar värdefull, livsviktig tid om man vet vad den avlidne hade velat i stället för att den sörjande familjen måste ta ställning till det när det enda de vill göra är att sörja.

Och när det gäller ätpinnar, så är det ätpinnar av trä jag uppmanar till bojkott av! Jag översatte häromveckan en dokumentär som gjorts av Mattias Klum och Folke Rydén, Expedition Linné. Där berättade de om att det för tillverkningen av engångsätpinnar går åt 25 miljoner träd per år! Och enbart i Kina fälls det 70 000 träd per dag för att tillverka dessa pinnar som används en enda gång! Det är upprörande minst sagt! Träden behövs för den biologiska mångfalden, för vår planets fortlevnad, och jag uppmanar till att bojkotta ätpinnarna. Om ni äter mycket sushi eller annan asiatisk mat där dessa pinnar bör/ska användas, skaffa då ett par lite finare i porslin eller nåt som går att diska och som inte bara slängs. Ha ett par i väskan om det är så att ni käkar ute på lunchen. Och uppmärksamma er lokala restaurang om hur det ligger till. De kanske lyssnar och slutar med engångspinnar och investerar i mer hållbara ätpinnar.

I väntan på raclette...

...sitter jag här i vårt vardagsrum/entré. Vårt hem är primitivt, rustikt och faktiskt ganska mysigt. Se där, vilka säljargument! Primitivt... Nja. Rustikt... Njo. Mysigt... Ja! Och huset är sålt. Första, andra, tredje... Närå, jag gillar det. Det enda jag inte är så förtjust i är fukten. Det är ett stenhus vid havet med noll isolering av något slag. Jag har lovat bilder. De kommer. En dag.

I kväll ska det inmundigas raclette, denna fantastiska maträtt bestående av ost, ost, ost, charkuterier, potatis och sallad. Mmmums! Vår raclettemaskin är i Malmö, så vi fann ingen annan råd än att köpa en och ha här också. Det går inte att vara utan, särskilt inte på hösten och vintern. Finns inget mysigare än att samlas runt bordet och äta, snacka och hygge sig. Fast nu visade det sig att en av vännerna hade en hemma, så vi slapp köpa en. Lysande! Grabbarna får fixa käket, jag bloggar och dotra kollar på "Loranga, Masarin och Dartanjang" för femtioelfte gången. Det är kväll, fredag kväll, i Sables d'Olonne på franska Atlantkusten.

La Chaume är det ni ser i bakgrunden.
Där bor vi.
Båten som ligger förtöjd precis framför
är le passeur, båten vi tar för att åka över
hamninloppet till själva Sables d'Olonne.

Livet här är ganska bra faktiskt. Dotra går på dagis tre-fyra förmiddagar per vecka. Det är lysande. För att ta oss dit åker vi båt, bateau, och det är ett ord dotra bemästrar till fullo. På franska, inte svenska. Hon pratar en del nu, bildar tvåordsmeningar i stil med: "Pappa 'obba'", och det är givetvis "Pappa jobbar", det förstår ju alla. Hon pratar ovanligt mycket tydligen för att vara tvåspråkig och bara 21 månader gamla. Jag är sååå stolt, särskilt med tanke på att jag själv med bara ett språk inte började prata förrän jag var 3 år... Mor och far trodde det var nåt fel på mig, men sen kom det i en enda lång svada och det har inte slutat än. ;-)

När det inte är dagis, som på onsdagar när det är stängt..., då åker vi till en öppen förskola, La Marelle, där dotra leker och jag pratar med de andra mammorna. Fast hittills har jag inte träffat nån som jag tyckt att "Henne tar jag gärna en kaffe med", i stället är det två av ledarna som jag gillar bäst, men de är inga som direkt inbjuder till en förfrågan om att ses utanför La Marelle. Tiden springer iofs iväg, så jag har inte tid att ta en kaffe. Vi fyller dagarna med promenader med galna hunden, antingen vid havet eller i skogen, eller så är vi bara hemma eller så åker vi till en av stadens två lekplatser... Det är inte heller här som i barnparadiset Sverige. Precis som i Spanien är lekplatser ganska ovanliga. Men vad gör det när man har böcker och pennor hemma och naturen fylld med massor av spännande saker. ;-)

Dotra hälsade på sin faster på förskolan hon jobbar på
och blev målad. Sen bättrade hon på målningen
genom att själv lägga till olika färger på ena kinden...

Ett liv i sus och dus

Väcktes med frukost på sängen. Varm choklad, tre rostade mackor med marmelad (hallon, förstås) och tre värmeljus som brann. Dotra kröp upp bredvid, slängde min present vid fotänden på vägen upp och snodde åt sig en av mackorna. Chokladen gick dock inte hem, hennes far fick äta den biten som hon hade doppat i den. Varm av kärlek drack och åt jag och öppnade mina paket: Örhängen, halsband och en mysig kofta från sambon och en parfym från svärmor. Underbart! Traskade sen ner till köksbordet, där croissanter och te inmundigades. Alltid croissanter på söndagar när vi är i Frankrike, där vi är nu för er som inte visste det. Sedan en morgonpromenad med galna hunden och dotra, i skogen där gevärskulorna ven om skallen. Jorå, det är jakt och då är allt lovligt byte. Nu var det väl inte riktigt så illa, men nära var de. Jag tror de jagar vildsvin, fågel och hjort här i skogarna. Sedan hem igen där internet fungerade igen. God lunch gjord av sambon: Pilgrimsmusslor det är säsong här nu med ris och sallad. Mumsfilibabba! En liten powernap och sen några amuses geule den söta sorten: hallon, choklad, grädde... Nu sitter jag vid datorn och jobbar och i kväll stundar restaurangbesök med goda vänner. Tror jag ska ta ankan...

Livet är inte alls illa. Det gör inget att toans spolanordning inte fungerar och man måste hälla i vatten som man hämtar från brunnen och att toan är inhyst i ett litet trähus som står på innergården, att ugnen är fullständigt livsfarlig och sönderrostad och att vardagsrummet och ingången är samma rum. När kärleken och livet är bra, då kan man bo var som helst och allt blir ett liv i sus och dus. :-)

Fly me to the moon

Månen? Gärna! Men icke. Paris, eller utanför Paris, är det just nu. I väntan på mannen. Han kommer på lördag. Mer skriver jag inte om det. Jo, att här är fint väder, för det är det. Vansinnigt fint väder.

Däremot vill jag avhandla om hur en helt vanlig dag som ska bli en flygdag kan gå till.

Jag tillhör kategorin "hata packa". Men ni som har hängt med i bloggen vet det. Alltså väntade jag min vana trogen till absolut sista minuten. Vi skulle åka till flygplatsen i Köpendanmark klockan 15.45 cirka. Klockan 13.05 började jag packa. Det gick bra, vännen E kom förbi och var stöd och plocka-undan-madame. Såna behöver jag. Jag vet, det är patetiskt och jag borde gå i någon form av beteendeterapi eller nåt sånt så att jag lär mig att packa i tid och inhandla det som ska inhandlas i tid och ta ut biljetter och sånt I TID så att man inte plötsligt får syn på vad displayen på skrivaren säger och att texten säger att bläcket är SLUT och man måste iväg fort som fan till Kalle och Co eller vad de nu heter och skaffa nytt bläck och samtidigt som man gör det letar upp och köper den där rullväskan till dotra som man har tänkt att göra den senaste månaden, ja, ända sen vi sist var i Falkenberg, och där måste jag skjuta in att valmöjligheten på de här små rullväskorna för våra småttingar är bedrövlig. Antingen är de helrosa med en prinsessa eller så har de nån snubbe från nån annan galax eller nåt monster som ser argt ut på dem. Till slut hittade jag en som var rosa men även brun och gul och röd och grön och hade Nalle Puh på sig. Dotra blev överlycklig. Och ville absolut inte släppa den, trots trötthet, trots surhet, trots... Det är kärlek det!


Vi var väldigt tidiga och kunde checka in och dricka kaffe med mor i lugn och ro på Stjärndollarn. Inte för att man får mycket för lite där inte, tvärtom. Hutlösa priser! Men men, vad gör man när man inte har särskilt mycket mer att välja på. När min extrahand, d.v.s. min mor lämnat av oss vid säkerhetskontrollen började det "roliga" - ta oss lugnt och försiktigt genom säkerhetskontrollen utan att jag blir för stressad över att det är folk bakom som väntar på att jag ska få upp datorn ur datorväskan, lägga den och allt annat i olika små lådor, hålla koll på dotra som springer än hit, än dit, ta dodo ifrån henne så att den får röntgas den också och sen locka henne igenom bågen... Döm om min förvåning när det inte var nåt folk som kunde stressa mig, dotra höll sig vid mig och la dodo OCH nappen helt själv i röntgenlådan och sen alldeles självmant sprang igenom bågen utan att ens vänta på mig!

Sen kom delmoment "Vänta in boardingen". Det är inte så kul, för när man är ute i så god tid som vi var så kan det bli ett problem. Bäst är att vara precis i tid så att man går direkt till gaten och får gå på. Jag går alltid på och av sist. Det innebär att vi alltid väntar längst. Vid det här laget var dotra Dr Jekyll och Mr Hyde om vartannat. Say no more... Men det gick bra och väl ombord hade jag sån tur att jag kunde få ett säte där sätet bredvid var ledigt och längst in satt, visade det sig, en jättetrevlig rysk tjej. Dotra sov inte en centimeter, men det gjorde inget för hon var ändå vid gott mod, förutom när planet gick ner för landning och de gjorde en sån där lååång inflygning där locket för öronen verkligen håller i sig och kommer i olika grader. Jag föredrar de snabba inflygningarna som gör att dotra knappt hinner reagera på att det gör ont.

Väl nere var det "bara" den lååånga vägen från där SAS-planen landar till där man hämtar bagaget. Inga praktiska vagnar med plats för litet barn finns förrän man kommit fram till bagageutlämningen, så det var till att börja traska. Det gör iofs inget, eftersom det alltid tar jättelång tid innan väskorna dyker upp, för att inte tala om barnvagnen. När vi kom fram var utlämningen försenad och när den sen kom igång så lyste min resväska med sin frånvaro. Som tur är hann den dyka upp innan vi hade fyllt i alla formulär som ska fyllas i vid försnillad väska. Puh!

Utanför stod sambons föräldrar och väntade och vår sejour hos svärmor i dagarna fyra kunde ta sin början efter ca 1,5 timmes bilfärd.

Good deal long gone

I dag tackade jag nej till att göra ett klipp. Det kan jag "tacka" världsekonomin för. Klippet var att köpa grannlägenheten, en trea, för ca 300 000 mindre än vad den egentligen är värd. Kruxet är bara att jag är både köpare och säljare, d.v.s. jag måste bli av med min lägenhet, en tvåa, och det är för närvarande inte det lättaste. Allt rasar och räntan går upp. Tjohej! Kul nästan jämnt. Och med två osäkra inkomster, så var det inte läge att gå upp ca 2 000 kronor i boendekostnader per månad.

Här är mössan.
Och dotra.

Jag har tänkt över det noga. Ägarna till lägenheten tog sin tid att ge ett svar på budet jag gav förra måndagen och under veckan som gick har läget i världsekonomin knappast förbättrats, snarare tvärtom, trots hjälppaket från olika staters regeringar. Så när ägaren äntligen ringde i dag, sa jag: "Tack, men nej tack." Tipsade dock om goda vännerna J och R som med lille E bor i en hyreslägenhet på femte våningen utan hiss... Lille E är en snart ettårig kille som är lika stor som dotra, så ni kan tänka er hur kul det är att kånka honom upp och ner flera gånger per dag... Nu håller jag tummarna för att de kommer överens och att jag får J och R som grannar. Kan ju i så fall inte bli bättre, eftersom J och jag har en liten syateljé ihop här i mitt vardagsrum. Vi gör mössor, fodrade med fleece. När vi har några stycken klara - än så länge är bara en klar och den har dotra (se bild) - lägger jag upp bilder på dem. Kanske finns några hugade spekulanter där ute, både stora och små. Vantar är också på gång. Tumvantar fodrade med fleece.

Här är mössan igen.
Och dotra.

Jag tänker dock inte gräma mig för det missade klippet, för jag är övertygad om att det kommer att visa sig att det var helt rätt beslut. Om ett tag dyker det upp något annat, mycket bättre. Of course - livet är ju sånt. :-)

Oktober

Oktober är en bra månad. En fantastisk månad. Jo, det är säkert. Det händer mycket i oktober. Många saker av skiftande karaktär. Vädret kan vi börja med. Det om något är skiftande. När man vaknar är det senhöst, klockan tio är det början av hösten, klockan två på eftermiddagen är det sensommar som lider mot höst och klockan sex har mörkret fallit och man känner den annalkande vintern smeka kinderna (om man nu är ute, vill säga). Fast i går var det mest bara jävelhöst (ursäkta), för då regnade det, regnade det och regnade det. Och i förrgår, när sensommaren annars brukar infinna sig, då haglade det! Japp, skiftande är ordet.

Höst = galontider.
Bästa vännerna en septembereftermiddag på Torpet.
Dotra har nåt Chica vill ha...

Vad händer mer i oktober? Jo, födelsedagar firas. Många fyller år i oktober. Hur kommer det sig? Är januari/februari bra göra barn-månader? I dag fyller till exemperl min gravida väninna i Italien 30 år. Stort grattis, L!!! I morgon fyller en annan väninna också jämnt. Om tio dagar är det min kusins fö'lsedag. Och - haha, jag visste att ni väntade och att spänningen är olidlig - om 17 dagar blir undertecknad ett år äldre över en natt. Tänkte bara berätta det nu så att ni har tid att planera P-R-E-S-E-N-T-E-N. ;-)

Sen händer det inte mycket mer i oktober. Känner ni er lurade? Jag också. Tycker allt att det kunde hända lite fler grejer. Fast det gör det ju, för om knappt en vecka drar dotra och jag söderut till särbon. DET är grejer det. :-)

Måndag morgon

Ja, vem sjöng den? Måste googla fram det. Ha! Det var Björn Skifs. Det var ett program om honom häromveckan. Det var trevligt. Minns att jag var förälskad i Björn när jag var liten. Han hade en julkalender och det var då jag föll för honom. Efter ännu en googling får jag fram att det var 1978, jag var 7 år och programmet hette först bara "Julkalendern" och sen "Julius Julskötare". Jag blev helt förkrossad när jag fick veta att han var gift, eller i varje fall hade flickvän. Hur var det möjligt?! VI skulle ju bli ihop. Nog för att jag förstod att han var mycket äldre, men han kunde ju ha väntat in mig. Fast min förälskelse gick över ganska snart. Redan på annandagen var han ett minne blott.

Och efter att ha tagit reda på det på fem röda sekunder, så vill jag bara än en gång hylla internet för att vara en sån fantastisk hjälp, om man så ska leta upp en liten myrsort i Amazonas eller vill veta vad Björn Skifs spelade i för julkalender. Underbart!

Underbart är också att solen envisas med att skina trots att Sydsvenskan hotar med regn. Ja, det gjorde förresten även Rapport här på morgonen. De har väldigt sällan rätt. Vad hände egentligen med den första höststormen som skulle ha infunnit sig i går? Visst fläktade det lite, men inte mer än vanligt egentligen.

Och underbar är dotra som sov ända till 07.30 i dag i stället för till 06.15. Kan ha varit för att hon fick sova i stooora sängen på sin älskade pappas plats. :-)

En afton med...

Var i går kväll på Debaser i Malmö och kollade in Tingsek, Pauline, Svante, Titiyo och, sist men inte minst Timbuktu. Denne fantastiske man såg ut som en kopia av Prince - längd, hår, utseende. Klockrent!

Har inga bilder från just det uppträdandet, men här är hans nya video:



Vad ska man säga - mannen är cool.

Tack, vänner, för en fantastiskt trevlig kväll!

Grundlurad!

Jag är grundlurad. Helt och hållet grundlurad. Här har jag ett tag nu trott att det är BRA för kroppen att man i stället för vanligt vitt socker tar fruktsocker när man tillagar efterrätter eller bakverk. Icke! I dag presenterades en amerikansk studie där man har visat att fruktos snabbare ombildas till fett i kroppen än vanligt socker. Jamenva...?! Vem ska man tro på egentligen? Nu väljer jag att tro på mig själv - jag återgår till vanligt socker men håller mig så mycket jag kan till råsocker. Fruktsockret får fara och flyga! Så kan jag med gott samvete fortsätta baka muffins och kanelbullar... ;-)

Spana in den här sötnosen.
Tror ni hon blev salig när hon fick syn på glassen?
Modern hade inte mycket att sätta emot -
vi var bortbjudna och värdinnan bjöd på glass till barnen.
Och ärligt talat, dotras min var värd alla sockerpoäng.

Tänk om snabbt!

I dagens Expressen skriver Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren i Göteborg, om att filmteamet runt "Snabba cash" kan tänka sig riktiga kriminella i filmen, alltså äkta gangsters, dem vi ser glida runt i sina feta bilar, som knappt bevärdigar någon annan med en blick men som alltid är på helspänn. De kan ju bli attackerade, skjutna. Ahlstrand ber filmteamet tänka om. Det gör jag också.

I Malmö har gängbråken trappats upp, i Köpenhamn likaså. De beskjuter varandra, smäller bomber, misshandlar, mördar. Det kommer att sluta med att vanligt folk kommer i vägen. Det kan vara ens syster, bror, mor, far, bästa vän eller, allra värst, ens barn som blir den som får ta kulan i stället för den den var menad för.
Polisen gör vad de kan med de resurser de har. De är knappa. Det räcker inte. Allmänheten är rädd för att tipsa, för att behöva vittna inför de här asen som inte drar sig för något, som inte drar sig för att hota och skada ett vittne. Ett styvt jobb för polisen som verkligen jobbar i motvind.

Jag håller fullständigt med vice chefsåklagare Ahlstrand - riktiga gangsters ska inte få synas i en film som kommer att bli oerhört uppmärksammad. Film är fiktion, låt skådisarna sköta jobbet så att ungdomarna fattar att det bara är fiktion och inget de ska sträva efter. För om de ser killen som brukar komma in i deras kvarter med sin glänsande lyxbil, och som i deras ögon har "lyckats", i en film av den här kalibern, ja, då blir de övertygade om att det är precis så man ska leva för att ha ett bra liv. Det är bara så fel och det måste vi alla hjälpas åt med att få dem att inse. En film i vilken riktiga kriminella florerar är inte rätt väg att gå. Så tänk om, filmteam!

Det OS-ar skum mjölk

Som alla vet har en mjölkskandal inträffat i Kina där barn som fått mjölkersättning drabbats av njursten eftersom ämnet melamin, som används till plasttillverkning, har använts för att höja proteinhalten, eller ge sken av att proteinhalten är högre än vad den egentligen är. Fyra har dött. Enligt DN i dag har Sanlu, ett av företagen, vetat om det men mörkat under tiden OS pågick. Se där, ännu en "positiv" effekt till att OS gick till diktaturens Kina. Ledsen, men jag har fortfarande svårt att förstå varför det lades där.

Omväxling

Sambon har åkt. Han åkte för 1,5 vecka sen. Då blir vi, dotra och jag, stingsliga. Det leder oundvikligen till konflikter. Vissa dagar är de hanterbara, andra dagar, som i måndags, leder de till smärre katastrofer som dörr möter tår, mammas tår, inte dotras. Mor får andas djuuuupt, dotra skriker, mor andas djuuupare, dotra skriker ännu mer, mor hyperventilerar, dotra tystnar... Närå, riktigt så illa var det inte. Till slut föll både dotra och mor ihop i varsin hög och begrundade det hela och kom fram till att det var oerhört onödigt att jaga upp sig så. Som den kloka och något äldre människa jag är går jag vidare med ett större lugn och hanterar konflikterna på morgnar och kvällar moget och inte som en tjugomånaders, även om det är lockande.

Vi köpte modellera till dotra.
Gissa vem som lekte mest med den första dagen...
Och gissa vem som gjorde vilken figur...

Nu är det onsdag och solen skiner. Dotra är på dagis, jag ska ta tag i tyska dokumentären igen. Hitlerjugend handlar den om. Den ska in i dag. Äntligen! Karriärbyte ligger och pyr i bakgrunden. Återkommer när jag har bestämt var, när och hur. Varför vet jag: Ryggen och psyket pajar av att sitta framför datorn själv dagarna i ända. Dags att hitta på nåt annat. Jag vill ut i naturen, träffa folk, ha nån att dricka kaffe med under kaffepausen som jag faktiskt tar minst en gång om dagen, chefen säger inget om det göra nåt annat. Jag älskar att översätta men jag behöver omväxling. Ska bara hitta den bästa kombinationen. Det kan ta ett tag, men det får inte ta mer än ett år. Nåväl, nu har jag inte tid att kolla upp mitt karriärbyte, det får bli efter att undertextfilerna har skickats in i slutet av veckan.

Fredag!

Japp, vänner - det är fredag! Mina filer är inskickade och lättnaden kom in genom dörren. Mamma Mia-soundtracket är på på högsta volym. Här ska det diskas och packas och stängas - för vi drar till Torpet!!!! De sista två helgerna för det här året, den första av dem börjar NU. Dotra är hemma hos mormor och sover förkylningen av sig. Sol har det utlovats men här är det grått. Men det kvittar för vi ska till Torpet!!! Mamma Mia, here I go again!!!

Bra

Liz1e tipsade mig om Stress On n'a qu'une terre

Japp, rap på franska är bra, mycket bra, och han/de tar upp ett högaktuellt ämne - jorden och vad vi gör med den och att vi konsumerar för mycket, alldeles för mycket.

Tack, Liz1e!

Nu fortsätter jag jobba. Stressen blev inte mindre av att jag fick gå och hämta sjuk dotra på dagis... Feber och förkylt - känns det igen bland dagisfolket...?

PS. Hur lägger man in en video och inte bara länken från YouTube??

Kaffedax!!!

Nu tänker jag sätta på kaffe och låta den fantastiska aromen väcka min fortfarande halvsovande hjärna till liv. I dag är det fart som gäller, fart i fingrar, fart i huvud, fart, fart, fart. Tur att det är en svensk text för annars hade det blivit lite jobbigt att förklara alla dessa "fart" jag ska göra i dag. Hjärnan är på gång, jag känner det. Det liksom tisslar och tasslar i den, det sträcks och det mornas. Jorå, det här ska gå bra. Dödslinje i morgon. Två stycken. Jobbar bäst under stress. "Stress?! Hörde jag stress? Dags att kavla upp ärmarna och sätta igång. Kom igen nu, hjärnsnubbar - hon ska jobba!!!"

Ingen lust - lust - ingen lust - lust...

Sådan är min dag i dag, det är en "ingen lust"-dag. Kan bero på att sambon inte är här, kan bero på att jag hade kniven på strupen jobbmässigt förra veckan och nu när jag inte har det plötsligt slappnar av och känner att NEJ, jag har INGEN LUST! Jag har tappat geisten lite när det gäller jobbet. Måste hitta något nytt, få mer stimulans. Kanske är det även den sövande tyska speakern i programmet om färgfilmer från Hitlertyskland som får mig att bli på INGEN LUST-humör. Kanske är det boken jag började läsa och upptäckte att den var sorglig rakt igenom och handlade om far och dotter som gått genom isen, eller kanske bragts om livet och fått hjälp att gå genom isen, och som jag bara kände att nej, den har jag INGEN LUST att läsa, den får mig bara att se dotra framför mig, eller alla andra små underbara ungar i varierande storlekar som jag känner och inte känner och som jag absolut inte önskar bli bragda om livet på något fasansfullt sätt, eller bragda om livet punkt, kanske är det den som satte stämpeln INGEN LUST på den här dagen. Kanske är det ensamheten nu när sambon är borta som gör att jag har INGEN LUST rent allmänt.

Men i allt detta häringa INGEN LUST-känslan finns LUST-känslan, för nu är det bara några minuter kvar tills jag ska hämta min underbara, mest fantastiska dotter från dagis. Jag har sån LUST att krama henne, LUST att pussa henne, LUST att prata med henne, LUST att leka med henne, LUST att höra henne säga "bateau" och "parti" och "Titta där!". Det är det enda jag har LUST med i dag, och tänk, det är inte så illa faktiskt. Tvärtom, det är fantastiskt!

Mellanmarsch

Jo, det är så här att jag fortfarande lever och jag fortfarande har hälsan. Under min frånvaro från min blogg har jag hunnit komma på en jädrans massa saker att skriva om...för att lika snabbt som de har dykt upp ha glömt dem igen. Min bok som jag köpte i Spanien, och i vilken jag skulle skriva ner det jag ville skriva mer utförligt om, ligger bra där den ligger - ovanför mikron. Joseni, så kan det bli och så blev det. Nu däremot är jag tillbaka en liten sväng. Sambon har åkt söderut, dotra och jag är kvar här. Hon har inte förstått än att pappa har åkt. Vi besparade henne den förmodade traumatiska upplevelsen att få se papa hoppa in i den älskade biiiilen och tuta iväg UTAN henne. I stället tog vi rundan runt hörnet, sa hejdå, ses sen och sen gick han tillbaka till bilen och vi gick till Hemköp, halv nio en söndagsmorgon. Vi var ganska ensamma hon och jag.

Nu har hela dagen gått och hon har väl ännu inte riktigt fattat att pappa inte kommer, men jag hoppas att det är lite som med hundar, d.v.s. att de inte har någon riktig tidsuppfattning. Hon kanske liksom inte ens märker att han har varit borta. Vi vet inte riktigt när vi ses igen, men inom en månad, det är i varje fall säkert. Det är ju inte första gången vi skiljs åt precis.

Måste återgå till min serie utan manus som heter som detta inläggs rubrik...

Smooth

Dotras dagisinskolning går framåt. I dag lämnade jag henne klockan nio, sa bye-bye mmm, hon säger varken hej då eller au revoir, hon säger bye-bye och gick. Inte ett ljud. Vilken lättnad! Hon vaknade dock redan klockan sju, så jag vet inte hur pigg hon kommer att vara där på dagis. Och trötthet = gnälligt... Kanske inte ska skola om mig till förskollärare ändå...

På väg och där kom svägerskan med ett glas smoothie till mig, så nu får jag ta en paus ut från dagis skulle jag ta en genväg, och som ni vet blir de ibland...senvägar. Mycket riktigt, mellan den röda volvon och buskarna höll det på att bli en ödesdiger krock, inte för mig men för den vackra gula korsspindeln som hade byggt ett nät så fint däremellan.


Nu stundar två veckor med sjuuukt mycket jobb. Det är bra. Hellre det än sjukt lite. Svägerskan åker om två dagar och sambon om cirka en vecka. Sen är det bara jag och dotra. Och min mor, mormor, Mimmi - kärt barn har många namn. Och förresten, apropå kärt barn så sa min allra största ögonsten alldeles självmant i dag "aelsin". Hennes far försöker få henne att säga "orange" men hon upprepade "aelsin". Stolt mor gav henne genast glaset med färskpressad juice som hon slukade omdelbums.

På traven

Ibland får man hjälpa människor på traven. Ibland lyckas man, ibland inte. Den här gången lyckades jag. Jag har fått sambon och hans syster att börja prata som två normala människor och inte känna sig besvärade i varandras sällskap. Jag tog tag i dem en i taget och förklarade hur den andra fungerade, och se - i dag har de fått förnyad energi i varandras sällskap och är nu ute och cyklar, bokstavligt talat, med varandra. Dotra sover och jag jobbar.

Dotra och Märta, 3,5-årig collie med benet i gips,
på Olof Viktors.

Under arbetet med att föra dem lite närmare varandra ingick en utflykt till det mycket trevliga kaféet Olof Viktors på Österlen, strax efter Ystad. och sen en vända ner till Kåseberga och Ales Stenar, en plats jag inte har varit på sen jag var liten. Det var precis hur trevligt som helst, tyckte alla inblandade. Så, från att inte ha fått mycket jobbtid i går så har jag i dag ganska mycket eftersom de inte stressar mig genom att sitta här hemma i var sitt hörn och bara tiga. Jorå, tystnad kan vara väldigt störande ibland.

Vänner på höjden ovanför Kåseberga.

I kväll ska dotra sova över hos mormor och vi andra tre ska ge oss ut på stan, denna sista av Malmöfestivalens dagar. Jo, livet är allt bra ändå. :-)

Och se, till slut möttes de tre :-)

Hört på dagis...

I går satt vi där i soffan, vi tre föräldrar som skolar in våra gullungar. Med oss satt Sofia, 13 månader, och Jonas, 5 år. Jag visste dock inte hur gammal Jonas var, så jag frågar honom om det. Då svarar han:

"Du låter inte som en flicka när du pratar."

Det menar du inte... Men jag vet värre exemplar på icke så feminina röster. Som tur är. Undrar hur dotras röst blir när hon blir stor.

Inskolning

Inskolning. Nio till tio. Inskolning. Dotra klarar det bra. Jag med. Tycker att nio till tio är för kort tid, men om några dagar blir det längre. Mötte en mor i dag när jag var på väg in. Hon hade lämnat sin för första gången direkt. Jobbigt värre, tyckte hon. Ja, jag tror minsann att hon grät. Har svårt att se mig själv gråta när jag ska lämna. Men men, jag har sagt förr att jag inte kommer att gråta. När "E.T." kom och alla hade gråtit ögonen ur sig var jag kaxig och sa att jag minsann inte skulle gråta. Jag grät och hulkade högst i hela biosalongen... Ridå!

Men dagis är en helt fantastisk institution. Och billig är den dessutom. Fick räkningen i dag. Eftersom inkomstuppgift saknades får jag betala högsta beloppet. Det är 569 kronor. * Det är ju ingenting! Däremot är det många barn på få förskolelärare. På avdelningen Loppan där dotra går är det 3 lärare på 19 barn. Tur att dotra kommer att vara borta ibland så att det blir ett mindre då och då.

Ja, för nu ska det pendlas. Mellan Frankrike och Sverige. Hela hösten. Tyvärr inte till en billighetsflygplats så vi får väl se hur länge det går att göra det rent ekonomiskt. Men så länge vi inte har en toa i huset i Frankrike så stannar dotra och jag här. Hon bryr sig väl egentligen inte, det är jag som tycker det blir tokigt. Och sen är det för övrigt inte särskilt beboeligt. Ett rum, en brant trappa och ett kök - das ist alles för tillfället. Men det kommer att bli kanonfint. Ni ska få se. Senare. Vet ej när...

På teve just nu en krigsfilm. Pallar inte se. Ska lägga mig i sängen och läsa min vampyrbok. För ungdomar, ja, men bra är den.

* Det där får jag raskt ta tillbaka för det priset var bara mellan den 18 och den 31 augusti... Får väl dubbla det i stället, då blir det nog riktigare.

Tillbaka

Jo, ehum, ville bara liksom säga att vi är tillbaka nu från Isle of Wight. Sammanfattningsvis: Resan var toppenbra, vädret var kasst, datorn ännu sämre och dotra hade en släng av något vi inte vet vad det kan ha varit. Jag tror att det var en sympatireaktion för datorns skull, så att den inte skulle känna sig alldeles ensam i kraschvärlden. Ön var trevlig men inte för oss. Nu blir det pendling i höst i stället.

Och jo, bilder kommer. Men inte i kväll. Ville liksom bara säga hej i kväll.

Hej... :-)

På den andra bloggen...

...har jag lagt in en liten bildserie, och eftersom jag är för lat för att lägga in den här så ville jag bara tipsa er om att gå in där för att kolla den. :-)

Ingeny

Som översättare lär man sig nya ord mer eller mindre varje dag. Oftast utländska sådana, men ibland dyker det upp ord på svenska som man aldrig har hört talas om. I dag var det "ingeny", och det kan man ju uttala lite som man vill kan tänkas, och för många är det säkert inge' ny-ord, men för mig, hoppsan hejsan, vad förvånad jag blev att det ens fanns! Och vad är det då, vad betyder det? Här är förklaringen från NE på nätets-ordbok:

ingeny

ingeny [ä^NSeny´ ljust sj-ljud] subst. ~n ~er
ORDLED: in-gen-yn
• naiv, oskuldsfull flicka särsk. som roll i teaterstycke: ingenyfacket
HIST.: sedan 1883; av fra. ingénue med samma bet.; till lat. ingenuus 'naturlig; ärlig; friboren'

Så nu vet jag, och kanske några fler, det, förutom alla ni som redan visste. :-)

Vinosolnedgång

Häromkvällen fick bästisen J och jag samma tanke ungefär samtidigt. Hon slog mig dock, för när jag reste mig och gick in från terrassen för att ringa henne låg det redan ett sms och väntade i min telefon med texten: "Sugen på öl i kväll?". Frågan var rätt och kom vid exakt rätt tillfälle. Svärmor skulle lämna staden och vårt hem och sen var jag redo för att UMGÅS.

Partners in crime: J och V

Vid åttasnåret kom så J och en annan vän, V, och hämtade upp mig. Siktet var inställt på Västra hamnen och solnedgången över Öresund och bron. Med oss hade vi vitt vin på PET-flaska visst är det klass? ;-) Vi hade även vatten och chips med oss. Här visade det sig att om V är med får man vara snabb med att hugga in på chipsen, för hon slukar dem som om hon inte hade sett chips på flera år och dessutom var på svältgränsen.

Vissa dagar har de solnedgångskonsert där, längst ute på "Titanic"-bryggan, som jag kallar den. Det är en avsats där de har en utstickare som typ på fören på en båt. Ja, ni vet. Den här kvällen hade de det inte, men vi slog oss ner på den solvarma stentrappan och hade Köpenhamn och bron framför oss.

Finns inga ord för solnedgångar i den här klassen
(däremot bättre kameror...)

Solen var på väg ner och skateboardåkare hittade på en ny rolig grej: Att ta fart och göra hopp rakt ut i vattnet MED brädan. J sa: "Vilken tur att P inte är med (P är sonen, nio år och skejtare). Då hade han tyckt att det var urhäftigt och skulle vilja prova." Vi skänkte en tacksam tanke till det, för någon P som åker rakt ut i vattnet vid stenar med sin skateboard är ingen dröm, vare sig för föräldrarna eller "extrafamiljs"-medlemmar. Men det såg så kul ut att vi gärna hade provat det, trots att mina skateboardskunskaper inte är något att skylta med överhuvudtaget.

När vinet var slut, vi var slutpratade och solen hade gått ner, packade vi ihop. lämnade vännerna M och P på trappan de satt med rött vin i låda och hade flashiga vinplastglas, som motvikt då till vår PET-flaska och IKEA-plastglas och traskade hemåt. Ännu en fantastisk kväll i detta ljuvliga sommar-Malmö.

Även Malmö sina yachter har...

Fördelen med att vara...

...egenföretagare i Malmö är att man kan cykla ner och ta sig ett dopp närhelst man önskar.

22 grader i vattnet. Det börjar äntligen likna nåt.

Och dotra hänger på i sin Shark Suit.

Ja, vad annat kan man säga än att livet är härligt. :-)

Getingar och nyckelpigor

I går blev jag stucken av en geting för första gången sen jag var typ nio år. Det gjorde förtviiivlat ont. Så ont att jag nästan började gråta. Jag stod och höll en kanelbulle och getingen befann sig tydligen mellan den och min tumme, och när jag tryckte till lite lätt stack den till lite jättehårt! Jag har faktiskt fortfarande ont, nu mer än 24 timmar senare. Det kan bero på att de är giftigare än vanligt, sa grannen M nu när hon var på middag på min terrass alldeles nyss. Det stod så i lokalblaskan i varje fall. Och att det ska bli en invasion av dem, dessutom.


Invasion av ett annat djur var det i dag på innegården. Svärmor kom in och frågade vad det var för insekter som flög omkring. "Ingen aning", sa jag. Jag satt ju vid datorn, surprise surprise... Sen lyfte jag på huvudet och insåg att det flög omkring framför mig också. Då gick jag ut och kollade in innegården. Nyckelpigor. En masse! Nyckelpigor är söta en och en. I flock är de hemska! Det var bara att stänga alla fönster för att hålla dem ute, vilket fick till följd att vi höll på att kvävas. Men lika plötsligt som de dök upp, lika plötsligt försvann de.

Och vad varmt det är! Jag har hållit mig inne så mycket som möjligt. En resa till Plantagen och inhandlande av nya växter till min terrass och sen två vändor till affären för inhandling av mat och nödvändiga ingredienser till kanelbullarna vi gjorde i dag. Var ju tvungen att lära svärmor denna ädla konst. Dotra har egen pool på innegården med tillhörande sandstrand, d.v.s. sandlåda, så henne går det ingen nöd på. Mer skugga på gården än på stranden, det är en sak som är säker. Jag lovar att återkomma med bild en annan gång. Nu ska jag återvända till mina superhjältar: Hulken, He-Man Haha! Det var Dolph Lundgren som spelade honom, det hade jag glömt! och Batman, eller som jag fortfarande säger inom mig: Läderlappen.

Sko-jiga Skanörsbor

I Skanör kan detta träd skos... Får mig att tänka på den ypperliga filmen Big Fish.

Film

Jag älskar film. Och språk. Tänk vilken tur jag har då som får jobba med bägge. Som undertextare får man se väldigt mycket film, bra som dålig. Och så får man göra lite roliga serier. Nu sitter jag med en dokumentärserie om internationella filmfestivaler. Har gjort Tribeca International Film Festival som är i New York, rättare sagt Manhattan och området som heter Tribeca för det är "triangle below Canal Street", och som startades av Robert De Niro efter 11 september-händelsen, har gjort Cannes, "festivalernas festival" som hållit på i mer än 60 år, och nu sitter jag med Toronto som räknas som den viktigaste efter Cannes.

Det som slår mig när jag ser dessa, är att jag har alldeles för lite tid för att se alla de filmer som de pratar om i programmen, ofta lysande indiefilmer, något som jag tycker är oerhört tråkigt. Det måste till en förändring, jag måste skapa tid för att se dem, gå på bio när de dyker upp, inte sitta hemma och säga att jag inte hinner. Jag börjar vantrivas med att aldrig hinna göra det, nästan må fysiskt dåligt. Beroende? Ja, mer än jag trodde, särskilt eftersom jag inte har sett någon på länge. Jag är dock inte, observera INTE, en sådan som kan rabbla scener och skådisar i all oändlighet. Tvärtom. Men det gör mig inte till en mindre filmälskare för det. Och sen har jag mina idéer och drömmar om att en gång i framtiden kanske läsa mer om filmhistoria och kanske ge mig på att skriva ett manus... Och tänk, om det skulle bli riktigt bra och bli en film av det hela, då kanske även jag får gå på röda mattan uppför trappan till teatern i Cannes, den där det är smokingtvång på fotograferna som kantar vägen och där U2 drog av några låtar för att gottgöra att de inte dykt upp till presskonferensen eftersom flyget varit försenat. Drömma går ju... ;-)

Surt

Fick brev från CSN i förra veckan. Lät det ligga - brev från dem tillhör inte priolistan i öppningssammanhang. Öppnade det nu. Visade sig att jag hade missat en inbetalning 31 juni. Förlåt, inte en, två, eftersom det är två olika lån. Påminnelseavgift på 120 spänn per inbetalning. Suck! Man kan ju tycka att deras påminnelsavgift kunde vara lite lägre, max en femtilapp eller nåt, för vem säger att alla som tagit lån från CjävlaSskitN har massvis med stålars?! De lär nog få in pengar nog för att få maskineriet på kontoret att snurra ändå, även om de hade sänkt påminnelseavgiften med en sisådär 70 spänn. Men det är väl för att det ska kännas ordentligt så att man inte gör om det. Glömmer betala in alltså.

Lavinfara?

Var ute och gick med stavarna. Gick förbi två damer.

"Ett eller två kilo?", sa de och flinade.
"Några gram på sin höjd", sa jag.

Lite senare stötte jag på en man.

"Hur ligger det till på snödjupsfronten?", frågar han.
"Lugnt här, men det var tufft vissa kvarter", svarar jag.
"Hörde att lavinfaran var hög. Du får se upp", säger han.

Japp, så är det att vara stavgångare. ;-)

Stollig sallad och vansinnig vinsås

Efter en helg bestående av mackor i olika form (det var en dansk helg med många smörrebröd hos danska vänner och den inleddes med hamburgare hos svenska vänner i Simris) ville vi inte se en macka till. I stället blev vi sjuuukt sugna på ankbröst. Vi pep iväg och inhandlade det, fryst sådan från Frankrike. I förpackningen fanns två ankbröst så det blev två middagar. I går på klassiskt vis med en vansinnigt god vinsås och i dag grillad, skuren i småbitar och lagd i en stollig sallad. Här är lite recept som kan vara bra att ta till om fantasin plötsligt skulle ta slut:

Vansinnigt god vinsås:
en halv finhackad lök, eller tre finhackade schalottenlökar
tre-fyra champinjoner, finhackade
två matskedar koncentrerad kycklingfond
två deciliter fylligt rödvin
en deciliter lite mindre fylligt vatten
en matsked mjöl utrörd i lite vatten
cirka en matsked tomatpuré
femtio gram smör

Ja, det var nog alles. Låt lök och svamp liksom koka i vätskan. Slå i redningen. Låt koka upp. Klicka i smöret. Låt koka ihop. Peppra efter behag. Njut tillsammans med rosastekt ankbröst och ugnsstekt potatis med timjan.

Och så var det den stolligt härliga salladen. I den hade vi:

två grillade paprikor
två knippen sparris, frästa i olja
ca tio champinjoner frästa i olja med vitlök
åtta potatisar, kokta, skurna i bitar
ett styck ankbröst, grillat och skuret i småbitar
Tomme de Savoie, direkt från Annecy (svärmor kom i dag med ost från svägerskan), skuren i fyrkanter
lite tomater, små sådana på kvist
lite ruccola lite isbergssallad olivolja fleur de sel peppar

Så enkelt, så stolligt gott!!!

Stolt

Sambon läser svenska på Folkuniversitetet. De har en intensivkurs där han går sen två veckor tillbaka tillsammans med ca 15 andra från hela världen. Alla vill de lära sig vårt vackra språk av olika anledningar. Några för kärleks skull, några för jobbets skull, några för intressets skull. I morgon ska de ha läxförhör för att se hur mycket som har gått in. Sambon har pluggat så att både ögon och fingrar blöder. Han suddar, skriver, suckar, skriver, skrattar, skriver... Men jag är sååå stolt över honom, att han faktiskt gjorde det, att han faktiskt har satt igång att läsa svenska. Fast å andra sidan är han väl tvungen, annars lär han inte haja nånting när dotra och jag diskuterar världsproblem och annat. Och dessutom, det svenska språket är ett perfekt hemligt språk ute i den stora världen. Fast det beror på var man är. Är man på så kallade "svenskorter" så bör man vara försiktig och välja ett annat minoritetsspråk om man har ett gäng på lager.

Sammanfattningsvis

Massor med dagar har gått. Vi har haft besök från England i form av engelskt/nya zeeländskt par. Mycket trevligt. Lite idéer poppade upp där... De anlände sent torsdag kväll, eller natt får man nog säga - klockan var midnatt när jag sladdade in på den regnvåta asfalten framför vår fina, gula flygplats bland de skånska åkrarna.

Ny bäddsoffa modell enkel och billig
från vår svenska möbeljätte
blev finfinemangt. Dotra hjälper far sätta ihop den.
Viktigt att det blir rätt...

Fredagskvällen var grillkväll. Sambon var grillmästare...vilket resulterade i kolsvarta korvar. Engelskan och jag förundrades, där vi stod och fixade och slängde ihop grejer i köket, över hur många MÄN det går åt för att grilla. Där stod fyra-fem stycken, alla med en öl i handen, och övervakade korvarna som skulle grillas. Inte blev de mindre svarta för det.. Ett hårt jobb, men någon måste göra det... Vända, lyfta, kika, peta, vända, lyfta, kika, peta... De måste ha fått träningsvärk av allt slit. Ack, ack... Men regngudarna var med oss. Vi hade uppehåll hela kvällen och stämningen var fantastisk hög. Barnen hade hur kul som helst och de vuxna också. När vi väl bestämde oss för att packa ihop från innegården, då började det att regna. Ingen ville dock gå hem, så alla trängde in sig i vårt minimala kök. Värdinnan gick och la sig halv två, sista gästen gick vid fyra-femtiden... En ofantligt lyckad och trevlig kväll!

Lördagen skulle vi ha åkt till Köpenhamn, men jag bara vägrade att åka med två lik och ett trött barn. L och K fick åka själva på måndagen i stället.

Istället för Köpenhamn: en tur ner till
fiskehoddorna. På vägen passeras Mölleplatsen.

Söndagen fick jag mig ett lyckopiller som hette duga: "Mamma Mia", säger jag bara! Se den! Jag formligen älskar musikaler och biofilmer, så kombinationen var ju en femma bara det. Sen att Meryl Streep var med, Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård, Colin Firth, Julie Walters etc etc, gjorde ju knappast det hela sämre. Jag skrattade, grät, skrattade och sjöng. Underbart! Den måste jag se igen på bio OCH se den på teatern också. Varför har jag inte gjort det tidigare??? Eh, kanske för att jag har befunnit mig i "Madre Mia"-landet....

Måndag gick jag in i jobbdimman igen. Tisdagen likaså, förutom ett besök i Vanstad en mil utanför Sjöbo. Goda vännen P från Elstocolmo var på besök på familjestället och hade ingen bil så då puttrade dotra, E och jag dit för en eftermiddag i trädgården, omgivna av åkrar och med ett stort fat kanelbullar framför oss. Sen in i jobbdimman igen...

...men nu har jag kommit ur den, filerna är skickade och datorn ska alldeles snart stängas av. Sen bär det av till Simris*, till goda vännerna M och S och deras lillprins W för grillning och övernattning.

*Japp, Simris, inte Simrishamn. Simris ligger strax före Simrishamn. Om ni ville veta... :-)