Sommarfest

Tog en runda i Pildamsparken i eftermiddags. Sprang till och med några meter. Gick annars mest. Parken var full med folk. På Plattan låg lättklädda människor och lapade sol, hundar sprang omkring, ett gäng hade vad jag tror var firmafest och sen sprang jag rakt in i ett myller av älvor, nyckelpigor, stålmän, tigrar, lejon, you name it. ALLA var där. Det var SOMMARFEST på utedagiset. De var bara sååå söta. De letade stenar som var ställföreträdare för äggen som var på semester, de hade målat och ritat och byggt och det spelades nån form av landhockey eller om det var fotboll. Jag vet inte för jag såg faktiskt aldrig bollen, såg bara två minimål medan jag som hastigast bytte några ord med Prinsessan och Nyckelpigan. Jag blev så glad över att se dem. Tänkte jag på dotra och hennes framtid och fylldes av massor med positiv energi och tillförsikt inför just denna framtid som av så många målas svart. Förhoppningsvis tar det några miljoner år till innan vår jord försvinner.

Flight M071 går in för landning

Jag går in för landning. Räddningen anlände i dag. Nej, inte i form av sambon. Han knackar ner väggar och bryter upp golv nere i Frankrike. Nej, det är hans syster, underbara, goa M, 20 år, som har anlänt. Hon ska stanna i hela fyra veckor och hjälpa mig med dotra.Detta innebär att jag får lite mer egentid och kanske till och med sova ut en morgon eller två. Nu kanske jag får tid att blogga lite mer. Känner att jag vill skriva, men när dotra väl sover och jag har jobbat de där timmarna efter det och fram till midnatt, ja, då är jag så trött så det finns ingen energi kvar. Inte i fingrarna, inte i kroppen och framför allt inte i knoppen. Men nu så, nu ska jag få igång jobbfingrarna, bloggfingrarna och blomfingrarna. Jag har ju en hel terrass som måste blommas till. Hittills har jag en solros med fyra gula blommor på, en klematis som har överlevt sig själv, fyra år som den är nu, basilika, citrontimjan, timjan, dill, margaritas, penséer som kom tillbaka från förra året och ogräs mellan plattorna. Det ska snyggas till och mitt hem ska snyggas till. Ja, och däremellan ska jag jobba. Sova? Skulle jag sova? Nej, det ser ni ju att jag inte har tid med! ;-)

Rosor vill jag ha på min terrass.
Funkar det, tror ni? I kruka?
Åh, vill ha en trädgård,
en doftande prunkande rosträdgård!

Torpet

Klockan är mycket, jag borde gå och lägga mig direkt, men jag vill bara dela med mig lite av min helg. För andra helgen i rad drog mor, dotra och jag norröver till Paradiset, även kallat Torpet. Eller alltid kallat Torpet men det är vårt Paradis. Jag kan åka jorden runt, vilket jag iofs inte har gjort och betvivlar att jag kommer att göra, men Paradiset, mitt eget privata Paradis som jag delar med min familj, det ligger i Falkenberg med havet som granne. Ja, och campingplatsen, men den ser man inte, den bara ligger där och säger ingenting. Den har däremot en kiosk som är bra att ha ibland. Och tvättstuga som också är bra att ha ibland.

Torpet köptes av min morfar för längesen. Nu innehas det av min mor och hennes bror. Vi har vuxit upp där på somrarna och för oss ligger det oerhört nära hjärtat, för att inte säga i själva hjärtat, på en av hedersplatserna. Den största hedersplatsen innehas av min älskade far, en stor älskare av Torpet.

Det finns många minnen förknippade med Torpet, mycket att berätta för barn och barnbarn. En del finns på film, mycket på foton och ännu mer i hjärnbalken. Jag hoppas att de inte försvinner. Kanske bäst egentligen att skriva ner dem. Får göra det.

I fredags kväll gick jag en promenad och ljuset var så vackert och jag blev helt nostalgisk. Där låg den, på sin plats som alltid, kullen som för mig som liten var ett berg, det första berg jag besteg och som jag alltid återvänder till. Vi hade särskilda "stigar" bland klipporna där vi lekte Följa John. Jag fick aldrig vara John dock... "Du är för liten", sa söstra och kusin. Det skilde två respektive ett år mellan oss... För liten?! Hmpf! ;-)

Nu för vi vidare Torpet till våra barn. Jag hoppas att de får samma ljusa minnen från detta underbara ställe, denna oas, detta paradis, vårt paradis, som vi har. Dotra ler stort nu när vi kör in till Torpet. Det är ett gott tecken.

Mormor lägger i, dotra plockar ur...

Nostalgia

Min banktjänstekvinna befordrades och hamnade på huvudkontoret i Lund. Hon frågade om jag ville ha kvar henne eller byta till någon annan. Jag sa direkt att jag ville ha kvar henne. Vi har nämligen väldigt bra kontakt och det tar ett tag att få samma slags kontakt med någon ny, alltså valde jag att stanna kvar hos henne. Det här innebär att jag numera får åka in till Lund när vi har möte. I dag var en sån dag. Dessutom råkade det vara en sån där där härligt solig dag när de isande nordliga vindarna har bytts ut med några som är lite mindre kalla och där solen faktiskt lyckas värma en och man kan ha på sig t-shirt utan att huden knottrar sig.

Jag satte mig alltså i bilen och tuffade iväg till Lund vid tolvsnåret, utan dotra som passades av grannen M. När mötet var slut och det hade gått fortare än jag trott eftersom dotra inte var med så hann jag med en liten nostalgitripp till Widergrens chark. Där inhandlades en laxmacka och fyra kryddstarka korvar. Den förstnämnda inmundigades på en bänk på Universitetsplatsen och tankarna flög iväg längs minnenas boulevard. När jag läste italienska och bara lyckades få ihop fyra poäng eftersom jag var för lat för att läsa till tentorna. När jag tio år senare läste och fick ihop alla 40 poängen i franska och sen 49 poäng i engelska*. När jag spelade teater på franska och vår premiär var på invigningen av europeiska språkåret i februari 2001, något som vi fick veta två veckor före... Jag har nog aldrig varit så nervös**. 400 personer, simultantolkat och dessutom direktsänt på internet. Vi trodde att det bara var på teaterfestivalen på Franska institutet i Köpenhamn som vi skulle spela upp vår pjäs. Där vann vi förresten humorpriset, ett pris som inte fanns tills vi dök upp. Och pjäsen, att vi lyckades få ihop det till slut är ett under. Vi var ca 10 från början, men en efter en hoppade de andra av och till slut var vi bara tre plus regissören. Han fick vara med och spela eftersom pjäsen ju var skriven för liiiite fler människor än bara tre...

Den här fick dotra av barnvakten i dag efter ett besök i stan.
(Japp, dotra kan nog skrika sig till det hon vill, eller linda sin barnvakt runt sitt finger...)
Lite väl tidigt, men jag hoppas innerligt att vi får chansen
att ge henne en likadan om ca 15 år
och att hon sen får chansen
att uppleva en rolig studietid vid något läroverk.
Om hon vill, förstås. Inget tvång.

Minnena är många. Det var roligt att läsa i Lund. Det är en fantastisk studentstad, även om man inte bor där utan pendlar från Malmö. Fast det är nog ännu roligare att bo där, att leva studentlivet fullt ut. Kanske inte i den åldern jag är nu, men när man är 20-25. Borlängetiden var ju hysteriskt rolig och jag lärde mig massor om livet. Värt varenda krona i studieskuld! Och Lund är verkligen blandat av olika slags folk. När jag satt där och mumsade gick bratsen förbi, där stod två svartrockare och diskuterade, ett gäng som bara handlar second hand traskade förbi, där kom damen med hunden, tjejen på cykel som nog inte hade alla höns hemma med tanke på hur hon betedde sig, de intetsägande, de färgstarka, de mittemellan. Var platsade jag? I vilket fack var jag, då och nu? Måste man vara i ett fack? Nej, men man hamnar lätt i ett beroende på hur man väljer att klä sig. Man placerar sig inte själv i ett, det är sådana som jag som sitter på en bänk och studerar dem som går förbi som placerar en i ett. ;-)

Det är ju så med universitet med så många olika utbildningar. Det blir en skön blandning av folk från världens och landets alla hörn. Och en dag som denna, då syrenerna blommar, grönskan är grönare än grönast och alla börjar tina upp efter vinterns kyla och faktiskt börja le mot medmänniskorna, ja, då är Lund toppen!

*De 11 poäng som fattas är en grammatiktenta på 1 poäng och C-uppsatsen. De lär jag aldrig göra. Eller kanske ska jag göra det för då har jag ju min kandidatexamen, om jag inte har räknat helt fel. Jag har även 75 poäng från turismlinjen i Borlänge på meritlistan. Där saknas 5 poäng i marknadsföring. Någon som känner igen och får kalla kårar om jag nämner Kotler...?
** Det var givetvis en fantastisk upplevelse och jag var otroligt stolt efteråt. Jag klarade det, jag hade inte fått en blackout, vi fick applåder, spontana skratt och många uppskattande kommentarer efteråt. Än i dag tar jag hjälp av den upplevelsen om jag ska göra något som jag egentligen tycker är lite halvjobbigt och nervöst. Jag tänker: "Klarade jag det 2001 så klarar jag det här!" Som sagt, mitt motto är inte för inte "att våga får en att växa". :-)

Drömspel

Olivia och "Poeten" vid havet

I söndags eftermiddags var jag på teater. Eller film. Eller nej, det var teater men det var en underlig filmkänsla över det hela. Pjäsen var Drömspelet och huvudrollsinnehavaren Agnes var ingen mindre än min mycket goda vän Olivia Longo. Här frångår jag min princip att inte skriva namn i min blogg, men jag vill att ni lägger hennes namn på minnet. Jag tror minsann att hon blir något stort. :-) De andra i ensemblen känner jag inte, men alla gjorde strålande skådespelarinsatser.

Olivia med "det växande slottet",
Turning Torso, i bakgrunden under finalscenen.

Och varför var det då teater med filmkänsla? Jo, det var en vandringsföreställning där man var medveten om var de andra i ensemblen var, de som inte pratade just då. En kom cyklande då och då, någon dansade uppe på en stor sandhög, två stod och diskuterade matematiska problem... De var liksom med, man kunde följa dem med blicken. Svårt att förklara, men det blev lite filmkänsla av det hela.

Framme i Fagervik... Inte mycket fagert där inte.

Vi förflyttade oss runt om i centrala Malmö. Samling var på Lilla Torg, vid telefonkiosken. Första spelplatsen var på en innergård på Hyregatan. Sen gick vi vidare till gränden mellan hotell Mäster Johan och Stortorget. Därefter till en lokal på Djäknegatan. Sen var det paus med kaffe och pizzabullar/kanelsnäckor för en tia styck. Därefter gick bussen till Fagervik som låg nere i Dockan/Västra hamnen. Finalen var vid amfiteatern av gräs nere vid havet.

Publiken packades in i en liten söt buss anno sjuttiotal eller liknande.

Jag är oerhört stolt över min väninna Olivia. Det var första gången jag såg henne agera och det gjorde hon med den äran. Jag är väldigt, väldigt glad över att jag hann hem till sista företällningen av Drömspelet.

Här kan ni läsa en recension av pjäsen. Och här en annan.

Bulgurrecept

Har varit borta över helgen på vårt sommarställe i Falkenberg. Underbart! Det gör gott för hela själen. Dotra älskade det. Hon var ute hela tiden och hjälpte oss med trädgårdsarbetet. Det var nära att vi planterade henne i stället för rosorna - de var i ungefär samma storlek...

E och dotra sätter ner rosor.

Kom hem i eftermiddags. Snabbt bad med dotra, sen iväg på en fantastisk föreställning med godaste väninnan O i huvudrollen. Mer om den i ett annat inlägg. Var sen sjuuukt hungrig när jag kom hem och hade inte mycket hemma, men det här fick jag ihop och det var också sjuuukt gott och gick sjuuukt fort att tillaga:

Bulgur med vitlök, färsk chili, bacon, zucchini, basilika och lime
1 pers

2 dl vatten
1 dl bulgur
en stor vitlöksklyfta, hackad
en färsk chili, hackad
strimlad bacon
en halv zucchini skuren i bitar
färsk basilika
juicen av en halv lime
olivolja
peppar

Tillaga bulgur enligt anvisningarna på förpackningen. Eller som ris, helt enkelt, fast med kortare koktid. Under tiden fräser ni vitlöken på hög värme så att den liksom rostas i pannan. Släng i chili, bacon och zucchini. Stek till önskad knaprighet på baconen. Låt allt rinna av på hushållspapper och blanda sen ner det i bulguren där ni redan har blandat i önskad mängd basilika och limejuicen tillsammans med lite olivolja. Peppra. Servera genast. Mums!

Sorteringskaos

Man packar. Man packar upp. Man packar. Man packar upp. "Sortera nu ut det du inte använder. Ge bort eller sälj. Sönder? Släng!". Uppmaningar som jag försöker lyda men det är svårt. Varenda sak berättar ju något. Om sig. Om mig. Om då. Om nu. Hur ska jag kunna sälja, ge bort eller slänga? Det skär i hjärtat. Men samtidigt vet jag att den där kjolen jag införskaffade sommaren -95 på Kreta inte passar mig längre. "Inte just nu, men om fem år kanske", säger lill-djävulen på ena axeln. Jag behåller den. Då säger förnuftet på andra axeln bestämt nej. Tittar på sambon med bedjande blick. Han är iskall. Han hörde förnuftet. Även han säger bestämt nej. Ingen pardon där inte. Med tunga steg går jag fram till påsen med saker som ska bort. Så där, nu ligger den där tillsammans med Skorna, de andra Kjolarna i storlek liten, Tröjorna som efter dotras ankomst når mig strax under naveln men som jag älskar, Klänningen jag hade på balen som jag var med och organiserade när jag pluggade i Borlänge i början av nittiotalet, ja, allt det där som har hängt med för länge. En del grejer alldeles för länge, andra mindre länge men dock för länge. Nu ryker de.

Om man ändå hade det som sniglarna -
det man behövde bar man med sig på ryggen.

Nästa etapp blir att forsla bort min sorg, min saknad, inte ha kvar påsarna här för länge som en evig påminnelse och med en risk att jag plockar upp igen och säger "Jo, men alltså om några månader när jag har gått ner lite till och magen blivit liten och fast" fast här kan jag ju säga att asgarvet infinner sig och jag skulle kunna lägga mig ner och rulla runt av garv. När f** hade jag en liten och fast mage???!!! När jag var tio kanske men inte därefter, inte när allt vad pubertet och annat heter hade satt in och man kom ut på andra sidan med en bebismage utan att ha varit gravid en enda sekund.

Det är kaos i lägenheten. Saker överallt. Sambon och dotra sover siesta. Jag skriver. Måste fortsätta sortera och sätta upp i hyllor eller lägga ner i påsar. Lyssnar på musiken till den lysande filmen This Is England. Tittar ut. Sol. Cyklande människor. I kväll drar sambon. Det känns lite tungt. Vilken tur då att jag kan sysselsätta mig med att sortera. ;-) Han återvänder i början av juli och till dess bör jag vara färdig...

Nej, så här ser det inte ut egentligen,
men i mitt huvud när jag tittar på kaoset
är det åt det här hållet.

Det är förmodligen därför jag känner mig extra låg. Inte nog med att han ger sig av, visserligen för en bra sak: renovering av huset i Frankrike, men samtidigt måste jag alltså skiljas från andra saker. Fast det är bra. Man kan inte behålla allt. Man kan inte vara en hamster. Man får välja ut det som betyder mest. Brev från ex som gjorde en illa, varför behålla en sån sak?! Förvisso var de fulla med ursäkter, men varför behålla dem? De åkte rätt ner i papperskorgen i går. Hade glömt att jag hade dem. Jag läste dem en sista gång och sen sa jag adjö och tack för kaffet! Ett minne som jag inte behövde och som borde ha slängts för längesen. Men var sak har sin tid. Jag var förmodligen inte redo att kasta dem förra gången jag stötte på dem, därför låg de kvar.

Nu får jag fortsätta. Med att sortera. Med att umgås med min älskade sambo. Om tre timmar drar han med bussen till stationen för vidare färd till Kastrup och flyget till Paris. En och en halv månad utan honom. Tungt. Tur då att jag är på hemmaplan. Det går fortare och känns lättare då.

Nyktert?

Hajade i dag till inför denna annons:


Om man inte vill att mäklaren ska vara full, blir det dyrare då eller billigare? Om det tvistar de lärda...

Här hade "komplett" varit ordet att föredra.

Mvh/Språknörden

Gla!

I eftermiddags på väg hem: När vi var cirka tio meter från porten stannade dotra och sa något mycket uppfodrande till sin far. Hon pekade och tittade, drog och slet i hans jeans och försökte komma åt hans fickor, kolla bakom honom, ta tag i hans händer, samtidigt som hon skrek något obegripligt. "Gla! Gla! Glaaa!!!" Vi förstod ingenting. Hon skrek, vi försökte lugna. "Gla! Gla! Glaaa!!!" Jag låste upp dörren. Ännu högre "gla". Vi gick in. Hon skrek, sträckte sig upp mot mig. "Gla!!!" Då, äntligen, föll poletten ner hos sambon. "Clée! Elle dit clée!" (Nyckel! Hon säger nyckel!)

Här är hon, dotra, iförd den ömma moderns nya Scholl-skor Massaaaage som bara bör bäras när man går korta sträckor, inte Fågelbacken-Caroli-Fågelbacken... Hon har nycklarna i högsta hugg och försöker öppna skåpdörren, nu lugn och nöjd. Nycklar OCH skor, kan det bli bättre? ;-)

Glaskras

För drygt fyra år sen hade jag inflyttningsfest. Då kom gänget från Borlänge. De är inte från Borlänge, men vi möttes där tidigt nittiotal när vi pluggade på Turismlinjen. De hade med sig en massa roliga inflyttningspresenter, bl.a. sex stycken glas med Dalahästar på. Med jämna mellanrum har ett efter ett gått i kras. I dag gick det sista. Det är det ni ser till vänster. Det gjorde ont att höra när det landade och splittrades. Mitt eget fel - jag hade ställt det bredvid datorn, hörlurssladden låg på fel sida om det, det ringde på dörren, jag reste mig, glömde ta av mig hörlurarna med följd att glaset for i golvet. Ederna var kanske inte så långa men de var desto fulare alla tio stegen till ytterdörren som min f.d. hyresgäst ringt på och som jag var tvungen att öppna. Grrr!

Inflyttningsfesten var förresten en mycket trevlig fest där det hände mycket, särskilt med rödvin och nymålade väggar... En viss C gjorde ett partytrick som misslyckades katastrofalt. Det slutade med att min nymålade vita vägg hade en ny färgskiftning i rött/rosa...

Pingstpicknick

Familjen A bjöd med oss på picknick i söndags. Det var varmt och skönt. Alldeles bredvid bågskytteklubben satt vi, på hundrastplatsen. Då kunde lurviga J vara med. Familjen A är vana picknickare. De hade bord, stolar och parasoll med sig. Det hade inte vi. Tre filtar som vi la i skuggan. Det funkade det med. Men visst sneglade jag lite avundsjukt mot stolarna. Får kanske investera i några sådana. Men näe, ännu mera saker, det går inte, jag får spel! Filtar går hur bra som helst. Och varför ändra ett vinnande koncept?


A den yngre, eller egentligen mellan, är väldigt duktig på bågskytte och efter en stund knallade vi dit för att ta del av denna precisionssport och kanske även prova lite. Det fick vi. N satte upp en måltavla på cirka åtta meter, något vi först fnös åt för vi ville ju också skjuta mot 50-meterstavlan. Det fick vi änte, som vi sar på ren och skär malmeitiska. Vilket vi förstod sen. Åtta meter räckte alldeles utmärkt. Vi fick en snabbgenomgång i skjutandets konst och sen skulle det testas. Första skottet. Jag lägger an. Hjälpredan J står bredvid och instruerar. "Sträck ut armen helt. Dra tillbaka ännu mer. Upp med armbågen. Näsan in mot strängen. Blunda med ena ögat. Titta längs med pilen. Släpp." Pang! Och AJ! Han hade missat att varna mig för snärten mot bröstet. Jag trodde det skulle gå av! Jisses anåda vilken smäll. Det kom då fram att kvinnor i vanliga fall har bröstskydd... Tacka f** för det, så ont som det gjorde. Till andra pilen fick jag utökade instruktioner och då gick det mycket bättre.

Drakar flögs det också med, kinesiska sådana.
Här står de i väntans tider tillsammans med bollen.

Efter fyra timmar fick vi bryta upp från picknicken på grund av mitt jobb som låg och väntade i datorn där hemma. Då hade äldste sonen A precis satt igång andra engångsgrillen för en liten eftermiddagsgrillning. Som sagt, de är vana picknickare - vi har mycket, för att inte säga massor, att lära... :-)

Pingstfest

Dessa vackra blommor i form av pappershjärtan på träpinnar fick väninnan V på sin födelsedag av sina barn på fritis. Det är kärlek det. Hon satte dem i krukan utanför sin port som en extra hälsning till oss som kom för att uppvakta henne på kvällen. V bjöd på plockemat. Goda, kryddiga korvar från Värnhemsskolan, kyckling, bulgursallad med tre olika såser till, fetaost, rostad paprika. Till det serverades vin som vi dragit hem från Frankrike. Efterrätt var hennes fantastiska chokladkaka med kokostopping som dagen till ära även blivit utsmyckad med hallon på toppen.

Festen var fantastiskt trevlig. Mycket snack och många asgarv. En varm, kärleksfull kväll i gamla goda vänners lag. Runda och stinna vandrade sambon och jag hem vid midnatt. Hade det inte varit för huvudvärken vid tvåsnåret och de mycket märkliga drömmarna där dotra fick några koppor, häxdoktorer kurerade henne och sambon rakade av håret i nån slags hockeyfrillssnagg vilket gjorde att jag lämnade honom på den berömda studsen, så hade jag sovit som en prinsessa. Vår egen prinsessa sov hos mormor så vi hade soooovmorgon. Det var lyxigt värre. Och dotra hade uppfört sig exemplariskt hos mormor. Tur är det, för hon behövs i sommar när den ömma modern behöver jobba eller förlusta sig.

Back to the roots

Hemma. Hemma som i Malmö. En stad som faktiskt är en av kärlekarna i mitt liv, även om jag är den otrogen med jämna mellanrum. En stad som mottog oss med ett strålande humör och fantastisk värme. En stad där jag har mina rötter, min mor, mina vänner. En stad som stoltserar med Sveriges bästa fotbollslag. Förvisso ligger de sexa just nu i Allsvenskan och förlorade mot ett av de hemska stockholmslagen i dag, men en gång himmelsblå, alltid himmelsblå och det gäller både i med- och motgång.

Resan hem gick bra. Det tog oss 13,5 timmar från Paris till Malmö via broarna. Inte inräknat pauser, men de var korta och få. Dotra sov mest hela tiden. Vi upplevde motorvägarna i Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. De franska kostar, de belgiska är märkliga och inte så bra, rätt skumpiga, de holländska stora och fina och med mycket reflexer, de tyska är...tyska och snabba och de danska är sega, särskilt efter de tyska. Lastbilarna är hemska oavsett var man är. De hindrar all trafik bara för att tjäna en lastbilslängd!

Dotra passade på att vara sjuk inför resan. Hög feber och förmodad halsont. Vi tvekade lite. Skulle vi åka eller inte. Ringde till mor och bad henne ringa sjukvårdsupplysningen. Damen där tyckte gott vi kunde åka. Det kvittade om hon sov i sin säng eller i bilen men om hon fortfarande hade feber dagen efter skulle vi gå till läkaren. Givetvis hade hon det. Jag ringde från autobahn. "Hej! Har ni en akuttid till min dotter i eftermiddag?" "Ja, men kan du inte komma nu?" "Nja, jag står på autobahn och vi har cirka fem timmar kvar innan vi är hemma..." Vi fick en tid till 14.40. Vi kom fram 13.30. Snyggt jobbat, va? Fick än en gång uppleva den "effektiva" vårdcentralen. Vi var i tid, en kvart före. Hade i åtanke gången jag blev utskälld när jag var två, 2, minuter sen... Vi fick vänta i ytterligare 15 minuter innan vi fick komma in. Sen skulle det tas ett halsprov på dotra. Det gick superfort för det var bara vi där. Resultatet var klart efter 4 minuter, men det var inte läkaren. Hon hade kaffepaus och den drog ut på tiden. Till slut gick hon som hade tagit halstestet in och sa till henne. Jag var riktigt irriterad då, men höll för en gångs skull tyst och tog emot informationen - ett virus, ingen bakterie - och gick sen under tiden som jag räknade till tio flera gånger om...

Fina fisken!

Vi grillade guldbrax i går. Det står i varje fall i mitt lexikon att dorade betyder det. Guldbrax. Vilket vackert och konstigt namn egentligen. Guld är vackert, brax bara underligt. Varifrån kommer det? Men så kikar jag in på Wikipedia och hittar en artikel om guldbraxen som egentligen heter guldsparid, Sparus aurata. Är det då samma firre? Ja, det verkar så om man tittar på bilden jag tog i går och bilden på den som finns på W:s sida. Och så hittade jag en fransk W-sida också, och visst är det samma fisk.

Den finns tydligen inte i Sverige. Synd, för den är fantastiskt god. Vi åt den jätteofta nere i Valencia. Den är inte särskilt dyr där heller, under 10 Euro kilot. Här kostade den 16, men värd varenda cent, det var den! Grillningen stod sambon och dotra för. Dotra som tyvärr har blivit sjuk och har hög feber lagom tills vi ska förbereda oss för hemfärd... Men hjälpa pappa att grilla, det kunde hon. Och när man grillar, då gäller det att vara allvarlig. Inte ett leende får skönjas, då riskerar man att inte tas på allvar som grillmästare.


Till denna fantastisk fisk avnjöts ett gott vitt vin och till efterrätt blev det Terrine de chocolat truffée à la fraise. Detta recept kommer jag att lägga upp senare - det är för gott för att missas! Men visst, de som inte gillar mörk choklad göre sig icke besvär. Ej heller bantningssugna... :-)

Nu håller vi alltså på att förbereda hemfärden till Malmö. Barnvagnens ena hjul har gått sönder och håller på att bli lagat av sambon, jag själv har packat väskan men har allt småplock kvar jo, den här gången gick det lättare eftersom jag inte har packat upp väskan jag hade sånt sjå med att packa nere i Valencia och sen måste jag jobba lite med en film jag har fått i mina händer till på tisdag. Dotra verkar vara på bättringsvägen, så om inte hennes feber stiger så drar vi efter middagen i kväll. Sweden, here we come!!!!

Slutgnällt

Nu kommer snart sambon. Han är på väg från Sables d'Olonne med fullpackad bil. Jag känner genast att det blir lättare att andas. Det är nu slutgnällt om svärmor. Hon är som hon är, jag är som jag är - vi får hitta ett sätt att umgås på som passar oss båda. Och jag får lära mig att räkna till tio och inte explodera. Nu är hon med dotra på en lekplats och jag är själv. Det är sååå skönt. Vilket säkert även hon tycker, för vem har påstått att jag är så vansinnigt lätt att ha och göra med? Va? Jag bara undrar? Efter vad jag har hört av mina vänner kan jag vara skrämmande, något jag själv finner skrattretande men samtidigt kanske möjligen i vissa fall under vissa omständigheter och när månen och solen och stjärnorna inte är i symbios eller när de är det kan förstå... Men å andra sidan, de som är kvar i vänkretsen som faktiskt är ganska stor är de som inte är så lättskrämda och som jag vet står vid min sida när jag behöver stöd. Utan dem vore jag intet. :-)

Spana in godingen!

Selma hette en svart skönhet som tyvärr bara blev åtta år. Hon gick bort i livmodersinflammation i höstas. Nu har hennes efterträdare kommit till världen och mor och bror var och tittade närmare på henne i går. Lika svart och lika söt som sin föregångare. Får se vad hon har att bjuda på i temperament, men med tanke på att hon är en labbe så kan det inte bli annat än bäst. Hon flyttar in hos mor i mitten av juni och jag är stolt extramor. Ni lär få se mer av henne i framtiden.


Dagen till ära, för bilden fick jag tillskickad mig i dag, åkte jag förbi en by som hette Labbeville.

Raclette i värme

I dag har jag för första gången ätit raclette utomhus i 25-gradig värme. Det är inte det första man tänker på att äta en solig dag, men det bestämdes för två dagar sedan när det regnade och var lite så där ruggigt. Bara tanken på raclette brukar få mig att jubla, men jublet kom lite av sig på grund av det fina vädret. Jag älskar verkligen raclette, men brukar äta det mest under höst och vinter och var därför lite skeptisk först. Men det var precis lika gott som alltid.

Svärmor hade alltså bjudit in sambons två kusiner med respektive. De är väldigt trevliga, särskilt den yngre av dem. Hon är jätterolig, snabb i käften. Den äldre är höggravid och pustade mest, men hon är trevlig hon också. Däremot gjorde hon något som jag avskyr att se: Hon rökte! Höggravid! Jag var tvungen att gå därifrån innan jag sa något riktigt oförskämt. Deras mor dog ung i lungcancer, det tycker man ju borde ha avskräckt dem från att röka, men icke. Att man tar ett litet, litet glas vin en gång så där när man är gravid må vara hänt, men att röka??? Nej! Tabu! Men nu ska jag inte sitta här och hetsa upp mig.

Några timmar efter att de hade gått ringde svärfar som är på väg hem från Spanien tillsammans med sambon. Då hade sambons Super Cinq pajat strax efter gränsen, så nu fick de vackert ta in på hotell och avvakta morgondagen. Sambon hade nog tagit några djupa andetag innan han ringde mig, för han lät förvånansvärt lugn. Den var nog lite väl packad, Superfemman (Renault 5, -89). Han sa att den gick på bakhjulen. Ja, det var väl därför bakaxeln pajade...

Men, kära vänner, vi anländer som beräknat ändå, och ni som passerar oss i sommar, säg till innan om ni är sugna på att käka raclette så fixar vi det. Vi har nämligen med oss vår raclettemaskin till Sverige. Nej, det är ingen smalmat, men attans vad gott det är!

Första sommarjobbet

Goda vännen Uterummet la upp en bild på maskrosor på sin fotoblogg. Det fick mig att tänka på mitt första sommarjobb. Det var för min far när vi bodde i Husie, ett område i Malmös utkant, strax efter IKEA ut mot Bokskogen. Trädgården lyste gul av maskrosor i olika längder. "Ni får fem öre för varje maskros ni tar bort, tio om ni även får med roten", sa fadern. Gissa om jag jobbade så att svetten lackade. Jag fick ihop en ansenlig förmögenhet i förhållande till min ringa ålder - jag var väl en 7-8 år... Japp, barnarbete finns även i Sverige. Vad jag minns var det bara jag där ute i trädgården. Söstra mi var väl klok nog att avstå. Hon visste att hon ändå skulle kunna äta upp godiset jag kanske köpte för pengarna och som jag säkerligen glömde framme nånstans. "Allt som ligger framme tillhör alla"-devisen följde hon redan då... ;-)

Livet på landet

Är hos svärmor med dotra. Det är en upplevelse jag egentligen hade kunnat vara utan. Men utsikten från rummet är fin (se profilbilden). Svärmor surar nämligen sen i morse. Dotra tycker att farmor är jobbig, så när farmor vill kramas då skriker dotra och puttar undan henne. Jag förstår dotra. Jag hade också blivit irriterad om en människa envisades att hela tiden prata bebisspråk. Jisses! Dotra är faktiskt stor nu, hela 15,5 månader. Bebisspråk slutade vi med efter några veckor. Nej, vi började inte ens. Kanske därför hon inte fixar det, dotra. Och sen säger svärmor heller aldrig dotras namn utan bara en massa gulliga (?) smeknamn. Med bebisspråksröst. Lite i falsett. Pust! Men på torsdag drar vi norrut. Sambon kommer onsdag, vi drar torsdag. Känns bra. Svärmor hade dock missat den informationen och föll ihop när jag berättade det i kväll. Som om det inte räckte med att dotra inte vill gosa med henne, nu ska vi till på köpet dra två dagar tidigare än hon trodde! Jag tycker faktiskt lite synd om henne. Men hur i allra glödhetaste månar gör jag för att få dotra att tycka att farmor är hur kul som helst?! Det är farmor själv som måste jobba på den biten. Som att t.ex. inte attackera lillungen när vi anländer klockan mitt i natten och dotra precis har vaknat efter sina 40 minuters sömn på planet. Eller att prata lugnt och fint med dotra när dotra precis har vaknat på morgonen. Jag har fått säga till henne på ett fint sätt att "Eh, jo, du kanske skulle om du vill kanske ta det lite vaaarligt med henne...", varpå svärmor lite halvt förorättad knycker på nacken, fnyser lite lätt och går därifrån.

Pappa, du får skynda dig hit innan mor får tuppjuck!

Vi har nu varit här två hela dagar. Svärmor bor i en liten by som heter Fayel och ligger utslängd mitt på landet vid vägen som leder till Dieppe (10 mil härifrån). I byn finns inget annat än hus, cirka tio stycken. Alla hus har minst en hund. Finast är grannens snart ettårige labradorhane. Svärmor har två små vita terrier, sånadäringa westies kallas de, tror jag. Totalt ouppfostrade men ganska söta. Runt omkring oss är det åkrar. Nu skiftar de i grönt och gult. Känner mig som hemma bland rapsfälten. Det finns dock en stor skillnad mellan landet där jag är nu och landet i Skåne: Här finns inte en enda stig att promenera på!!! Det är liksom landet men ändå inte landet. Till och med stan är bättre för i stan kan man promenera, det kan man inte här. Jag som behöver mina promenader för att må bra och rensa huvudet finner mig nu instängd i huset. Vill jag göra något annat, ja då får jag ta bilen. I går drog jag därför iväg svärfar till hans mor i Argentueil. Det var kul. Hon har världens kitschigaste hem. När jag har fått ordning på alla tekniska prylar kommer det ett inlägg om detta fantastiska hem som rymmer en stycke dam på 80 år, hennes son (svärfar...han har flyttat hem igen till mor...fast är rätt mycket hos sin f.d. = svärmor...) och en miljon prylar som inte följer ett enda mönster, inte en enda röd tråd, men som är en helt fantastisk samling kitschiga prylar, en del mer hårresande än andra.

Finaste tapeten hänger i Argenteuil.

Nåväl, en vecka klarar jag. Svärmor är snäll, mycket snäll. Och hon avgudar dotra. Tyvärr är den kärleken inte helt besvarad än så länge. Jag önskar att jag kunde få henne att slappna av. Det skulle hon må mycket bättre av. Sen tycker jag även att hon ska flytta till ett ställe där det händer lite mer, till en by som i varje fall har ett boulangerie och ett café så att hon träffar lite folk. Hon kan inte bara leva på att träffa dotra då och då.

Grannbyn skymtar bakom rapsfältet.

Bland träden till höger finns ett traktorspår.

Där kan man promenera när det är torrt.

Det är det inte nu...

PS. Glömde givetvis min kamera i all packpanik... Och min almanacka.