Huset i hålan

Här följer lite bilder på huset som håller på att renoveras. Maken köpte det för 12 år sedan och nu äntligen ska det helrenoveras. Ovan ser ni hur det ser ut från gatan. Där ni ser dörren ska det bli ett badrum och dörren ska i stället vara runt hörnan, i gränden bredvid. Säkrare för barn och hundar och andra väsen som ska in och ut.


Här är Maken och Snickaren på gång med att sätta upp en av väggarna i obehandlad douglas-gran. Ett trähus bland stenhusen. En mink bland hermelinerna. En isolerad dröm bland de oisolerade helvetena.

Maken vill nog helst inte vara med i den här bloggen, men det får han finna sig i, för annars ser ni inte hur det såg ut innan...

...och hur det ser ut nu...

Här ser ni väggen som var på bilden där Snickaren var med också.

Och det här är gången ut från det som håller på att byggas till ingången och ovanvåningen, helt enkelt den delen man ser utifrån gatan. Det som byggs just nu syns inte, det ligger mitt emellan andra hus.

Mer bilder kommer, men inte nu - ögonen bara stänger sig, som Miss Sunshine säger. :-)

Bland snarkningar och sjuka barn...

...skriver jag så en rad. Det är mycket den här hösten, väldigt mycket. Nu är det vinter och det börjar bromsa in lite. Mitt jobb bromsade in för längesen, det är makens som har varit hysteriskt. Fram tills nu. Nu lugnar det ner sig. Men huset, det vi renoverar, ska jobbas på mellan det nystartade företaget och hemmets lugna vrå, så jag vet inte hur mycket det egentligen lugnar ner sig. Själv servar jag, jag sköter markservicen, skjutsar till skolan, umgås med Miss Starshine och Miss Sunshine, bakar, lagar mat, städar (ibland i alla fall. Det ligger inte högst på priolistan.) och försöker träffa en vän eller två i varje fall en gång i veckan. Det funkar. Det är inte optimalt, men det funkar. Snart åker vi hem till Sverige. Jul i huvudstaden och nyår i Skånes bästa stad. Det ska bli underbart. Hämta lite energi innan jag ska tampas med hålan igen. Men när jag kommer tillbaka ska vi bo nära skolan, i samma del av hålan som vi har huset. Det innebär att jag slipper ta bilen till allt. Jag kan gå eller cykla till affärer, vänner och kaféer. Det ska bli sååå skönt. Och i slutet av sommaren är huset klart. Då ska det njutas i fulla drag!!!

Fritidsaktiviteter i hålan

Det förra inlägget blev så dystert, så jag känner mig nödgad att lätta upp stämningen lite. Vi har ju även kul, vi hittar på grejer, vi skapar, ensamma eller med vänner och släkt. Här är några exempel:

Den ömma modern tycker att de färdiggjorda dockhusen är alldeles för dyra,
så när det dök upp en lämplig kartong satte skapandet igång.
Och Miss Sunshine lär ju minnas huset hon gjort själv mer
än ett hus som kommer färdigt i färggrann plast. Hoppas jag.
Här färglägger hon fönsterluckor.

Här får väggen fin gul färg.

Dags för lite variation.
Eftersom det var fint väder den dagen
blev det modellera utomhus med Mamy Lily.

En eftermiddag kom bästisarna Thomas och Nathan
på besök. Efter lite inneaktiviteter gick vi ut i regnet
och hälsade på hästarna på Le Ranch precis bredvid där vi bor.

grey but full with hearts

Sitter i ett grått Sables d'Olonne och saknar mina vänner. Jag saknar ett riktigt rejält asgarv. Men så är det. Det är en tuff höst. Vi valde att bo här och valde att sätta igång med både hus och företag samtidigt. Nu så här i efterhand borde vi, om vi hade kunnat, kanske väntat lite till med huset. Maken går på knäna och brottas med ständigt dåligt samvete över att han inte är tillräckligt mycket hemma och alltid är trött. Töserna och jag försöker hålla humöret uppe. Eller rättare sagt, jag försöker, de har det redan. Miss Sunshine går i skolan och har skaffat nya kamrater. Miss Starshine vet inget annat än världen som kretsar runt hennes ömma moder. Dagmamma är på gång, men det går inte så fort som vi önskar. Jag behöver komma tillbaka till att vara jag också, att ta den där timmen i gymmet, att bara flanera runt på stan, att bara sitta i soffan och läsa en bok. Det kommer, det gäller bara att ha tålamod och det är det jag inte har just nu. Det är lättare att ha tålamod när det är fint väder ute. Nu är det bara grått. Grått inne, grått ute. Men det går mot ljusare tider. Snart är taket på plats på huset så att maken slipper åka dit och tömma golvet på vatten efter de senaste skyfallen, något som tar sina modiga timmar. Snart är det jul och vi drar norröver till Stockholm och sen Malmö och sen hänger vi där i några veckor för att ladda batterierna. Det ser jag otroligt mycket fram emot.

Miss Sunshines nya fina påslakan,
full med en massa hjärtan.
Så mycket kärlek och ännu mer
känner jag för min älskade lilla famil.
Kärlek när den är som störst.

Illa

Vi har varit sjuka. Jättesjuka. Sämst har nog jag mått. Visst är det så. Att Miss Sunshine och Miss Starshine hade lika mycket feber som jag innebär ju inte att de har mått sämre än jag, mer att vi har mått lika dåligt, men jag har ändå mått sämst för jag har ju mått dåligt av att mina små Missar har mått dåligt. Så det så. Och inte blir det bättre av att man måste ÄTA varje dag och att en av oss tre är den som står för matlagningen... Resultatet ser ni här:

Japp, det var en SÅN dag. Att dessutom TVÅ sådana pizzor hamnade i vårt kök skyller jag helt och hållet på Sjukdomen. Den ena av dem var dock god. Ja, man kan döma efter förpackningen. Den lite lyxigare kartongvarianten var den som smakade nåt annat än Emmentaler, denna förbenade ost tillsammans med Gruyère som de envisas med att ha på köpepizzor från stormarknaderna och som den inplastade varianten var överöst med, vilket gjorde att all skinksmak försvann all världens väg. Kartongvarianten hade speckskinka, mozzarella och ruccola. Den var faktiskt helt okej. Men det lär dröja till nästa riktigt stora Sjukdom innan ett sånt här par letar sig in i det här köket igen.

Breakfast at Tiffany's

Sverige och Frankrike har helt olika frukosttraditioner. I Sverige är det nyttigheter som gröt eller yoghurt med flingor eller mackor med ost och skinka som gäller. I Frankrike gör man på allvar reklam för Nutella som smörgåspålägg för att få en balanserad frukost, då tillsammans med en kaffe och ett glas apelsinjuice. Det är där balansen kommer in... Maken har övergett det söta mot det salta, som man säger här. Döttrarna har aldrig haft något val - det är den svenska varianten som gäller, utom på söndagar när vi bor i La Chaume nära bageriet och inte i Sauveterre långt från allt som ens doftar bröd. Då blir det gärna croissant med sylt.

Problemet är dock att Miss Sunshine inte vill äta frukost och har aldrig riktigt velat göra det. Hon har haft sina perioder där hon faktiskt får i sig en halv tallrik yoghurt med flingor utan att jag tjatar på henne, men den perioden är över nu. Jag försöker att inte göra en stor grej av det, men det är inte så lätt eftersom jag vet vilket dåligt humör hon får om hon inte får i sig något. När hon var yngre drack hon sin välling. Den har hon slutat med för längesen. Nu dricker hon mjölk med honung när hon vaknar. Det mättar. Så klart. Men det är därför vi går upp minst 1,5 timmar innan skolan, så att det ska hinna lägga sig och hon bli lite sugen på något. Det kan hon bli. Ibland. Men oftast är det jag som, meddelst lirkning, får henne att få i sig fem skedar yoghurt. Det släpper säkert en dag. Eller så gör det inte det. Jag måste släppa det.

Det gjorde jag i dag. Helt. Det blev frukost i soffan och frukosten bestod av clementiner, tre stycken, och en halv knäckemacka. Det tog en timme att få i sig det, men det är ju lördag. Och det är mysmys i soffan, bara hon och jag. En lugn jag. En som inte stressar upp sig för att hon inte får i sig rätt mängd, enligt mig, mat till frukost. Nu är det dags för mig att äta min tallrik med yoghurt. Det ska bli otroligt gott. Får väl se om jag får en av döttrarna som sällskap.

Dundergrip

Jag har fått en ny kärlek. Det är en grip, eller vad man nu ska kalla den. Man kan kila in den i trånga utrymmen för att hämta något som man har råkat tappa ner. Som jag hade gjort. Jag hade tappat ner en insexnyckel under altanens trätiljor. Av någon anledning stod jag där när jag skulle ändra sadelhöjden på min cykel. Givetvis tappar jag insexnyckeln och givetvis åker den ner under altanen. Jag hyste ingen förhoppning om att få tag i den, så små, taniga fingrar, för att inte säga långa, fingrar har ingen. Mitt hopp stod till Maken. Kanske hade han en magnet? Nope. Men, sa han, jag har något ännu bättre. Och hem kom han med den här...

Det här är alltså Dundergripen. När man trycker in den röda delen så åker det ut en liten klo, en gripklo. Ni ser själva de smala springorna mellan trätiljorna. Där tog den sig ner för att plocka upp min nyckel. Att göra det var lite som de där spelen på nöjesfält där man lägger i en peng och så ska man styra en gripklo och försöka få tag i vad det nu kan tänkas vara det finns i just den lådan. När jag fick tag och upp nyckeln dansade jag allt en liten glädjedans framför Miss Starshine, som såg något förvånad ut.

Och ovan ser ni den i närbild. Eller dem, faktiskt. Både Dundergripen och insexnyckeln.

Glas(s)klart

Allt är inte glasklart i den här världen. Rättare sagt, det är mycket som inte är glasklart. Det är till exempel inte glasklart varför SD valdes in i riksdagen. Det är inte heller glasklart hur regeringen, den nya, kommer att se ut. Hur vårt nya hem kommer att se ut inuti är inte heller glasklart. Inte än. Men det kommer. Först ska väggarna upp. Och taket. Sen har vi det stora dilemmat: Tulikivi-brasbakugnen, eller bakbrasugnen. Det är stort både bildligt och bokstavligt talat. Tulikivin väger 1700 kg och är 165 cm hög, lika lång och ståtlig som en annan, men något tyngre... För den oinvigde är Tulikivi-spisar en sorts spisarnas Rolls Royce, gjord av täljsten och med finskt ursprung. Här i Frankrike kostar den ca dubbelt så mycket som i Sverige, så just nu lutar det åt att vi köper den från Skånes bästa stad, Malmö, och fraktar hit den och låter återköparen här sätta ihop den åt oss. Men det är inte i hamn än. Vi vet inte om vi verkligen kan ha en och om vi kan ha en där vi vill ha den. Men fantastisk är den oavsett, det är i varje fall glasklart. Och skaffar vi inte en till det här huset så lär det införskaffas en till vårt nästa hus, var det än må vara.

Eftersom glasskiosken stänger den 10 okt
måste vi passa på vid alla soliga tillfällen
att inmundiga glass.
Mini håller Makens glass -
hon tyckte att han kunde ta
den lilla skeden
som egentligen var avsedd för henne.
Hon vill ju göra som syrran, ju!

som det kan bli

Svenska folket har talat och valt in ett högerextremt parti i riksdagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men mest av allt är jag bestört. Hur kunde det bli så?? Inte mycket att göra, mer än att säga "FAN!", kavla upp ärmarna och kämpa för att de åker ur om fyra år.

konsten att bara vara

Det är skönt att bara vara. Att bara ta det som det kommer och inte stressa. Den där lampan jag skulle köpa kan vänta med att bli inköpt till...tja...en annan dag. Det var längesen som jag har tagit det så här lugnt och bara varit. Visst, jag dammsög och torkade golvet i dag, men det tog sin lilla tid eftersom jag gjorde annat emellan, som t.ex. pratade med E i Prag på Skype. Sen blev det lunch och därefter siesta för Miss Starshine. Då passade jag på att hänga framför datorn igen och snacka med brorsan i Buenos Aires. Till slut fick jag väcka skönsovande stjärnan, för vi skulle ju åka och köpa den där lampan till systern, så att hon slipper bli rädd när hon vaknar mitt i natten. Tanken var god...för när jag väl fått i stjärnan mellanmål, klätt på oss, samlat ihop oss, hittat kopplet (till hunden, inte någon annan), placerat mini i barnstolen i bilen och var redo att åka, då ringer min engelska väninna P. Eftersom klockan blivit så mycket så ändrade jag planen, så i stället för lampa blev det kaffe på Bar du Pont innan hämtning av Miss Sunshine skulle ske kl 16.20 piiiip. Fortfarande ingen stresskänsla alls, utan jag bara var.

Miss Sunshine hade blivit lovad en glass, så glasskiosken var första anhalten efter skolan. Hon fick en och lillasyster och jag delade på en. Sen hade vi choklad överallt...men gott var det. Och det gäller att passa på - de stänger den 10 oktober. Efter glassen var det dags för...ja, vad? Lekplats? Stranden? Det blev både och. Och jag bara var. Ingen stress. Inget jobb som väntade mig.

Miss Starshine med bästisen Esteban
på stranden en dag som denna

Väl hemma igen tog vi det lugnt. Igen. Lite mat, lite ommöblering så att storasyster inte ska bli så rädd, plus installering av lampa bredvid sängen. En gammal dock, som kommer att lysa upp hela rummet och väcka lillasyster...men hon somnar om, det är inga problem. Efter mat, lite teve, lite mjölk med honung till den stora och välling till den lilla, så däckade först den lilla, sen den stora. Och den ömma modern fortsatte att bara vara. Men nu är det slut, nu är det dags att släcka ner för dagen och fortsätta att bara vara i morgon. Det är skönt. Det rekommenderas varmt. Jag vet att det inte varar för evigt, men nu njuter jag. I fulla drag.

on a rainy day

Miss Sunshine har igen börjat i skolan, école maternelle, och det gick över förväntan. Visst, lite gråt och tandagnisslan första dagen, men det var tvärtom när vi hämtade henne. Hon hade haft det fantastiskt bra. Så klart.

I fredags var det föräldramöte där lärarna informerade oss, föräldrarna, om hur deras arbete var upplagt och läsårets aktivitetsprogram. Tid fanns då också för att ställa lite frågor. En fråga som jag länge grunnat på var vad de gör de dagar de regnar. Får barnen gå ut eller inte? Svaret var: "Nej, de får stanna inne." Det här är en stor, STOR, kulturell skillnad mellan Sverige och Frankrike, såvida man inte bor i ett område där vädret i stort är som i Sverige, d.v.s. regnigt, blåsigt och snöigt under höst och vinter. I alla andra områden stannar barnen kvar inomhus om det regnar, för inte kan man väl släppa ut de stackars barnen i friska luften?! Bättre då att de stannar inomhus där bakterierna frodas och har värsta swingerpartyt. Jag blir bara så matt. Dessutom får barnen inte vara i sandlådan när det har regnat, de får bara vara i den när den är torr, snustorr. Förklaringen till allt det här var att de annars skulle få byta kläder på barnen stup i ett för de blir ju blöta och det blir sand överallt... Regnkläder existerar inte här. Kanske något jag borde importera och tjäna en hacka på... Miss Sunshines fröken sa dock att det inte regnar så ofta här, så det var egentligen inget problem. Jag håller inte med henne - det regnar ganska ofta här under höst och vinter, men jag får göra som de sa: Ta ut henne efter skolan.
Hoppas bara att de öppnar fönstren om de nu ska vara inne när de regnar...

such a lovely day

Har haft en fantastisk söndag, helt underbar på alla sätt och vis. Vädret perfekt, sol och 20 grader, humöret på topp, god mat, gott sällskap, ingen stress. Promenad på morgonen med la famiglia. Passerade stallet, Le Ranch, och det visade sig att de skulle ha öppet hus på eftermiddagen, så när eftermiddagen kom gick vi dit. Miss Sunshine ville, som hon sa, "först titta, sen prova". Sagt och gjort, hon tittade - noga - och sen provade hon. Jag blev sååå stolt, för den här lilla tjejen är en sån som tittar många gånger innan hon vågar. En observatör av rang, helt enkelt.

Miss Sunshine och Monsieur samarbetar vid stigbyglarna...

Hon var dock lite besviken över att hon inte fick prova en stor häst och hade lite problem med att förstå att hon först behövde bli något större innan hon fick prova en stor. Men besvikelsen gick snabbt över, och väl hemma blev det ett dopp i poolen med fadern medan den ömma modern drog iväg på en mountainbiketur för första gången på flera år. Det gjorde den ömma modern enormt gott och hon landade hemmavid med ett stort leende efter en 16 km lång tur. Får väl se hur det känns i morgon... Hur som helst så bådar det gott inför hösten som lär bli fulltecknad med allsköns aktiviteter för stora och små.

busy

Jo, jag lever, men jisses vad tiden går fort när man har mycket att göra. Lägenheten såldes hastigt och lustigt, så Monsieur, barna och jag fick åka hem och tömma den inför utflyttningen som var i går. Jag planerade för en gångs skull bra och har inte ett enda jobb med mig i bakfickan. Och om sanningen ska fram så vet jag inte ens när jag kan börja jobba igen. Det lär ju inte bli en lugn höst heller nu när Monsieur har blivit egenföretagare plus att husrenoveringen ska påbörjas. Piuh! Blir trött bara jag tänker på det. Tur då att jag ska bo granne med bästa vännen, norska M och hennes lille son E. Det gör det hela lite lättare.

Men nu njuter jag fullt ut med barnen i världens bästa svenska stad: Malmö. Bloggen kommer igång igen, jag lovar, men jag vet bara inte riktigt när. Kanske i helgen, när jag har fått min nya dator och kan fixa och trixa med den.

worst week of my life...

...var väl i och för sig inte den en och en halv vecka som precis passerade, men den var jobbig, det var den. Monsieur drog till en liten ö i Engelska kanalen, jag blev kvar hemma med Miss Sunshine, Miss Starshine, Galna hunden och svärmor. Den sistnämnda åkte hem efter några dagar och kvar var således jag och resten av gänget. Ensam i en stad där man känner några få, varav en är hemma i Norge just nu, en annan har sin brorson från England här, en tredje är bortrest och en fjärde jobbar, då är det inte helt lätt med en 14-månaders som helst bara vill träna på att gå, helst med hjälp, och en motsträvig 3,5-åring som inte riktigt förstår varför pappa drog till Tonton Y:s ö utan henne och varför mamma har nerverna utanpå på grund av jobb som måste göras när småttingarna sover...påspätt med att när man ska gå ut ska alla med ut, inklusive hunden! Miss Sunshine och jag var på kollisionskurs från dag ett till dess att jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att det faktiskt var jag som var den vuxna personen och då borde uppföra mig bättre (med hjälp av peptalk från olika håll... Tack, Mulle! & Merci, cheri, l'amour de ma vie.). När jag lugnade ner mig och stoppade in alla nerverna som låg utanpå, ja, då lugnade även Miss Sunshine ner sig. Magic!

Under den här tiden har vi även varit avskärmade från världen på grund av att internet slutade fungera, bildörren på Miss Sunshines sida har inte gått att öppna, jag bröt av nyckeln till skåpet i köket där alla tallrikar står och min sista kontaktlins gick i två bitar i ögat under morgonpromenaden i skogen med hela gänget så att jag fick köra hem blundandes med ett öga...

I morgon drar vi till La Rochelle och hämtar hem Monsieur. Hade jag kunnat, då hade jag dragit en vecka SJÄLV någonstans, men nu är det bara att förbereda bilresan hem till Sverige för tömning av lägenhet. Kanske blir läge för en ny "worst week of my life"-inlägg inom en snar framtid... ;-)

Dream on

Drömmar är märkliga ting. Drömtydning tycker jag är ännu märkligare. Dessutom kan de skrämma vettet ur människor, som t.ex. rinnande blod = någon dör, eller få dem att tro att deras lycka snart är gjord, för om man drömmer att man tappar ens tänder, då får man snart en massa pengar. Så drömtydning går bort, men drömmar är ändå fascinerande. Varför drömde jag, att jag var hemma hos Makens morbror och moster i deras hus som inte var deras hus? Och varför var min gamle popkompis där och sjöng för oss? Varför var han plötsligt tillsammans med en tjej från Asien? Och varför hade Makens morbror en jätterutschkana i sitt hem som var hur kul som helst att åka ned för? Och varför tog denna roliga dröm slut???

Något annat jag ofta drömmer om är Val d'Isère där jag bodde under andra hälften av 1990-talet, men något stämmer inte. Det är nämligen inte byn Val, det är en annan by i ett annat bergslandskap, men det är ändå Val, för alla människor som är i Val är där. Det underliga är, att jag har drömt om den platsen så många gånger under flertalet år, så jag kan utan problem rita upp landskapet, vägen dit och själva byn, exakt hur den är uppbyggd. Men...jag har aldrig varit där, det är det som förbryllar mig. Att jag drömmer om Val är normalt, man drömmer om platser och människor man tycker om, men att drömma om en plats men göra om den så att den inte ser ut som den gör i verkligheten, det är för mig mycket märkligt.

En gång, när jag var i yngre tonåren, kom jag till en plats där jag aldrig hade varit. Ändå visste jag exakt var allt låg. Det där är också märkligt. Och lite läskigt, för det kan ju då innebära att jag i ett annat liv har varit där. Eller så är det så enkelt att många småstäder påminner om varandra och det därför inte är så svårt att lokalisera station, post och annat. Man kanske skulle ta sig till en healer eller en hypnositör och kolla vad som döljer sig. Eller inte. Tänk om man får reda på en massa konstiga saker som skrämmer vettet ur en? Nej, då föredrar jag att inte veta och i stället fortsätta att spekulera om vad det kan vara. Spekulera är kul - tankegångarna blir ibland så vindlande att man blir yr.

Borta bra, men hemma bäst

Det gick inte längre, jag gav upp. Eller inte helt, jag har kvar WP-kontot för det är så enkelt att lägga upp småposter och bilder via min telefon. Men jag tänker blogga här igen. Var för inkörd på blogspot, kom aldrig riktigt in i WP. Nu är jag tillbaka här. Det känns bra. Mycket bra. Det känns...hemma.

Hooked!

Ledsen, Blogspot, jag överger dig. Det har varit en rolig tid, men det är dags för lite nytt.

Vänner! Följ med till Tour de vie på WordPress i stället. Den här bloggen ligger kvar, det kan dyka upp en post då och då, om andan faller på, men annars händer allt på WP från och med nu.

I change blog tool to WordPress from today. Join me there instead!

Häng med! Och häng kvar!

Så här är det: Min bror, den ödmjuke, tycker att jag ska prova på att blogga på WordPress i stället. Jag är skeptisk, men han har några bra argument varför jag ska göra det, bland annat att jag i förlängningen kan ha min hemsida på WP och därför är det bra om jag är bekant med hur det fungerar. Det argumentet väger tungt. Sedan är det så att WP är snyggare, tycker han. Jag är benägen att hålla med. Däremot är det för mig för tillfället lite tungrott eftersom det är nytt för mig, men för att det ska bli mindre tungrott så måste jag dit och ro. Därför har jag satt upp ett konto där och har så smått börjat göra några små inlägg. Följ med mig dit och kom med kommentarer om hur ni tycker att den sidan är. Adressen är: tourdevie.wordpress.com
Som sagt, Balance var redan taget, så det blev Tour de vie i stället (vilket visade sig vara ett cykellopp i Kalifornien. Bara en sån sak.).

Men observera att jag även har kvar den här sidan till dess att jag är SÄKER på att jag ska byta, d.v.s. när jag ror fortare där borta än här. :-))

light as a feather

Påsken kom och gick. Vi hade näsan i maginfluensa, så vi brydde oss inte så mycket. Svårt dessutom att berätta om häxor och Blåkulla när det i det här landet handlar om chokladkaniner. Enbart. Men Miss Sunshine och jag gjorde ett påskris. Jajamensan. Upptäckte att "fjädrar" var ett svårt ord för henne. Hon fick det till "fjärilar", så när Maken kom hem fick han berättat för sig att vi minsann hade gjort ett "papillon"-träd. Maken förstod först inte så mycket, men sedan gick det upp ett ljus. "Ah! Plumes!"

Efter en fjäder, som hon inte fick fast, tröttnade dotra på att göra påskris, men jag fick ivriga påhejningar när jag gjorde klart det och sedan satte upp det bakom spegeln. Hon däremot tejpade fjädrar så det stod härliga till på bordet... och på pappren jag hade tagit fram för ändamålet...

Jo, det finns ett papper där under...

Vannes

Bild hämtad från stock.xchng - golf in Bretagne

Precis innan Mini blev sjuk var vi i Vannes i Bordeaux, 2,5 timmars bilväg från Sables, för att hälsa på vänner som vi inte sett på två år. Jag fick då minnesbilder från när jag i mitten av 1990-talet jobbade på en resebyrå som sålde skid- och golfresor och jag, den ofrivillige golfaren, hade tvingats att ta grönt kort så att jag kunde följa med på PR-resan med ett gäng pro:s från golfklubbar på västkusten. Resan gick till Bretagne och området runt Golf de Morbihan. Jag blev förälskad i arkitekturen och landskapet och var på vippen att stanna kvar. Vi åt, drack och sov golf i tre dagar, på tre olika slags golfbanor, och vi hade "aperitifgolf" där vi gick ut med varsitt glas med dryck i, en golfklubba och en boll och spelade på övningsbanan tills vi inte såg bollarna längre. Fantastiskt kul! Golfspelet blev jag inte så förälskad i just där och då, men den kärleken har däremot vuxit sig starkare med åren och det var ett tag väldigt mycket golf i mitt liv. Nu saknar jag det något enormt, men det blir tid för det sen igen. Femton år senare var jag alltså tillbaka i samma region, nu med Maken och de två små. Det är lika vackert som då och jag rekommenderar varmt ett besök där.

Alla fem barnen på en och samma bild:
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.

När det gäller vännerna vi besökte kan jag bara säga att det var fantastiskt trevligt och med tanke på att det var fem barn i åldrarna 10 månader till 4 år så gick det över förväntan. De tre äldsta fann varandra direkt och de två yngsta, som det skiljer två månader mellan, körde varsitt race, sida vid sida. Tro det eller ej, men lugnare kväll har jag inte haft på länge. :-)

Vem behöver dyra leksaker
när det finns träd och en liten plantering??

Jag älskar de franska karusellerna.
Det gör även barnen.

den inbillne sjuke

Det kan vara jag. Eller Maken. Oavsett vilket så går vi runt och känner efter lite sådär extra mycket nu efter helvetesveckan som gick med magsjuk Miss Starshine. Eftersom hon är en minivariant* och därmed inte har så mycket reserver att ta från när det krisar, så fick hon ta en vända till sjukhuset här i Sables för observation över natten. Där reglerade hon det hela själv, utan vare sig dropp eller andra skojigheter man annars kan få på sådana inrättningar. Mini behövde helt enkelt sova ut, först då kunde hon behålla det vi hällde i henne. I vårt hem går det nämligen inte att stänga ute några som helst ljud. Inga dörrar där inte. Knappt ens några gardiner, så dagsljuset sipprar in, eller rättare sagt, flödar in, och är man då som Mini** är, nämligen både ljud- och ljuskänslig, då tror f** det att man inte sover så bra och då lär illamåendet man går runt med inte att försvinna. Men det gjorde det till slut. Sedan var det Miss Sunshines tur... Men hennes sjukdomsförlopp var kort och intensivt, så hon var frisk på två dagar. Däremot har hon fått vara hemma en extra dag från förskolan så att vi inte smittar ner de andra barnen. Maken snörvlar i sitt hörn, men jag tror inte riktigt på att han är sjuk. Jag mådde otroligt illa i går och hade fruktansvärd huvudvärk i dag, så jag har bara väntat på att det ska bryta ut, men nu börjar jag faktiskt bli övertygad om att det är ett hjärnspöke. Och det är ju fantastiskt skönt. Känner mig redan helt frisk. :-)



* Det skiljer 2 kilo på töserna i samma ålder, 10 månader. Lika långa, men 2 kilos skillnad. Det gör en hel del när man blir sjuk och tillhör den som har 2 kilo mindre hull...
**Hon får gå under smeknamnet Mini numera, bara så att ni vet.

hon kryper tätt intill

Miss Starshine har knäckt koden. Krypkoden. Sen två dagar tillbaka tar hon sig fram av egen maskin. Några större hastigheter är det inte fråga om. Än. Och hon kryper tätt intill. Nu. Men det lär ändras och då gäller det att hänga med, för i huset i Sables finns det diverse fällor för barn i den åldern. Det är minst av allt barnsäkert. Eller vad sägs om stentrappa från övervåningen som även är sovrum och lekrum, stengolv på nedervåningen, ett värmeelement/kamin på fyra hjul som drivs med något väldigt brandfarligt, kyla (huset är nämligen väldigt dåligt isolerat)...? Men vet man om det, vilket vi ju vet, då är man på sin vakt, vilket vi ju är. :-)

Här borde en bild på
en krypande Miss Starshine vara,
men den ömma modern
ligger lite efter i fotograferandet.
Det blev i stället en bild från i söndags
när Solen matade Stjärnan i skogen.

Miss Sunshine kryper också tätt intill. Det gör hon dels när hon visar sin syster hur det går till när man kryper fort, dels när hon sover mellan Monsieur och mig själv. Och när hon gör det gör det inget att det bara är ca 12 grader i sovrummet - hon är som en kamin hela hon och så lägger hon sig gärna tätt tätt intill. Myyyysigt!!! Och välbehövligt för denna genomfrusna kropp. Inte ens med strumpor, joggingbyxor modell tjocka och långärmad t-shirt vaknar jag varm. Men sjuka är vi inte - bakterieluskerna är nedfrysta... ;-)

Och en bild på när
orkanen Xynthia kröp tätt intill
Sables d'Olonne . Denna stenmur
raserades av arga Xynthia.

Xynthia

Att döpa orkaner är populärt. Den senaste i raden var Xynthia. Det var en argsint en som ödelade byar och delar av städer precis vid Atlantkusten här i Vendée. 52 personer dog, 7 saknas. Les Sables d'Olonne klarade sig hyfsat bra. Strandpromenadens äldre del fick stora hål i marken, precis som på vår sida av staden, i La Chaume, där vattnet tog sig upp under vägen och lyfte upp asfalten. I småbåtshamnen åkte bryggorna iväg och båtar sjönk eller landade på andra båtar. Maken sov gott bredvid mig och vaknade vid tresnåret på natten. När han hörde vinden blev han lite orolig för att taket skulle ge sig av. Jag själv var vaken mellan 1 och 4 för Miss Starshine tyckte inte det var så kul att sova...men jag reflekterade inte så mycket över vinden, kände mest bara att jag hade det gott i sängen. Brorsan frågade om jag hade gått ut och kollat. Tack och lov hade jag inte det. Det fanns dock idioter som gjorde det och helt ärligt var det väl inte det smartaste, fast visst kan jag förstå att det lockar. Läste om en man som tagit med frun och de två barnen ut för att se på havet... De räddades dock undan jättevågorna som slog in, vågor som vinden lyfte med sina starka armar och som gjorde att fiskebåtar hamnade uppe på kajen i en stad. Som maken min sa: Det var väl tur på ett sätt att den slog till på natten och inte på dagen - då hade ännu fler varit ute och kollat och då hade förmodligen dödsantalet stigit.

Småbåtshamnen, Sables d'Olonne
Bild hämtad på Flickr.com, tagen av oula85

Jag låg iofs och funderade över om vad som skulle hända med vårt hus om en tsunami drog förbi, men vi ligger upp i en backe så det skulle vara lugnt. Sa maken. Fan vet när naturens makter har röjarskiva...

Mot våren

Nu packar jag, inte en dag för sent. Vi åker i kväll från Kastrup, om inte de franska flygledarna har utökat sin strejk. Ute är det minus 6 grader. Ska bli skönt att komma till ett Sables d'Olonne där snön är långt borta, där solen visar sig och mannen finns. Visst regnar det en del, men just nu föredrar jag det och tio plusgrader än den här envisa kylan. Trodde aldrig att jag skulle säga så, men så är det. Även jag har en snögräns, särskilt när man bor i en stad långt bort från höga berg.
Men, hör ni, jag ville bara säga hej då, på återseende, och då från ett lite varmare land, för nu packar jag ner datorn. :-)

Sables d'Olonne.
Vi bor i riktning
ungefär rakt bakom masten
längst till höger och ca 50 meter in.

Vit, blanc, white, weiss ...

Vackert så att det förslår.
Tignes, Frankrike, 2010.

...är en färg som vi har sett en del av i år. När man tror att våren är på väg, som i går eftermiddags när det rann små rännilar av vatten på gatorna, blir den upphunnen och förbisprungen av vintern igen, allas vår Kung Bore. SJ sliter sitt hår och strandsätter sina resenärer som har kommit till de olika stationerna runt om i vinterlandet i Sverige i tron och hopp om att tåget de ska med verkligen kommer att avgå, och alla skyller på alla - regeringen på förra regeringen, Banverket på SJ, SJ på Banverket osv tills de har kommit till vägs ände, eller räls ände, och där inte står någon mer på tur att skylla på - men faktum kvarstår: Det är katastrofdåligt att tågen i ett land så långt norrut som Sverige och där vintern faktiskt brukar hälsa på varje år står stilla på grund av frusna växlar! Nu drabbas inte jag, jag tar flyget i morgon ner till Paris. De går i varje fall, och hur klimatsmart är det egentligen, att det miljövänligare tåget står still medan det mer nedsmutsande flyget går??? Nu hade jag iofs tagit flyget i alla fall - tåget kostade det tredubbla för mig och töserna, men ändå. När ska tågpriserna sänkas så att man har råd att ta tåget ner i Europa? Inte över en överskådlig framtid, tror jag. Tyvärr.

last minute

Varför väntar man alltid till sista minuten? Varje år är det samma visa inför mötet med Revisorn: Kvällen innan vi ska ses tar jag fram Pärmen med alla Papper i. Sitter de i ordning? Nope. Inte det minsta i ordning. Detta trots att jag lovat Revisorn att jag ska sätta in den gångna veckans papper i pärmen varje fredag så att jag på slutet av året bara kan ta pärmen och på lätta steg och utan påsar under ögonen ta mig till Mötet. Det lovar jag varje år. Det har snart gått åtta år och än har ingen förändring skett. Jag sitter fortfarande kvällen innan och sorterar. Konstigt nog gick det ovanligt smidigt den här gången. Jag hade nämligen sparat alla Kvitton och kunde snabbt (nåja...) och enkelt (ganska...) hitta dem och sortera dem i rätt månad. Tror jag. Ja, ni ser, inte många rätt där inte. Särskilt inte vid denna sena timme. Och inte efter att ha fått stora skrämselhickan när allas vår Anja höll på att köra ihjäl sig i OS-störtloppet i Whistler. Tack och lov gick det bra. Det tror jag minsann det gjorde även med alla mina Papper i min fina Pärm (som nog är i minsta laget, men om man sätter sig på Pärmen så stängs den...)

Och nu över till en helt annan sak... Jag har ju varit ganska frånvarande här sen i november. Det har sina randiga och rutiga skäl. Ett av dem har varit trötthet, ett annat inspiration - det förstnämnda har jag haft, och har, en masse och det sistnämnda har lyst med sin frånvaro. Nu hoppas jag dock att situationen ska bli den motsatta, att tröttheten ska försvinna och inspirationen vinna mark. Vi drar till Frankrike och där hoppas jag att det infinner sig, stadiet jag just nu önskar mig så det gör ont.

I'll be back, som Kaliforniens guvernör sa på den tiden han kallade sig för skådis...

Var på tjejhelg i Sälen v.5.
Så här såg det ut i Tandådalen.
Vackert så det förslår.