Så har man gjort det igen. Det kvittar hur gammal man än är, man gör det gång efter annan. Och nu med två småglin är det extra tungt. Jag är inte 25 längre, även om jag så gärna vill tro det. Jag är marginellt äldre, inte mer, men det känns i kroppen, det är där skillnaden är. Huvudvärken är densamma men det är kroppen som reagerar annorlunda. Den är liksom tröttare och klarar inte två sena kvällar på raken, två kvällar som dessutom innehöll gott vin, lite portvin och en fantastisk slånbärssnaps. Särskilt inte när småglina vaknar TIDIGT. De bryr sig inte det minsta om att föräldrarna behöver en (Okej, fem...) timme till i sängen, och det med all rätt. Varför skulle de? Det är ju vi själva som försätter oss i de här situationerna. Nu går det ju väldigt lång tid emellan, som tur är, och det var ju inte precis så att vi raglade hem, tvärtom, men det är sömnbristen som ger det där extra, det där som gör att kroppen bara inte vill. Det är inte för inte som sömnbrist är en gammal beprövad tortyrmetod...
Öresundsbron sedd från Bunkeflostrand
en sen eftermiddag i oktober.
Mother Nature is the one!
Nåväl, nu är helgen snart över.
En mycket trevlig helg ska tilläggas, värd den här tröttheten ändå. Jag sitter här och översätter ett modeprogram, vilket jag väl är sådär sugen på just nu. De andra tre snarkar för fullt. Förlåt, fyra ska det vara, jag glömde den galna hunden. Jag har väl en timme eller två kvar innan jag får krypa ner och bara vara, sträcka ut min lekamen som har fått ta stryk den här veckan
eftersom jag inte heller har kommit iväg till gymmet, ännu en sak som liksom spär på hela den här jobbiga grejen och inte behöva vakna förrän makens klocka ringer klockan tjugo över fyra och sen igen när Miss Sunshine och Miss Starshine vaknar vid 6-7-tiden. Måndag morgon - en ny dag, en ny vecka, med en helg som ska gå i ett mycket lugnare tempo än den som precis passerade. I overdone it this time - hopefully not doing it again. Bah! Who am I kidding??? :-)))
Öresundsbron sedd från Bunkeflostrand
