3 blev 4

Vi har nu blivit fyra stycken och det är tokhärligt! Lilla C kom till slut, en vecka försenad, den 8 juni tidigt på morgonen. Inget mer ska sägas om förlossningen än det här: Det blir inga fler! Nu är det gjort och vårt andra underverk är ute, mår bra och är bara så där perfekt som ens barn är. Hon äter, sover och uträttar det hon ska. Vi försöker hitta en rytm och det ska väl erkännas att föräldrarna har det lite halvjobbigt för de ligger efter med sömnen redan från början och det gör att om inte alla nätter är bra och långa blir de dagar efter nätter som har varit lite väl avbrutna fruktansvärda. Men det rättar alldeles säkert till sig inom de närmaste veckorna. Det är sånt man får ta. Jag är dock ytterst tacksam för att sambon är här och inte på något snickeri i franska alperna...

Våra allra finaste prinsessor.

Ett problem har dock uppstått i och med att det blev en tjej till: Vad ska jag nu kalla dotra för här i bloggen? I den engelska heter hon Miss Sunshine. Jag kör på det här också och så får jag komma på något för lilltjejen, som för övrigt är otroligt lik sin far. Hon fick den finlemmade, franska kroppen. Miss Sunshine och jag kör på den lite mer bastanta svenska modellen. Inte för att vi är stora vi heller, men större än den franska sidan av familjen är vi. Jag känner mig som en jätte bredvid sambons två systrar, en jätte både på längden och tvären. Vilket osökt får mig att tänka på när vi bodde i Valencia. Där kände jag mig bara som en jätte på längden, aldrig på tvären, för spanjorskorna är rätt stadiga av sig...

Bästa stället att hänga på:
Pappas eller mammas axel.

Nu när det hela är överstökat och lilltjejen är ute och mår finfinemang börjar jag längta efter att dra utomlands igen. Till hösten kanske vi drar. Vet ej vart. Förhoppningsvis Frankrike. Har ju varit hemma länge nu, ända sedan i november. Mot nya äventyr och nya utmaningar. Men nu ska vi bara njuta här i vårt vackra, avlånga land.

Spärrtips

Jag blev i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, uppringd av en telefonförsäljare, den här gången för företaget Spärrlinjen. Ni vet, de där som man kan betala 25 kronor i månaden till och skulle man tappa kort, plånbok, mobil, pass på en och samma gång kan man ringa dem så spärrar de allt. Allt låter jättebra och givetvis vill de sälja till en direkt där i luren och det är något som jag bestämt säger till alla telefonförsäljare att jag inte är intresserad av. Kan de inte skicka hem information som jag kan gå igenom i lugn och ro, ja, då får det vara. "Men vi skickar hem", säger han glatt. "När du har mottagit informationen har du 14 dagars ångerrätt." Och där avbröt jag honom igen och sa att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha information utan att behöva tacka nej inom två veckor, för jag glömmer alltid att tacka nej och så sitter man där med en vara/tjänst som man inte alls vill ha, vilket är precis vad de vet och vill att man ska göra. Alltså glömma tacka nej.

Killen gav sig ändå inte och började snacka om andra fördelar med tjänsten. Då fick jag säga åt honom att han pratade med en höggravid, förkyld och oerhört irriterad kvinna och att han gjorde bäst i att sluta tjata, lägga på luren och inte återkomma på flera månader. Det gjorde susen. Han önskade mig lycka till och la på.

Tänk hur arg denna gravida, förkylda och irriterade kvinna
hade blivit om hon hade ägt den här bilen
och kommit ut och sett
denna åverkan på ögonstenen...
Även i våra lugna kvarter händer detta...