Packa pappas kappsäck

Fy katten och lite till vad jag avskyr att packa! Jag väntar in i det längsta med att börja och sen när jag väl sätter igång blir det katastrof. För mycket, för lite, för dåligt packat, för tungt, för ALLTING!!!

Vi åker i kväll. Klockan 19 går bilen mot flygplatsen. Sambon kommer hem en timme tidigare. Till dess måste det vara klart. Nej, jag stänger inte resväskan för jag vet att han kommer att ha synpunkter, synpunkter som jag behöver och utan vilka jag vet att allt blir fel, fel, fel. Jag har redan nu en aning om att jag har packat ner för mycket kläder till dotra. Vi behöver bara en veckas uppsättning innan resten kommer med bil. Och svärmor har faktiskt både tvättmaskin och torktumlare. Men det är ju så, att om väskan ser halvfull ut då fortsätter man att lägga i tills den är överfull och man måste sätta sig på den för att få igen den. Det är det momentet jag måste komma tillrätta med. Om jag bara inte fick panik varje gång jag måste packa...

Trots eminent packhjälp får mor panik...

En del tycker kanske att det låter märkligt. Det är ju inte så att det är första gången jag ska ut och resa, varken själv eller med dotra. Tvärtom. Jisses, så mycket jag har rest i mina trettioplusdagar och mer lär det bli (av både resande och dagar). Men jag lovar att precis så panikartat löjligt och patetiskt är det när denna svenskan ska packa. Det har hänt både en och flera gånger att mina vänner har fått komma hem och hjälpa mig när jag har fastnat. Jag fastnar! I packandet! Hur patetiskt är inte det??? Jag kommer liksom inte vidare, bara står där och fånstirrar på väskan som om den tänker sluka mig när som helst.

Inte blir det lättare att packa när plötsligt den här mannen
kikar in genom köksfönstret
(det är vårt ovanför, han har precis passerat på sin hålgörarväg neråt).
Det ska installeras gas i fastigheten.
Då kanske man kan få duscha med gasdoft i näsan
som en liten extra touch till elen man får i sig
om man glömmer dra ur kontakten till varmvattenberedaren...

Behöver jag söka hjälp? Brodern och jag diskuterade det här i morse på chatten. "Chilla", sa han. Lätt för honom att säga som inte har samma packningsångest. Men han har andra knäppa idéer kom vi fram till och undrade lite lätt om man kunde få "knäpprabatt" om man gick på terapi ihop. Sen enades vi om att vi inte behövde terapi, men att österrikiskan som suttit inlåst i 24 år i en källare ABSOLUT behöver det och att vi därför ger alla våra terapitimmar till henne och en önskan om att hon kanske någon gång i framtiden kan bli någotsånär normal igen. Undrar hur många fler barn/ungdomar/vuxna som sitter inlåsta i källare runt om i världen? Som brodern sa: "Egentligen har jorden 12 miljarder invånare, men 6 miljarder sitter inlåsta i källare runt om i Österrike." Ack, ack...

Nej, jag behöver inte söka hjälp, bara omge mig med förstående vänner som kan rycka ut och hjälpa till när det behövs. Mina svärföräldrar förstod senaste gången vad jag menade. Svärfar fick rycka ut och hjälpa en hyperventilerande svenska. I går frågade svärmor om jag hade börjat packa än. "Nej", svarade jag, föga förvånande. "Nåväl, du har ju hela dagen på dig i morgon", svarade hon lite halvmatt...

Så när jag blir så där sjukt och löjligt rik, då är det första jag ska anställa en packare. Kanske inte finns som yrkesbeteckning, men det kommer att finnas då. Och nej, det är inte samma som en hushållerska, det är en person som BARA packar mina väskor när jag ska ge mig iväg på alla mina tusen resor dotra, sambon och jag ska ge oss iväg på. Men eftersom sambon skulle tycka att en sån utgift är onödig han är en fransk smålänning ibland, den gode sambon så kan jag fortsätta drömma om min packare.

Och nu vaknade dotra, min eminenta packhjälp. Tur att det mesta är förberett och vi kan gå ut i solen och njuta lite.

Måndagstankar

Sista barnvaktsförmiddagen. Har ett jobb jag borde sätta igång med men har faktiskt ingen lust. Det får bli i eftermiddag i stället. Ja, jag känner mig väldigt priviligerad som har ett jobb där jag själv bestämmer när jag börjar och slutar. Rik på pengar blir jag inte, men den kvalitetstid jag har är guld värd!

Morgonpromenaden gick i maklig takt. Jag försöker dra ut på den nu, de här sista dagarna. Måste få med mig allt - fåglarnas morgonsamtal i skogen, vågornas milda morgonböljande, doften av vildörter i skogen, doften av sand ännu ej uppvärmd av solen, fiskebåtarna nära land, containerfartygen som väntar på att få komma in i hamnen och lossas och som avspeglar sig mot horisonten ja, tänk - till och med dem vill jag ha med i minnesbanken, strandpromenadens mjuka svängar, skolbussarna som släpper av barnen...ja, listan är lång så här da'n före da'n.

I varje fall så blev jag "omgången" - finns inget verb för när en annan person går om en, inte som omkörd - av en man som inte gick så fort egentligen, men fortare än jag just då. Han gick om mig på vänster sida och svängde sen in framför mig på höger sida. Inget nytt i det precis, men det slog mig att: här går vi, bara han och jag på en enslig skogsväg, det är inte en människa så långt ögat kan nå, varken framför eller bakom oss. Trots det håller vi höger. Varför går vi inte i mitten? Eller till vänster? Jag försökte gå i mitten i stället för att testa, men det höll i tio meter, sen blev jag så stressad över att det kunde kanske man vet aldrig komma någon på cykel bakifrån och i så fall skulle jag ju GÅ I VÄGEN. Och vänster sida är alldeles för långt bort från höger sida, den sida man har fått inpräntad sen man tog sina första stapplande steg är sidan man ska gå på. Därför är det också så svårt i början när man är i England att ställa sig på vänster sida i rulltrappor och inte på höger sida. Det känns så otroligt bakvänt. Hur blir det då inte när man ska köra bil i samma land? Jag cyklade en gång i Eastbourne när jag var knappa 15 och var på konfirmationsstudieresa. Det gick sådär. Började med att svänga ut på helt fel sida och höll på att krocka med mjölkbudet japp, precis så tidigt på morgonen var det. Skulle säga adjö till mina italienska vänner som skulle åka hem. Sen dess har jag inte framfört något som helst fordon i det landet, bara apostlahästarna. De duger bra, de.


Har nu dragit ut bilder till barnvakten. Kan vara kul för henne att ha ett minne av oss. Hoppas jag att hon tycker. Och så får min kompis Camille bilder jag tog i går när hon var här och besökte oss. Fantastiskt trevligt. En totalt oplanerad söndag som avslutades i goda vänners lag med god mat och gott vin. Nu har jag inte fler fotopapper. Får köpa det i kväll när jag ska ta mig en tur till Valencia och ta en sista titt. Asch, det låter ju som att jag aldrig någonsin kommer att återvända, men det kommer jag. För er som inte har varit i Valencia: Åk hit! Det är en väldigt trevlig stad. Glöm dock inte parlören - engelskan funkar dåligt här.

"En dag, bruden, är det du och jag.
Vänta bara tills jag kan gå, då ska du få se på andra bullar!"

Dotra och hennes blivande (?) pojkvän Basile.

Det lider mot sitt slut

Vår vistelse i El Saler lider mot sitt slut och det är med blandade känslor jag lämnar byn, Valencia och Spanien. Jag tycker att det ska bli skönt att komma hem till min lägenhet och mina vänner, men det är ändå ledsamt att lämna byn, särskilt nu. Det är först nu den senaste veckan som det har börjat lossna lite på vänfronten här i byn och på språkfronten. Jag kan ha en konversation, något avhuggen men dock, på spanska och göra mig förstådd. Dessutom är det strandväder nu. Inte för att jag är någon strandliggare av rang, men det är inte fel att ha en jättelång sandstrand för sig själv i veckorna. Om andan skulle falla på, vill säga.

I dag är det söndag och stranden är full med folk. Skogen är också full med folk. Valencianarna åker hit på söndagarna för att ha picknick. De kommer tidigt på morgonen och de är välutrustade: bord, stolar, duk till bordet (det finns träbord på sina ställen och de är inte alltid så rena, då är en duk bra att ha), leksaker och picknickkorgar som får alla ens egna picknickförsök att blekna. Sen stannar de hela dagen och drar hemåt vid 6-7-tiden. Kort spelas gärna, boll likaså, och hela tiden under ett evigt och högljutt samtal. Man skulle, om man vill vara lite elak, kalla det för "tjatter", men jag antar att de har trevligt även om de ibland låter som att de är förbannade på varandra...

Något jag inte kommer att sakna här är grannarna, eller rättare sagt ljudet av grannarna. Väggarna här är av papp eller liknande och man hör allt. Särskilt skönt blir det att slippa höra föräldrarna som varje kväll skriker på lillungen som inte gör som de säger. Klockan är då runt elva, halv tolv... Stackars unge är säkert hur trött som helst, men en sann spanjor lägger sig aldrig före ett på natten. Som liten har man dispens och får lägga sig vid elvasnåret. Hmm, vid elva har dotra redan sovit i två-tre timmar...

Däremot kommer jag att sakna en av grannarna. Det är en man som är 81 år och har opererat hjärtat och fått insatt någon del från en gris. Han är alltid jättetrevlig och så ger han mig komplimanger varje gång han ser mig. Har jag varit borta ett tag frågar han alltid var jag har varit och hur jag har det. Han och hans fru bor på tredje våningen OCH i en lägenhet som ligger precis innan vi går in i vårt hus. Tydligen är de i den sistnämnda på dagen och så äter de där. I den förstnämnda sover de bara. Undrar varför? De kanske inte klarar av matos...

Jag kommer också att sakna José, han med hundarna. Fast han ska tydligen flytta härifrån i maj/juni. Och Mar, en nyinflyttad tjej med två barn, en tjej på 4-5 månader och en kille som är 2,5 månader äldre än dotra och som ÄLSKAR dotra. Hon är supertrevlig och vi hade kunnat ha jättekul om jag stannade kvar. Vi har redan jättetrevligt trots mina tillkortakommanden när det gäller språket. Vi har dock bytt adresser så vi kan nog hålla kontakten.


Listan över vad jag kommer att sakna är faktiskt ganska lång, längre än jag någonsin trodde den skulle bli när jag först kom till Spanien. Den över saker jag inte kommer att sakna blir också rätt lång, men från att på en tiogradig skala ha börjat på en iskall etta så är Spanien nu uppe i en ljum femma. Men att bo här alltid? Nej, det vill jag inte. Det finns andra länder jag trivs bättre i. Men jag återkommer gärna på semester. Ja, till och med för att bo 1-2 år till om det skulle bli så. Man vet aldrig. Just nu känns det dock som att vårt liv går in i en ny fas, en fas där hus ska renoveras färdigt och vi få till en bas. Efter det får vi se vart det bär hän. Det blir spännande att se. Ni som läser min blogg får följa med vidare på resan. Första anhalten blir hos svärmor en vecka i väntan på sambon som packar ihop lägenheten här och sen bilar upp med sin far. Sen blir det Malmö hela sommaren och till hösten förmodligen också. Dagisplats är ordnad fr.o.m. aug/sept och huset i F är inte klart förrän tidig vinter, så vi lär stanna ett tag. Jorå, det här blir bra. :-)

Ännu en bok

Efter Holts bok skrev jag att jag skulle ta en paus i läsandet. Det gjorde jag. En halv dag. Sen var jag tvungen att kika lite närmare på Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld. Det gick fort. Inte så att den var dålig och jag la den ifrån mig, tvärtom. Den var bra. Söt. Varm. Kunde läsas lite på tvären. Och jag hade mer tid än vanligt att läsa. Då går det fort. Nu återstår tre böcker i högen med böcker jag inte har läst ännu. Ingen av dem lockar mig speciellt. Skönt att snart komma hem och kunna botanisera bland en massa böcker igen.

Otippat

Var i dag i Gandía. Där finns ett hus med svensk flagga hade jag hört. Det stämde. Det som sen blev pricken över i är att huset bär samma namn som min kära mor! För er som inte ser vad det står: Britt-Marie. Vad är sannolikheten? Egentligen? ;-)

Presidentval

Anne Holts senaste bok Presidentens val fick mig att tumma på mina jobbtider och tvinga mig att släcka för natten trots att jag bara ville fortsätta läsa ända till slutet. Sambon sa i halvvaket tillstånd till mig att släcka "för annars har du inget kvar i morgon." Den var omöjlig att släppa och konspirationsteorin var så fantastiskt genial att jag häpnade. Och givetvis är det högaktuellt nu när USA står inför ett presidentval där chansen finns att nästa president blir en kvinna, precis som i boken.

Jag läser mycket för att inte säga massor. Dessutom ser jag sjukt mycket film i jobbet. Alla olika slags teorier och sammansvärjningar har jag läst eller sett och kan nästan direkt avslöja hur det hela har gått till. Jo, det är sant. Sen tycker jag inte att filmen/boken är sämre för det, det beror helt på hur författarna har lagt upp det och hur språket är. För mig är det en sport att se om jag hade rätt i slutänden. Men det finns vissa guldkorn. Presidentens val är ett sådant. Nu är den utläst och jag ska ägna mig åt inkomstbringande uppgifter. Nästa bok i högen får vänta en dag eller två. De som är kvar i högen är osäkra kort. Nu ska jag suga på den här lite först.

PS. När en liten dröm om att en dag skriva en bok eller ett filmmanus, men när jag läser så klockrena böcker som Holts, ja, då känns den drömmen väldigt, väldigt avlägsen... :-)

Och det blev afton...

På teven: Gone In 60 Seconds. Har sett den. Många gånger. Dock aldrig dubbad till spanska. Intressant. Sambon i soffan. Han somnar nog snart. Jag själv på favoritplatsen framför datorn. Bloggen. Bloggar. Bloggeribloggeratrallala. Mycket snack om ingenting. Men jag trivs. Jag gillar att skriva. Och jag gillar hela bloggsfären som jag blir mer och mer bekant med. Listan på bloggar jag prenumererar på blir längre och längre. Och det finns bloggträffar och Tisdagstema. Det måste provas. Har hört att träffarna är trevliga och tisdagstema är en kul grej. Men man får se upp, det är lätt att bli fast. Man får blogga med måtta.

Dotra sover gott. Det gjorde hon inte i går. Vet inte varför. Mardröm? Möjligt. På teven ökar ljudet. Motorgnissel. Vapen som avlossas. Spanskt prat. Fasen, det är så synd att de dubbar filmerna. Men det får man ta.

Different shades of blue

Tänkte på lycka i morse när jag gick på stranden som var helt öde. Jag kunde ta av mig linnet och promenera i bara bh. Det är lyxigt. Och det är lycka. Tänkte vidare på lycka när jag kom hem till dotra som åt yoghurt med barnvakten och hälsade mig med ett högt glädjetjut och nåt som kan liknas vid ordet "mamma". Vilken lycka att vi har henne. Tänkte igen på lycka när dotra och jag var ute och gick. Alla hennes framsteg, allt hon gör, avspeglas i hennes ansikte. Det stod "lycka" skrivet över hela när hon kom på hur man ska göra för att putta vagnen. Det stod detsamma i mitt. Ja, jag är lycklig. Så lycklig att jag är livrädd för att allt plötsligt ska försvinna. Men när de tankarna kommer skakar jag på mig, placerar dem så långt bak i medvetandet det bara går, tar ett djupt andetag och känner att jag lever. Här och nu. Det måste tas vara på till ett hundra procent. Och lyckan fyller mig igen. Det är så härligt att leva!

"Titta, titta på mig! Jag kan! Det går framåt!
Svänga? Öh? Asch, det är framåt som gäller. "

Like mother, like daughter

Det är ingen hemlighet att jag tillbringar en rätt stor del av dygnets vakna tid framför datorn. Detta snappas givetvis upp av dottern som också vill sitta där. Dessutom vill hon göra precis som mor och är man 15 månader så är man - då kan man och ska man sitta på egen stol och prata med Tant V på Skype. Så det så!

Erbarmliga ersättningar

När jag kom hem med brustet hjärta från Frankrike 2000 började Operation språk. Min kära mor fick mig att göra en särskild prövning för franska på Komvux så att jag skulle kunna få gymnasiebetyg i det. Jag hade nämligen läst tyska och italienska på gymnasiet, inte franska. Franskan fick jag av min dåvarande pojkvän och hans familj åren 1997-2000. Jag klarade prövningen med betyget VG och skickade in ansökan till Lunds universitet. Här skulle det läsas franska! Så gjordes i ett år. Det var inte lätt men det gick. Har man läst franska de där åren på högstadiet och gymnasiet innan man läser på universitetet, ja, då har man det mycket lättare för då har man redan präntat in alla verb och alla möjliga och omöjliga grammatiska regler. Men jag har mina 40 poäng i franska* och skulle egentligen ha åkt iväg ett år till Genève och läsa mina 60 och 80 poäng där på Erasmus-stipendium, men ett visst företag i Stockholm kom emellan och frågade om jag inte ville börja som undertextare för dem.

Jag blev milt sagt förvånad - ansökningen till det jobbet hade jag skickat in ett halvår tidigare, men jag tackade ja och åkte upp och fick mina fem dagars (!) utbildning. Mer hade man inte tid med. Det var nämligen brått att få ut nya översättare för de gamla översättarna strejkade eftersom företaget hade sänkt arvoderna drastiskt. Om detta visste jag inget, jag fick reda på det under en rökpaus under utbildningens första dag. Ja, det var på den tiden jag inhalerade några giftpinnar per dag.

Helt ärligt blev jag väldigt kluven. Skulle jag fortsätta utbildningen och ta chansen att bli undertextare, ett jobb som verkade hur kul som helst? Eller skulle jag strunta i det, dra till Genève och återkomma efteråt då det kanske inte var någon strejk längre? Jag valde det förstnämnda och än i dag har jag lite samvetskval över att inte ha stått på de strejkande översättarnas sida, men just då kändes det inte som min kamp, undertextningsbranschen för mig var ännu ett helt outforskat område.

"Vad tänkte du på, morsan?"

Vad lite jag visste. Visst var det även min kamp. Och nu när uppdragsgivarna ser till att vi tjänar ännu mindre än förut genom att lägga ut vissa delmoment** till Asien och därmed få ner priserna och skära ner vår ersättning med 30 - 40 %, ja, då är det ännu mer min kamp. När jag sitter och gör en översättning på en fil som gjorts nere i Asien och jag räknar ut att mitt timarvode är 25 kronor på grund av att jag rättar till den erbarmligt dåliga filen för jag har ändå min yrkesstolthet, då inser jag att det inte är ekonomiskt försvarbart. Inte på långa vägar.

Jag har därför, för första gången i mitt liv, tänkt gå med i facket och kämpa för att få upp ersättningarna. Undertextning är nämligen ett vansinnigt roligt jobb och våra texter är några av Sveriges mest lästa. Vi måste få korrekt ersättning för jobbet vi gör, något vi inte får i dagsläget. I stället jobbar vi på ackord - snabbast tjänar mest, och när jag säger "snabb" då gäller det att var snabb i fingrar (ingen pekfingervals här inte) och huvud. Trötthet existerar inte. Och man ska kunna allt, allt från en enstaka myrart i Afrika till hjärnkirurgi, och det man inte vet om myrarten eller hjärnkirurgin måste man ta reda på... Det tar sin tid det också och till slut finns det ingen tid över att korrekturläsa det man har gjort på ett bra sätt och filen skickas iväg och man håller tummarna att det inte ska förekomma några fel. Vilket man snabbt blir varse om annars, för det är ju så att felen får man höra om direkt, men väldigt, väldigt sällan får man höra att man har gjort ett gott jobb. Fast så är det väl i de flesta branscher, tyvärr.

Nu försvåras dock min medverkan i facket av att jag inte alltid är i Sverige, så även om tanken finns där kan det blir svårt att genomföra rent logistikmässigt. Men för min del är det slut att tassa på tå av rädsla för att inte få fler uppdrag. Jag har köpt ett eget mjukvaruprogram och kan därmed vända mig till flera aktörer på marknaden. Dessutom har jag tankar på att utvidga mitt kunskapsområde mot reklambranschen och kombinera de båda yrkena. Jag är inte längre i en beroendesits och det känns otroligt skönt. Vad det månne bli av det hela får framtiden utvisa. Men slutar jag som hemmafru/lyxhustru får ni dänga till mig i skallen.

Avslutningsvis vill jag dock påpeka, att även om jag är sur på uppdragsgivaren för ersättningen så är det ändå dem jag har att tacka för att jag är mediaöversättare. De har lärt mig det jag kan, och jag har haft, och har, mycket trevligt med dem på kontoret. De har också alltid lånat ut sin mjukvara till sina översättare, vilket är positivt för det är ingen billig historia. Därför är det så synd att de inte förstår bättre, och sänker arvodena i stället för att höja dem och satsa på kvalitet. Berlingske Tidende hade t.ex. en artikel om undertextningen i DK i fredags. Det är ju så, att bättre ersättning ger bättre texter, vilket i sin tur genererar nöjdare kunder och nöjdare läsare.

*Jag har efter det även läst ihop 49 p engelska på LU. Om det bloggas en annan gång.
** Tidkodningen.

Så!

Satte igång tvättmaskinen i morse. Jag hade förberett den och lagt i sånadäringa bra lappar som gör att om i fall att man har lagt i kläder som kanske färgar av sig, ja, då suger de upp färgen i stället för kläderna. Jag hade lagt i två sådana. Det räcker i vanliga fall. När programmet var slut insåg jag att det här inte var något vanligt fall. Sambon, den gode sambon grrrrrr, hade lagt i sin nya vinröda tröja i tvätten. Så får man inte göra. Helt nya kläder måste gå med likadana färger, inte med en maskin allsköns färger och redan tvättade många gånger-kläder. Dotras fina sommarbyxor som hade en vit basfärg har nu en vit basfärg fram och en rosa bak... Och en gul liten handduk har numera ett slags batikmönster i vinrött.

Det här gjorde sambon även i början av vårt samliv. Då bestämde vi att han skulle hålla sig borta från tvätten i möjligaste mån. Jag lovade samtidigt att hålla mig borta från att dammsuga, för det hade han en del synpunkter på. Fair enough - jag är inte bra på att städa, han inte bra på att tvätta. Då gör den som är bäst på det ena det och den andra struntar i det. Den regeln struntade sambon i i går. Och av en för honom lycklig slump har han glömt sin telefon i dag, så jag kan inte ringa och gnälla på honom heller. Tur då att bloggen finns så att jag kan skriva av mig. Så, nu är det gjort. :-)

Leave us kids alone

Tittar på dotra när hon sover. Hjärtat mitt fylls av ömhet. Femton månader gammal och massor av saker att upptäcka och ett liv att leva. Den här veckan har hon lärt sig ett gäng nya saker, som t.ex. hålla bananen själv precis som vi och att äta rätt mycket själv med skeden/gaffeln. Dessutom märks det mer och mer att hon verkligen förstår alla tre språk hon omgärdas med. Då blir man som moder stolt och förundrad, särskilt när det gäller spanskan. Jag hyser numera en djup avundsjuka mot alla som kan det språket flytande och har bestämt mig för att läsa spanska till hösten, var jag än är. Hon pratar mycket (ja, som sin mor, jag vet) men vi förstår inte ett jota av vad hon säger (hmm, kanske också en viss likhet med sin mor som inte alltid är helt redig i sina utlägg...). Konversationerna är långa och hon nickar, skakar på huvudet, vrider och vickar på händerna och tittar uppfodrande på oss som: "Förstår ni vad jag menar, liksom?".

När jag ser denna fantastiska lilla människa blir jag glad. Och rädd. Hur kan vi skydda henne mot allt det onda i världen? Sjuka människor finns överallt, sjuka människor som tycker att de har rätt att ta ett barns liv. Sverige har varit väldigt drabbat av det den senaste månaden - Arboga, Surahammar och Engla - och här i Spanien försvann en liten femårig flicka som sedan hittades död, mördad av en pedofil som bodde på hennes gata. Som förälder vill man ta med sig sitt barn till en avskild del av världen och bara vara, men det är heller inget liv, och vem säger att det skulle vara säkrare? Galningar finns överallt. Nej, barn måste få leva, få utvecklas, få springa fritt och leka med vänner, få cykla några kilometer själv utan att man som förälder ska behöva vara rädd för att h*n aldrig kommer fram och kunna gå till kiosken med sin peng och köpa godis. Själv. Tyvärr har de senaste händelserna visat att det långt ifrån är någon självklarhet och det gör mig oerhört sorgsen.

När jag var liten sprang vi runt ute hela dagarna på somrarna (viss överdrift, kanske inte hela dagarna men ganska många timmar i alla fall) och kom hem när det mörknade och gatulamporna tändes. Då fanns inte heller mobiltelefonen, så man sprang hem till sina vänner och knackade på om man kände för att leka. Vi visste att man inte fick gå med någon okänd, men jag träffade aldrig ens på någon okänd som ville locka iväg mig. Nuförtiden hör man ofta olika exempel på hur barn har tilltalats av någon på gatan som vill att de följer med "för att kolla en sak". För ett nyfiket barn kan det vara svårt att motstå och följderna kan bli katastrofala.

Vad kan man då göra för att skydda sitt barn? Vara på sin vakt, visst, men det är man automatiskt som förälder. Det krävs också att våra medmänniskor är på vakt, att alla håller ett vakande öga över vad som försiggår runt omkring en. Ser man något misstänkt eller om gruff uppstår, ja, då får, nej, då måste man gripa in. Civilkurage!!! Dessvärre kan man inte skydda sig till 100 procent mot psykiskt sjuka människor, man får bara hoppas och be till vilka makter man än tillber att de diagnostiseras och får vård innan det sker något hemskt. Vi och våra barn måste kunna känna oss trygga i vår hemmiljö, ute som inne!

Att ligga efter

Jag ligger efter. I allt. Utom i att umgås. Det brukar jag annars ligga efter i eftersom tillgången på folk att umgås med brukar vara ganska så dålig, för att inte säga obefintlig. Nu har jag dock umgåtts mycket och det fortgår än. Först hade vi fint svenskt besök och nu har vi fint franskt besök. Det är kul. Superkul. Men jag ligger efter. I bloggandet. I läsande och kommenterande av bloggar. I läsandet av min senaste bok i bokhögen (jag vet alltså inte om den är bra än eftersom jag bara har kommit tio sidor in...). I att ha koll på finanserna. Jag ligger efter. Det känns lite stressigt, men samtidigt är jag för trött för att känna mig stressad. Alltså ligger jag även efter i sovandet. Det tar jag igen snart. Det måste jag, annars kan jag inte tänka klart och inte göra bra ifrån mig i jobbet och umgänget. Då blir jag snarstucken och vem vill umgås med en sån???

Jag skulle behöva dunderhonung nu,
den som bara farmodern till
världens starkaste björn kan göra.

Besök

Vännen S och hennes döttrar E och F är på besök. Det är fantastiskt trevligt. Vi älskar besök. Dotra är helt till sig. Kompisar! Sen att de är 10 och 14 år gamla, det kvittar. De är i varje fall inga stofiler som mor och far...

Vi tog en vända in till V i dag och det var fyra timmar fyllda med affärer. Jag är ingen shoppingmänniska, tvärtom, men jag lyckades faktiskt hitta ett par supersköna skor som är lite somriga och inte några gympaskor. Lilla E var en vända in i affären vars ägare har en massa figurer världen över. Det tog låååång stund för det finns tydligen nåt som heter High School Musical, nåt som jag har missat. Lilla E kan dock allt om det hela. Det är bara att fråga henne om ni undrar över saker och ting om HSM.

Vi har kommit på en sak: Spanjorer gör såna däringa knäppa saker som att låta elektriciteten flöda i vårt badrum på grund av att de är trötta. När sover människorna? De börjar tidigt, har siesta då de äter lunch och tar det lugnt några timmar, men börjar sen igen och jobbar sent. När sover de??? De sover säkert men inte tillräckligt. Det är därför det blir lite snett ibland och inte helt genomtänkt. Och det är då det blir el i duschen...

Om bara två veckor åker vi härifrån, dotra och jag. Det känns mycket, mycket märkligt just nu. Det blir bra, men det känns vemodigt.

Une fleur de ma fleur

Voilà, la première fleur que ma fille m'a offert/Första blomman från dotra:

Et oui, j'était ému, très ému. Ma fille, la plus belle et la plus gentile fille du monde. *
Jag blev hur rörd som helst. Dotra, världens allra sötaste och snällaste tös. *

* Non, je ne suis pas subjective, pas du tout. ;-)
* Nej, jag är inte subjektiv, inte det minsta. ;-)

Parkeringsproblem?

"Jo, men alltså, hörnet var ju ledigt.

Vad? Lediga platser 50 meter bort?
Vad ska jag med dem, jag bor ju här i porten."

Så här ser det ofta ut på gatorna. Dubbelparkeringar.
Ett smidigt sätt att lösa p-problem på...
Faktum är att det funkar. Som dubbelparkerande bilist får man dock inte glömma
att inte lägga i handbromsen. Då kan nämligen inte bilen flyttas när det behövs.

Det finns inget dåligt väder, bara...

I dag var regnet tillbaka, detta fantastiska regn som ger liv, färg och doft till världen. Tittade ut när ljuset återvände och jag redan varit uppe i 1-2 timmar. Då skiftade himlen i olika gråa nyanser, gatorna var regnvåta och det doftade sommarregn. Det regnade dock inte, märk väl. Eftersom jag var barnvaktslös fick dotra följa med på morgonpromenixen med galna hunden, en timme tidigare än vanligt. Kom ut på gatan, tog ett djupt andetag och ansiktet sprack upp i ett stort leende. Sommarregnsdoft!

Jag fortsatte mot den så kallade skogen som är precis innan stranden. Alltså, det är en smal strimma av tallskog, men egentligen kan det inte kallas skog även om man kan lite låtsas att det är det när man går där inne, men det är så mycket skog man kan få här i Valencia. Nu finns det mycket skog i bergen bara ett stenkast härifrån, men just här, där riset odlas, är skogarna få. Inne i skogen var det en fullkomlig explosion av dofter. Tyckte mig skönja bl.a. jasmin bland dem alla. Vi traskade på. När vi kommit halvvägs öppnade sig himlen... Tror ni att jag hade tänkt på att ta med mig regnskyddet till vagnen? Ickesanicke. Det låg på hemlig plats i lägenheten. Jag var tvungen att springa mot hemmet. Då jag inte idkar löpning särskilt ofta p.g.a. dålig rygg var det ingen rolig upplevelse. Regnet struntade jag i. Sen när dödade lite regn en? Däremot löpning, det är en farlig sport... ;-) När regndropparna blev större än folkabussar såg jag mig nödd och tvungen att hitta ett träd som kunde sträcka ut sina skyddande armar över oss. Och var fanns det när jag som bäst behövde det??!! Jag hittade ett till slut dock, men där under var det så mörkt att dotra fick skrämselhicka som uttryckte sig i skrik. Det var bara att jogga vidare...


Nästa utgång var efter förmiddagssiestan. Det regnade inte, men vis av erfarenheten från morgonen tog jag på dotra hennes galonkläder. Tack och lov för galonkläder! Det är dock något som inte finns här nere. När det regnar i Spanien stannar barna inne, så det så. Min väninnna, den enda här i El Saler, kom ut och tog en röka på sin balkong, fick syn på mig och vinkade. Sen pekade hon upp mot himlen och förklarade med tecken att hon och sonen inte gick ut för det regnade. Regn?! Ha! Det var några små droppar, inte mer. Dotra sprang runt och hade jättekul. Jag drog huvan över huvudet och följde efter henne. Det var liksom inte kallt, det var runt 20-25 grader, så ni förstår att jag som svensk skakar på huvudet åt spanjorerna som helst inte går ut om det regnar eller går under tio plusgrader. Säga vad man vill om det svenska klimatet, men man lär sig att gå ut i alla slags väder utan att knota. Man är ju så illa tvungen, annars kommer man aldrig ut...

Sista utgången var den sedvanliga kvällspromenixen. Dotra, galna hunden och jag. Det regnade inte och värmen hade torkat upp det mesta av fukten. Trots det drog jag på dotra galonbyxorna och letade fram regnskyddet till vagnen. Man vet aldrig, vädret kan ju slå om... Nu gjorde det givetvis inte det. Solen tittade till och med fram. Det blev sandstrandslek och lek i den så kallade skogen. Som avslut blev det lekplatslek med polaren och eftersom det nu inte regnade så var det faktiskt en hel del ungar där, den ena sjövildare än den andra. Dotra var dock den enda iförd galonbyxor...

Väder och recept

Vädret är ett kärt samtalsämne. Har man inget annat att prata om kan man prata om vädret. Och eftersom jag egentligen inte har något direkt att skriva om, så kör jag igång dagens anteckning med en notis om vädret, det vardagliga vädret, det man inte blir klok på så här i månaden som bär namnet april.


I Paris snöade det i går, här i Valencia var det grått och temperaturen kröp ner under +20, ja, jag fick till och med några regndroppar på mig. På väderlekskartan i går sa de att det skulle bli dåligt väder veckan ut. Det regnade över hela Spanien, det såg jag tydligt. Men inte här, inte på kusten. Och mycket riktigt, i dag var det fina vädret tillbaka. Kvällspromenaden gicks bland ljumma vindar från gråa skyar, men hela dagen sken solen över El Saler och Valencia. Det är fortfarande varmt så jag antar att det blir något liknande i morgon. Jag hoppas att värmen är här för att stanna. På lördag har jag vänner från kalla Sverige som kommer på besök och jag önskar för deras skull att vädergudarna är på gott humör och skänker sol och värme under hela deras besök.

Sen raskt över till gubbar, jordgubbar. Var på stora matvarubutiken C i går och gick förbi jordgubbshavet de hade lagt upp. Det doftade jordgubbar lång väg, jag kunde bara inte motstå det. Det fick bära eller brista. Det bar. Vilka gubbar! Söta, fulla med smak och inte en enda som var dålig. Dotra har samma faiblesse för jordgubbar som hon har för parmesan, apelsin, ost i största allmänhet, mat i största allmänhet...så ni förstår att ljudvolymen är hög när hon ser att jag tar fram gubbarna och börja skära upp dem.

Och apropå mat så svängde jag i dag ihop en tiominutersrätt och då tänkte jag direkt på vännen N i Mexiko som stannar längst så länge i ett kök. Men det gäller att man har en induktionsspis, eller vad de nu heter, så att pastavattnet kokar upp ohyggligt fort. Det är faktiskt helt otroligt vad fort det går. Nästan så att man undrar om det är skadligt på något sätt. Man vet aldrig...
I alla fall, här kommer receptet:

För 2,5 personer:
7 nävar pasta penne (3 nävar pasta/portion brukar vara lagom och eftersom dotra är en knapp halv så fick det bli 7)

Sås:
1 liten gul lök
1-2 stora vitlöksklyftor
1 paket bacon skuren i bitar
5-6 stora champinjoner, skivade
ca 1 dl matlagningsgrädde
ca 1 dl crème fraîche
några bitar raclette-ost
herbes de provence
salt
peppar

Fräs lök och vitlök. Skicka sen ner bacon och champinjoner. Låt det fräsa ihop ett tag. Häll ner matlagningsgrädde, crème fraîche och ost. Släng i en rejäl näve örtkryddor och salta och peppra efter behag. Voilà! Klart att servera med färskriven parmesan.

Det här tog mig inte mer än tio minuter att göra, och det inklusive hackning av saker. Jag tog tiden för dotra satt i sin stol och var hungrig. Det är förvisso ingen smalmat, men ibland kan det behövas en dos lite fetare mat. Särskilt efter en vecka i Alperna. :-)

Tillbaka från höjderna

En bild på mig själv var väl egentligen inte det jag hade tänkt lägga in, men precis så här glad blir jag när jag får åka skidor. Jag åker runt med ett fånigt flin på läpparna och sjunger, tänker, snackar, svär, peppar mig själv, förbannar andra utan kontroll, trycker till ännu mer så att farten blir högre, saktar ner, kör korta svängar, sen långa igen, stannar upp för att insupa vyerna, minnas andra åk jag har gjort i samma backe, låter skidorna peka neråt igen och så bär det av. Swosh! Puckel. Yes! Inte bra för rygg och knä, men ärligt, vem bryr sig en sån dag?

Vi har alltså haft det fantastiskt, dotra och jag. Hon fick vara med sin faster V och jag fick åka skidor hur mycket jag ville. Pulka var dock inget för fröken den här gången. I julas älskade hon det, nu avskydde hon det. Skrek i högan sky och stooora tårar trillade nedför kinderna, de där ljuvliga, bulliga kinderna. Nån minut kan man uthärda och hoppas att det går över, men till slut får man ta upp 12-kilosbarnet och bära det på ena armen och försöka hantera den tomma pulkan med andra, nåt som inte är helt enkelt om det inte är helt plant. Men fram till mötesplatsen kom vi till slut. Min arm var dock lite mör...

Vill inte! Bara vägrar! Mamma, låt mig slippa pulkan!!!