Hoppsan hejsan!

Det var verkligen inte i går som jag var inne och skrev. Mycket har hänt... Nej, det har det faktiskt inte. Det enda som hände var julafton och den var väldigt lugn och väldigt trivsam. Juldagsmorgonen tillbringade jag på jourläkarcentralen och fick en ny liten penicillinkur i julklapp av il dottore. De gav mig något att inhalera där också. Mycket märkligt, men det hjälpte nog. Tror jag. Och fort gick det att komma till. Kanske beror det på att jag faktiskt var bland de första på plats.

Innan jul hade vi ett grandilemma. Jag hade en idé om att starta en ny tradition och ge mig av och hugga en egen gran med familjen på någon granodling vid Hörby. Så blev det inte. Dagarna gick och plötsligt var det dan före dan. Då tog sambon tag i saken och drog iväg till en stor växtförsäljare. "En gran ska vi väl ändå ha, för dotras skull", sa han. Och gran bidde det... En vit plastgran! Först blev jag lite ställd, men nu har jag vant mig och faktiskt kan jag inte tänka mig någon annan gran nu. Tänk så länge vi kan ha den. Och inte hugger vi ner dem som står i naturen. Jag är dock väldigt glad över att sambon inte tog en rosa eller en svart...

Julafton avlöpte som sagt lugnt och stilla. Nu laddar vi inför nyår som ska firas på snöigt och kallt ställe, närmare bestämt Sälen. Vi piper iväg med bilen på söndag kväll efter att vi har tillbringat lördagseftermiddagen och kvällen på ett frackbröllop. Ja, ni läste rätt: Ett frackbröllop! Vilket oskick att ha det. Det har väl ändå gått ur tiden, kan man tycka, men icke. Och de kör stenhårt på etiketten har jag förstått när de kollade med mig om sambon och jag var förlovade och i så fall hur länge. Mindre än ett år och man ska sitta bredvid varandra. "Japp", sa jag. "Vi är förlovade mindre än ett år, men vi har inga ringar. " Det är sant, men jag sa det mest för att vara säker på att sambon hamnar bredvid någon som pratar hans språk. Även om den blivande brudgummen en gång sa, det var en nyår för inte så längesen, att "vi pratar samma språk, bara olika dialekt, och förstår varandra alldeles utmärkt", vilket sambon glatt skålade för utan att ha en aning om vad skåningen hade sagt. ;-) Men sen när det gäller etiketten kan de se sig i månen om att alla följer klädtvånget till punkt och pricka. Det kommer att dyka upp både skinnbrallor, kråsskjorta och kvinna i frack. Brudgummen har nämligen en väldigt brokig samling människor i sin bekantskapskrets, de flesta totalt ointresserade av vett och etikett, så de gör lite som de vill ändå. Man kan väl säga som så här, att de som känner brudgummen är ganska förvånade över klädvalet. Det låg inte närmast till hands precis att det skulle bli ett frackbröllop, särskilt inte i december månad. Jag känner redan hur kalla mina fötter kommer att bli under promenaden från kyrkan till festlokalen. De ska nämligen vara i ett par högklackade skor med öppen tå... Och man kan knappast ha raggsockor på, för hur skulle väl det se ut???

Mot ljusare tider?

Jo, det var ju så att trots att jag nu har återhämtat mig och faktiskt kan klassa mig själv som frisk så hjälper det föga, för det där mörka, gråa, trista är fortfarande kvar. Nej, jag ska inte säga att det inte hjälper att jag är frisk, det gör det. Mitt tålamod är oändligt mycket längre, jag till och med ler flera gånger per dag och har börjat tänka på annan mat än mackor med ost. Men det är ju väldans vad det är mörkt den här årstiden! Det är som att gå med en grå kastrull över huvudet dagarna i ända, dagar som är väldigt korta får man väl tillägga också. Senast klockan fyra går ridån ner. Adjö! God natt! Och sen går den inte upp igen förrän vid niohugget. Vojne, vojne.

Men i mitt hem finns min solstråle som jag uppskattar sååå mycket mer när jag är frisk och pigg. Det är inte lätt att vara kanonsjuk och ha en snart tvååring som pockar på uppmärksamhet och mannen är annorstädes. Fast han är på väg nu, jag pratade med honom nyss och då var han vid belgiska gränsen. Beräknas anlända här vid kvällningen. Fast då kan han glömma mitt eminenta sällskap för jag ska till Babel och kolla på Timbuktu, en kväll som garanterat blir toppen. Dotra får antingen sova hos Mimmi eller så får hon vara hemma själv. Jag menar, hon är ju stor nog nu. Jag sätter på en dvd och visar henne var play-knappen är, så löser det sig. Borstar tänderna gör hon ändå inte och klä av sig kan hon själv nu för tiden. ;-)

Dotra hängandes i granen på dagis

Det här inlägget blev bubbelibabbel om ingenting. Nu ska jag väcka dotra, som plötsligt har visat sig vara en sjusovare, den enda i familjen.

On the right track

Det har vänt. Den förbenade sjukdomen börjar släppa greppet och jag börjar kravla mig upp ur det avgrundshål jag har befunnit mig i den senaste veckan. Världen är inte lika svart och smärtsam längre, den börjar ljusna och jag känner styrkan komma tillbaka. Den är inte där än, bara att gå med dotra till dagis får mig att andas flämtande, svettas ymnigt och känna mig yr, men vilken skillnad från i går! Jag önskar med hela mitt hjärta att varken jag eller någon i min närhet drabbas av någon hemsk sjukdom där man mår som jag har gjort utan att man kan göra något åt det. Må vi gå så friska vi bara kan genom livet!

Och så vill jag skicka ett stort tack till min mor, min älskade mor, som har ställt upp och hjälpt mig med att hämta dotra på dagis och underhålla henne några timmar efter det också, trots att hon inte har varit helt frisk hon heller. Je t'aime, maman!!!!

Två av mina absoluta favoriter här i livet,
dotra och mor.

En ny vän

Jag har fått en ny vän i min lägenhet, en vän som min mor har tjatat på att jag borde skaffa ända sen dagen jag flyttade in här i februari 2004. H*n heter Bosch och kostade mig fyra lakan, men det är h*n värd. Särskilt nu, sjuk som bara den som jag är, inser jag det magiska med att ha en sån vän, för vem pallar stå och diska när man bara vill krypa ner under täcket och sova bort det onda???

Från 42 till 222 på fem dagar

Gick till läkaren i onsdags. Efter en liten undersökning av öron och hals och en sänka togs konstaterades 42 i blodsänkan, eller hur man nu uttrycker det. Det tydde på ett virus. "Gå hem och vila, finns inget att göra." Åkte till England dagen efter. Hostade som en galning, men tyckte ändå att det gick åt rätt håll. Pang! sa det på lördagen. Bihålsinflammation. Och det var den dagen som våra vänner gifte sig. Jag var med under bröllopet, men fick kasta in handduken efter bröllopstårtan. Låg i sängen på det fantastiskt mysiga hotellet redan halv åtta på kvällen. Engelska bröllop är tidiga, men riktigt så tidigt hade jag inte tänkt gå och lägga mig... Flög hem dagen efter. Ni som har flugit med bihålsinflammation vet vad det innebär... Inte kul, inte kul alls. I morse ringde jag vårdcentralen. Fick träffa samma läkare. Hon såg lätt bekymrad ut när hon såg mig där igen. Sänkan togs igen. Den här gången var den på 222!!! Sköterskan blev lite förvånad - jag hade nämligen ingen feber, men såna är vi i vår familj, vi har aldrig feber. Mycket märkligt, men så är det. Läkaren bleknade och skrev snabbt ut Kåvepenin, en riktig hästkur på 10 dagar. Den hade jag velat ha INNAN jag åkte till England. Men men... NU ÄNTLIGEN SKA JAG VÄL ÄNDÅ BLI FRISK!!!

När jag väl blir frisk, tänkte jag faktiskt återkomma med lite bilder och lite inlägg utan gnäll, för helt ärligt: vem är inte sjuk den här årstiden...? Men nu ska jag sova och låta medicinen verka. :-)