tout simplement

Ibland önskar jag mig bort. Få vara någon annanstans ett tag. Känna doften av andra vindar, se andra vyer, umgås med andra än de som finns i min omedelbara närhet. Då behövs det en eftermiddag som i dag, då sju barn i åldrarna 2,5 till 13, tre vuxna i obestämd ålder och en hund som är ungefär två år knallar runt i skogen, leker i kojorna som förbipasserande har byggt, springer över sanddynerna och åker kana ner till Atlantens mäktiga vågor för att man ska inse att man har det förbannat bra här och nu och att man ska ta till vara på det, varenda minut, för man vet aldrig när det tar slut. Vad gör det att Hålan är en håla, att människorna här är misstänkta mot allt och alla, att trångsynthet är lag och att Hålans borgmästare gör så lite man kan för den yngre generationen, när vi har fantastisk natur att rumla runt i och upptäcka och underbara vänner att göra det med? När barnen känner sig trygga och vi känner oss lugna eftersom vi vet att risken att något otäckt händer dem är väldigt, väldigt liten? Den finns, det gör den, men den är avsevärt mindre än på andra, farligare platser på vår jord. Att sen bo här resten av livet, nja, det vete fabian om jag har lust med, men naturen är det som kan hålla mig kvar här. När Atlanten har gripit tag om en, då släpper den inte taget. Men vem vet vad livet har i beredskap åt oss? Mitt liv hittills har varit kantat och styrt av oförutsedda händelser och möten. Det lär fortsätta på samma sätt, så det är bara att leva här och nu, ta tillvara på vännerna här och sen får man se. Helt enkelt.

It's Christmas time

Vi har det inte stort, men vi har det rätt så mysigt. Dessa små godingar hittade jag vid vår lånade plastgran.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera. Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Testing, testing

Har nu, så här mitt i natten, laddat ner appen Blogger och provar på hur det är att blogga från telefonen. Redan nu känner jag att jag inte lär göra det varje dag. Men det är ju bra att veta att det går. 😊

Mr Lobster, I presume?

Efter en lång, regnig söndag tog vi oss till slut en vända och gick ner till en liten strand för att leta stenar till ett målningsprojekt i Huset. Vi var väldigt fokuserade på vad som fanns på stranden, även jag som annars spanar ut över havet mer än tittar ner på stranden, och döm om min förvåning när jag ser en hummer framför mig.
"Den tar vi hem och tillagar", säger Monsieur. Jag bara tittade på honom. "Äta? Men..." och så for alla tankar igenom huvudet om att den kanske inte levde längre och därför var dålig och vi skulle bli jättesjuka och kräkas massor... Men jag gick med på att testa. Mr Lobster både kokades och ugnsstektes och sen inmundigade vi den tillsammans med några havssniglar som vi plockade från stenarna (det var ebb, så klart). Givetvis var inte hummer och småsniglar nog för att mätta vår familj, vi fick allt fylla ut måltiden med gratinerade pannkakor, men det kändes rätt så lyxigt, och overkligt, att hitta en hummer bara så där skräpandes på stranden. Och tänk, vi blev inte sjuka, så den kan inte ha legat där särskilt länge, den gode mr Lobster.

Mr Lobster före och efter...

telling me off

Tålamod. Ibland liksom bara vill det sig inte. Ibland liksom bara tryter tålamodet och blir... Ja, vadå? En hopplöst irriterad sörja som snäser och beter sig illa. Inte illa som i jätteilla. Bara illa. Illa så att man blir ledsen efteråt för man har, utan att vilja det, gjort en av de små människorna som man älskar mest i hela världen ledsen bara för att Tålamodet tröt och man snäste till. Snäste. Med stort S. På ett riktigt tråkigt och hemskt onödigt sätt. Det borde vara förbjudet att Snäsa så. Det värsta är att minimänniskan, som är på väg att bli stor, kommer att Snäsa likadant en dag i framtiden, mot mig eller mot någon annan. Alltså måste jag, den stora och förnuftiga*, sluta Snäsa på det viset och i stället, om jag nu måste, snäsa med litet s. Och så måste jag träna ännu lite mer på att behålla Lugnet och Tålamodet, även om jag besitter mycket av den varan och i och för sig inte tror att det är bra att alltid behålla Lugnet och Tålamodet. Nej, lite måste man släppa ut ibland annars blir det som en tryckkokare som utan förvarning exploderar. Bättre att småpysa då och då. Men inte Snäsa. Bara på sin höjd snäsa.Och helst inte det heller, men så är man ju inte mer än människa.

*Ofta, men inte alltid...

take my breath away

Sitter i vännernas hus i centrala Auray. Det är tyst. Mor och töser sover två våningar upp. Jag själv sitter med datorn i knät och uppdaterar mig på vad som händer i världen. Har haft två dagars semester. Just det. SEMESTER. Inte fy skam. Och det krävdes att mor min kom hit för att jag skulle ta det. Vi lämnade Hålan och åkte till en av mina favoritområden i Frankrike, nämligen Morbihanbukten. Det påminner om Stockholms skärgård, är faktiskt väldigt likt, men den stora skillnaden är tidvattnet. Detta fantastiska hav och dess tidvatten upphör aldrig att fascinera mig.

Hamnen i Larmor-Baden vid lågvatten.

Mor kom lagom till min stora dag, dagen då jag fyllde fyrtio. Joseni, en har blivit så gammel nu. Och det är jag oerhört glad över. Det finns många som aldrig får uppleva sin fyrtioårsdag. Min fyrtioårsfest var mycket lugnare än min trettioårsfest då jag hoppade fallskärm och festade loss, först hemma i föräldrarnas lägenhet och sen på lokal, närmare bestämt nattklubben där jag jobbade och där vi faktiskt fick ha en avdelning för oss själva och stanna kvar efter stängning. Jag gick på adrenalin den kvällen och det var framför allt fallskärmshoppet som hade gett mig en adrenalinkick utan dess like, men också mina fantastiska vänner och min familj som förgyllde min dag. Fyrtioårsskivan var inte ens en skiva, det var mer hissmusik i lugn takt, men mor var med och alla mina vänner i Hålan. Det värmde en exilskånskas hjärta.

Efter födelsedagen hängde vi kvar i Hålan, åkte på utflykter, hade picknick i skogen och var på barnkonsert i en grannhåla. Helt lysande konsert med Chel som jag tipsade om i ett tidigare inlägg. Dagen efter den styrde vi kosan norröver och här är vi, i Auray. Vännerna är inte här. Mannen i familjen är i Nya Zeeland och övriga familjemedlemmar hänger med hans föräldrar i deras sommarhus i Caimper. Snälla som de är fick vi låna deras hus mitt i centrala Auray. Snacka om lyxigt! Tyvärr måste vi åka härifrån i morgon eftersom mor ska åka hem till Malmö. Vi hade gärna stannat här några dagar till och åkt lite rundturer. Rundturen i dag gick till Vannes (där pannkakor inmundigades på väldigt trevlig restaurang), Larmor-Baden, Trinité sur Mer och ett krukmakeri på vägen. Jag blev förälskad i en blå servis. Får se om Monsieur också kan bli det. I så fall kan vi kanske inhandla valda delar till vår redan så brokiga servis.

Kärlek...

missing you

Jahapp, så var man där. Saknaden. Saknaden efter Sverige och det svenska. Särskilt språket. Saknar att prata det på daglig basis med fler än mina gullungar. Jag pratar förvisso med mor flera gånger i veckan och ibland även med andra goa vänner hemifrån, men jag har ju ingen att sitta ner och fika med en regnig eftermiddag. Men snart har jag det. Snart kommer mor hit. Tio dagar ska hon vara här. Lycka.

När ska det där med teleportering bli verklighet? Vi kan göra så mycket med alla våra apparater, men vi kan inte förflytta oss på några nanosekunder till en helt annan plats när vi saknar någon. Det är iofs bra, för om vi kunde göra det så skulle ju saknaden försvinna och det ligger väl ändå i människans natur att sakna. Man saknar människor, platser, dofter, ljud, smaker. Man saknar våren när hösten har kommit och sommaren när vintern har tagit landet i sitt grepp. Ja, inte den här landsdelen i det här landet dock, här tar vintern inga grepp alls. Tyvärr. Fast å andra sidan är här lika platt som i Skåne, så vad ska vi med en riktig vinter till?

Finaste Chica i bästa Falkenberg.

Nej, saknaden behövs för att man ska kunna njuta helhjärtat av det man har saknat när det väl finns framför en. Så därför ska jag ha saknaden efter Sverige undanstoppad i ett litet hörn och ta fram den när jag känner för att sakna. Sen lämnar jag den där i januari eller februari när jag åker hem och njuter av att vara hemma i kalla Sverige. Och då lär jag få ha saknaden efter Maken med mig, för han följer inte med. Men då njuter jag desto mer av att träffa honom igen någon vecka senare. :-))

appearances are deceptive

Hösten är här. Den ljumma vinden har gett sig av och den lite kyligare höstvinden har anlänt. Den är även lite kraftigare och ger ännu lite häftigare vågor på havet. Himlens skiftningar är fantastiska. Under kvällens promenad var himlen norröver svart som natten, rakt framför oss hade vi mörkgråa moln med en strimma av blå himmel och solljus som strömmade ner vilket var väldigt Uppenbarelse-likt, som hämtat från vilken bild som helst i Bibeln eller en tavla med bibliskt motiv och i söder var himlen beströdd med ljusgrå moln och större solstrimmor.

Gänget på stranden. Bilden är tagen mot söder.

I mitt förra inlägg pratade jag om en tuff tjej i Miss Sunshines klass. I dag hade vi bestämt att min solstråle skulle gå hem till henne och leka under eftermiddagen. Jag hade tänkt gå därifrån och sen hämta henne två timmar senare, men det föll sig så att jag stannade kvar och tog en kaffe. Och en till. Och snackade och snackade och snackade. Fantastiskt trevliga människor med öppet sinne och väldigt vänliga och omtänksamma. Nu har jag fått veta både det ena och det andra om dem, och jag gick därifrån med en flaska björnbärs- och hallonvinäger och en burk björnbärssylt, hemmagjorda båda delarna. Med mig hade jag även dottern och mamman, för de ville följa med på min och vänninan M:s hund- och barnpromenad som består av två hundar, två vuxna och fem barn och som i dag utökades med ett barn och en vuxen till. Ibland har vi även väninnan C och hennes två hundar och son med oss. Det blir ett rätt stort gäng som kommer vandrande där i skogen. När vi kom tillbaka efter promenaden så sa vi båda två att vi måste ses snart igen för det var så trevligt. 

 

Så än en gång måste jag poängtera hur viktigt det är att inte döma hunden efter håret. Bakom det lite mindre vackra yttre kan det finnas en väldigt vacker person. 

the more the merrier

Miss Sunshines ena klasskompis är en tuff, framåt, sprallig tjej som är totalt orädd och redan kan simma. Hon fick min halvfega dotter att ge sig ut i de lite större vågorna och låta dem skölja över hela huvudet bara genom att visa att det går, att man inte behöver vara rädd. Denna lilla tjej leker tydligen jättemycket med min dotter och hennes andra bästisar i klassen, men det är aldrig någon som frågar om hon vill följa med hem eller hänga på stranden en eftermiddag. Varför? På grund av hennes mamma. På grund av att hennes mamma inte ser ut och uppför sig som alla andra. På grund av att hennes mamma har utseendet emot sig och är väldigt kontaktsökande. Tacka fanken för det! Hur kul är det att alltid vara ensam?

Jag insåg inte exakt hur ensam hon känner sig förrän i helgen när vi sprang på dem på stranden och hennes lilla tjej fick min tjej att våga lite mer. Andra dagen, då vi hade bestämt att ses på stranden, sa mamman när vi gick att det hade varit jättekul att få vara vid oss för det var så tråkigt att alltid vara ensam. De fick tiden att gå ändå, sa hon, men det är ju roligare att vara flera.

I dag på dansen väntade hon in mig efter att vi hade lämnat barnen. Hon var uppenbarligen kontaktsökande och såg nog mig som en vän nu efter helgen. Jag stod med två andra mammor och vi skulle ta en kaffe. Hon erbjöd sig att vi kunde gå hem till henne och ta en kaffe, men det hade ingen av oss lust med, vi ville sitta ute på kafé. Jag hade faktiskt ingen lust att gå hem till någon, oavsett vem, men jag såg hur besviken hon blev. Jag var nära att ändra mig och säga: "Visst, det låter trevligt." Men det gjorde jag inte. Jag ångrar inte det, men jag ångrar att jag inte frågade om hon ville följa med oss. Problemet är bara att de andra två mammorna, snygga och självsäkra, inte gillar den här mamman och den uppfattningen baserar de enkom på hennes utseende, de har ingen aning om hur hon är. Jag försökte säga till dem några dagar tidigare att jag tycker att hon är trevlig, snäll och att hon också är oerhört ensam, men det var de inte intresserade av att höra.

Varför dömer man människor efter utseende? Vad är det som gör att en del anser sig förmer än andra bara för att de har haft turen att få ett fördelaktigt yttre och inte tänder inslängda huller om buller i käften, en alldeles för oproportionerlig kropp på alla sätt och vis och hy som är blekare än salt? Varför kan man inte se människan bakom? Eller i varje fall försöka se den? Jag tänkte göra precis det, lära känna henne för att se människan bakom och utröna om hennes personlighet överensstämmer med utseendet, men det lilla jag har pratat med henne nu så kan jag inte på något sätt se att det skulle vara så. Tvärtom. Hon verkar vara trevlig, snäll och i allra högsta grad intelligent, ekonomilärare som hon är.

Tips - fransk barnmusik

Ni som har barn och kanske till och med kan lite franska och kan hänga med i texterna, som är väldigt finurliga, måste bara kolla in den här killen/gruppen vid namn Chel:

http://www.myspace.com/chelblog

Musik som både barn och vuxna inte kan låta bli att gunga med i. In med er på Chels sida och lyssna!

What is it good for? Absolutely nothing!

Att göra ingenting är jag väldigt dålig på och jag funderar lite på om man verkligen måste vara bra på att göra ingenting? Visst, det är skönt att sitta ner och glo, men efter fem minuter börjar det spritta i benen och långt innan dess har hjärnan sprungit flera rundor bland recept, hämtning, jobb, inköp, träning, umgänge (utan någon bestämd ordning)... Funderar lite på om jag ska jobba på den delen hos mig själv eller om jag ska strunta i det och fortsätta att vara precis som jag är. Jag tror att jag fortsätter att vara precis som jag är. Men i kväll tog vi det lugnt, töserna och jag, inget strandbesök i dag inte. Vi tog mellanmålet på kajen, gick och lämnade Makens mellanmål i huset som han bygger på och vandrade sedan hemåt i sakta mak mot vårt minihus. Där lekte barnen med kompisen E ett tag, jag gjorde italienska köttbullar i tomatsås och pratade med E:s moder och sedan inväntade töserna och jag Maken, Pappan, Myten, Legenden. Chokladasken åkte fram när barnen hade lagt sig och nu sitter jag här och kan inget annat än att skriva lite. Hjärnan tar aldrig paus, så varför ska jag? ;-)

Utsikt över hamninloppet i Hålan. Vi bor tre stenkast från kyrkan.

Sommerfugl

Jag gillar verkligen det danska ordet för fjäril. Sommerfugl. Smaka på det. Det känns precis så lätt och graciöst som en fjäril är. Fjäril däremot är jag inte riktigt lika begeistrad i. Som ord, alltså. Fjärilar som insekt älskar jag. Jag älskar att se dem jaga fram och tillbaka över ängar, runt träd och buskar, under och över bilar... Fast inte under kanske. Har aldrig sett dem flyga under en bil, bara över och på sidan om. Miss Sunshine och jag följde två stycken en eftermiddag på gatan bredvid. En vit och en brunblårödorange. De kändes verkligen sommerfugl-aktiga.

Livet här i hålan är väl egentligen varken lätt och graciöst, men det är intressant, kul och fullspäckat. Monsieur jobbar på sitt jobb och på huset. De senaste två veckorna har han jobbat på huset med sin far och de har jobbat på jättebra. Barna och jag hänger ihop och gör en hel massa saker. Miss Sunshine är i skolan fyra dagar i veckan och Miss Starshine på dagis fyra förmiddagar i veckan. Alla trivs. Även jag, hör och häpna. Har funnit mig tillrätta med de vänner jag har hittat och trivs med dem. De är härliga, hjälpsamma, roliga och allmänt bra, om ni förstår vad jag menar. Jag jobbar med det jag alltid jobbar med, men just nu är det stiltje och en kund lät mig förstå att där hade jag inget att hämta eftersom jag inte hade hört av mig på jättelänge till dem och att det stod folk i långa köer efter de jobb som väntas komma om några veckor... Jag svarade då att de ju kunde höra av sig om köerna plötsligt skulle ta slut. Vi får väl se. Annars kanske karriärbytet inte är så långt borta ändå.

Jag har dessutom börjat träna. Jag både löptränar, stavgår och går på "gym Tonic", vilket är förvillande likt "gin tonic" när man säger det på franska. Det är alltså något sådant där aerobicsliknande pass som är oerhört jobbigt och som stärker varenda muskel i mage och rygg. Det här har gett resultat: jag har inte jätteont i ryggen varje dag och en dag vaknade jag helt utan ryggont. Jag var så inne i min träning att jag glömde bort tre små jobb... Jag får verkligen inte göra det fler gånger. Den här gången hade jag tur, allt löste sig, men nästa gång kanske det inte gör det och då får jag verkligen byta karriär.

Jag gör nu som sommerfuglen och fladdrar vidare in i sängen. I morgon ska jag upp med tuppen, eller med maken, det är samma sak - de går upp lika okristligt tidigt. De utnyttjar verkligen dagen, det är en sak som är säker. Och i morgon tänker jag göra likadant, för annars hinner jag inte gå på mitt "gin tonic"-pass.

Kanske ingen sommerfugl men likväl en främmande fågel i Hålan -
Miss Starshine med Nasse på Lilla sjöjungfru-handduken, Elmeer-väskan vid sidan om och Sverigetröjan på sig.

Come rain, come sunshine

Att växa upp i ett land där årstiderna skiftar som de gör här i vårt avlånga land gör en till en speciell person när det gäller inställning till väder och vind. Kanske inte särskilt speciell omgärdad av landsmän, men i mitt nya hemland, i just den regionen där vi bor, där blir jag och barnen ganska så speciella. Vi är de enda som hänger på lekplatsen när det regnar, snöar eller blåser. De andra stannar inne - de kan ju bli sjuka. De tror ju på det på allvar, att det är vädret som gör dem sjuka. Jo, tjena!

Men men, det var inte om mina nya landsmän det här skulle handla om, det var mer om det lugn som faktiskt infinner sig bara av att vara hemma i gamla Svedala och få vara en del av väderomslagen. Det går från dramatiska svarta skyar till blå himmel och sol. Under en dag kan temperaturskillnaden vara så stor som 15 grader. Det tycker jag är en bedrift av vädret, en bedrift som förtjänar att uppmärksammas. Jag tillhör ju då också en av dem som inte blir sur, vresig, tungsint, irriterad, arg eller rastlös på grund av lite dåligt väder. Man kan ju hitta på andra saker inne om man nu inte kan klä på sig regnställ och gummistövlar och ge sig ut i snålblåsten och de 13 graderna när det egentligen står SOMMAR i kalendern och det bör vara i varje fall 20 grader en hel vecka eller två. Gärna tre, så klart, men det faller lite på sin egen orimlighet - vi är trots allt i Sverige. När det gäller väder så är landet Lagom landet Extremt och jag gillar det. Väldigt mycket.

the only way is up

Miss Sunshine drömde om det, pratade om det, sjöng om det, gnäggade om det...och i dag var dagen inne, dagen då hon och bästisarna skulle rida ponny. Hon var så redo som man bara kan bli, taggad till tusen. Satte på sig skorna jag bad henne sätta på, för en gångs skull, och bara var så där härligt härlig som en fyraåring kan vara.



Hästen hon skulle rida på hette Croque. En fin, svartbrun shettis med världens mjukaste päls, en päls som Miss Sunshine fick rykta innan hon fick hjälpa till att lägga på sadeln. Hon var så stolt. Sedan var det dags för hjälm. Tillbaka kom hon och såg så stor ut i hjälmen. Fattar inte varför en hjälm kan få henne att se stor ut, men det är väl för att om hon har hjälm på sig och ska sätta sig på en häst, ja, då är hon stor. Stor nog. För det, alltså. Om ni fattar. De satt upp och sällskapet begav sig till en del av stallområdet som var som en liten skog. Allt var frid och fröjd...



...men så plötsligt hör vi någon som gråter. Jag vänder mig om och ser min flicka sittandes på marken. Hon har trillat av! Andra gången på en häst och hon trillar av! Vilken förbenad otur! Hästskrället hade hoppat åt sidan för att den blev rädd för något och då gled sadeln helt sonika av och med den Miss Sunshine. Hon skrek i högan sky, så klart, men var helt oskadd. De bytte sadel på hästen till en som satt ordentligt fast och så satte min underbara gullunge upp igen. Snacka om stolt mamma. Visserligen satt hon bara kvar i 20 meter till, sedan ville hon ner, men ändå - hon satte upp igen utan att tveka. Det måste jag säga var stort. Och sedan hjälpte hon till att leda hästen och ta av sadeln. Därefter fick de gammalt hårt bröd som de fick ge shettisarna. Jag som var orolig för att hon skulle ha fått värsta skrämselhickan av fallet fick se att hon inte var ett dugg rädd för hästarna. Det kanske tar en eller två gånger till innan hon vill rida igen, men att leda dem, rykta dem och ge dem bröd är dock en väldigt bra början.

straighten out question marks

Jag läser en bok just nu som handlar om att hela sin rygg*. Det är en amerikansk läkare som har skrivit den och den går ut på att roten till väldigt många onda ryggar/armar/axlar/magsår etc är spänningar i kroppen som sätter sig på musklerna och gör så att de på något sätt drar ihop sig och utstrålar smärta. Smärtan sitter dock inte där, den sitter i huvudet, och när man väl har släppt fram ilskan/avundsjukan/ledsamheten/kort och gott allt som ligger och gror och har grott sedan barnsben kanske, eller i varje fall väldigt länge, eller väldigt kort också för den delen, då släpper även smärtan.

Mer än så vill jag inte gå in på boken just nu, men den är väldigt bra och väldigt tänkvärd, och eftersom jag själv har dragit runt med en ond rygg ända sedan en oturlig skidolycka i mitten av 1990-talet då korsband och ledband rök all världens väg och sedan lappades ihop för att sedan gå av igen, så har jag nu blivit så desperat att jag prövar allt, även en bok skriven av en för mig helt okänd amerikansk läkare. Kan den hjälpa mig ska jag skicka en blomma till honom, det lovar jag.

I går bör alltså en bit av min rygg ha rätats ut, en del av spänningarna ha släppt, när en gammal kär vän som sedan snart sju år tillbaka har varit mer eller mindre försvunnen ur mitt liv började chatta med mig på Skype och vi till slut, efter ett långt samtal om ditten och datten, kom fram till frågan om varför hon försvann, något som jag tyckte var oerhört ledsamt och tråkigt. Jag fick en förklaring, äntligen, efter sju år och en stor sten föll från mitt hjärta. Ja, jag fick till och med glädjetårar i ögonen där framför skärmen. Nu hoppas jag, och hon, att vi hittar tillbaka till varandra. Det är den vänskap vi hade då verkligen värd.

Det där med att inte veta varför något sker, kan verkligen få den mänskliga hjärnan att arbeta för högtryck först och sedan fortsätta arbeta i det dolda när det har lagt sig ett tag. Har man tillräckligt många sådana funderingar i det dolda, då är det inte så underligt att kroppen drar ihop sig av alla spänningar. Så man kanske ska ta och försöka hitta en bra psykolog och snacka av sig lite och se om diverse frågetecken och en envis ond rygg rätar ut sig. Man vet ju aldrig - under har skett.

*"Healing Back Pain" av John E. Sarno.

immense

Jag vore intet utan dem.
Je vous aime énormément et pour toujours.

imagine

Påsk. Ingen sill. Finns inte här. Eller jo, det finns - på IKEA i Nantes, en och en halv timme härifrån. Det blev inte läge att åka dit. Men choklad finns det här. En masse. Barnen fick en liten rosa väska var av Mamy, fylld med choklad och godis. Mitt bidrag till att föra några traditioner vidare bestod av äggmålning. Inte en fjäder så långt ögat nådde. Och ingen sill. Men fina ägg, det blev det. Finast blev Miss Sunshines ägg. Miss Starshine åt upp det och nöjde sig med det, propsade inte på att få måla. Kanske för att hon faktiskt sov under själva målandet och inte vaknade förrän det redan var gjort... Ett taktikdrag så gott som något.

huset som gud glömde

Vårt hus, beläget mitt på bagerigatan, håller på att renoveras. Tänkte här lägga upp några bilder på Då och Nu. Eftersom Monsieur startade sitt företag samtidigt som han påbörjade renoveringen har huset fått vänta på besök av Händige Monsieur. Det går väldigt sakta framåt, men målet är att inte bo i det här råtthålet en vinter till.

Så här såg det ut från början. Delen som byggs är bakom, mitt i ett kvarter, och syns inte från gatan. Här var förut en verkstad, en liten uteplats och sen ett rum till längst bort.

Huset är alltså ett trähus, vilket jag har sagt förut har jag för mig,
byggt med obehandlad douglasgran.

Här börjar taket ta form. Längst bort har vi tre gigantiska fönster...

...som sitter i det här hålet.

Det här är gången in till den främre delen av huset.

Och nu inser jag att jag inte har några bilder tagna nu, så det blir till att gå dit i morgon eller nåt sånt och ta lite färska bilder. I'll be back.

wishing and hoping

Vad jag önskar att huset vore färdigrenoverat och vi har gott om plats, något som det alltid har varit väldigt ont om i vårt liv tillsammans, maken och jag. I Malmö bodde vi på 55 kvadratmeter, här bor vi på 43... Ett sovrum, det behövs ju inte mer så länge minisarna är så mini som de är just nu, men det är ohållbart i längden. Nu har vi dock en trädgård som tillhör minihuset som vi hyr och det är ju räddningen när värmen infinner sig här i hålan igen. Vi hänger där ute tills det är dags att äta och sova, olika tider för olika familjemedlemmar.

Vad jag önskar att jag hade ett kontor som jag gick till i stället för att jobba hemma i vårt kombinerade vardagsrum och matrum. Miss Sunshine förstår inte skillnaden mellan mitt jobb hemma och pappas jobb borta. Resultat: ilska mot fadern som är borta för mycket, vilket uttrycker sig som plötslig stumhet och en plötslig ovilja att göra saker med fadern, det är bara den ömma modern som gäller. Förr har det alltid varit tvärtom, så när det plötsligt förändras, då vet man att allt inte står rätt till. Nu har det dock löst sig, för vi har förklarat för Solen hur det ligger till, och plötsligt blev hon vår gamla vanliga hoppande, sprallande, lallande fyraåring igen.


Vad jag önskar att jag fick lov att åka någonstans helt själv med en god bok. Kan en heltidsarbetande, pusslande modern få lov att göra det eller är det helt omöjligt? Måste väl vänta tills den härliga småbarnstiden är över... Och bara för den sakens skull kommer jag väl att sakna just den tiden så mycket att jag vill ha tillbaka den. Eller inte alls ändå.

proud mary

Jag är mor. Bara en sån sak. Det tog ett tag innan jag vande mig vid den rollen. Mor. Mamma. Moder till först en fantastisk tjej och sen en till. Det är en fantastisk resa, lite av en berg- och dalbana ibland, med hisnande utförslöpor som kittlar i magen och som gör att allt känns fantastiskt, och lite tyngre uppförsbackar under vilka man antingen beundrar utsikten eller oroar sig för nästa utförslöpa. Det hör till att oroa sig. Det bör man. Ska man. Då är man mer vaken, mer på sin vakt mot händelser som man kanske kan påverka. De händelser som man inte kan påverka kan man förvisso också oroa sig för, men det känns lite som slöseri med energi. Dessutom finns ju risken att man då även förvandlas till hönsmamma och det kan ju driva vilken unge som helst till vansinne.

Som mor är man också stolt, stolt över att ha fått så fantastiska barn. Riktiga A-barn. Det har alla mödrar. A-barn. Det finns inga B-barn. Mina två gör mig stoltare och stoltare för var dag som går. Miss Sunshine, fyra år vid det här laget, kan redan skriva sitt namn. Plus en massa andra bokstäver. Att hon sen kallar dem för siffror och siffrorna för bokstäver är bara en detalj som den ömma modern gör sitt bästa för att slipa bort... Nu sitter jag och väntar på att hon knäcker koden, läskoden. Den minns jag fortfarande när jag knäckte. Jag var 4,5-5 år och det var en fantastisk känsla, en känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen, bara för känslans skull, denna känsla av stolthet, upprymdhet, ja, att vara så otroligt glad att det nästan bubblar över. Så glad kan jag fortfarande bli av olika anledningar och då kan folk ibland tycka att det blir för mycket, men det struntar jag i. Är man glad så är man glad. Sådeså.

Miss Starshine är ju knappt två år och kämpar tappert med att försöka få fram ord. Att viljan finns hör vi, det formligen bubblar ur henne, men att forma ord är inte lätt. I dag fick hon dock nästan till ordet "korv". Och hon är en jäkel på att säga att hon inte vill. Ett kort, bestämt "pas" (här hoppar hon då över till sitt andra språk, nämligen franskan), vilket betyder "inte". Annars är det som sagt inte många ord. Men vem behöver ord när man har händer, fötter, huvud och en mun med en massa läten på repertoaren att ta till? Hon gör sig förstådd. Och hon förstår allt. På båda sina språk. Bara en sån sak. Och hon ser bollar på mils avstånd. Och är en fena på att låsa upp låsta telefoner, något som en dag kommer att stå modern dyrt...

Och inga kramar är så go'a som de man får av ens hjärtegryn. Det är kärlek det. En masse.

PS. För att inte papporna ska känna sig utanför så kan ni stoppa in ett "pappa" eller "far" där det står "mamma", "mor" eller något annat mödraaktigt. :-)

sunshine, you are my sunshine

Solen är tillbaka och det med råge. I går och i dag syntes inte ett moln på himlen och det samma väntas de följande dagarna. Antar jag, jag har faktiskt inte kollat, men stjärnhimlen talade sitt tydliga språk i kväll under promenaden med galna hunden.

I dag var det även onsdag och då är skolan stängd, så jag och mina hjärtegryn, Sol och Stjärna, åkte med bästisarna T och N och deras mor C till närliggande lilla staden Bretignolle s/ Mer där den bästa lekplatsen finns precis bredvid en oftast helt folktom strand. Det blev lek på lekplatsen och picknick på stranden vilket jag egentligen tycker är ett förbenat påhitt - där är ju bara en hiskelig massa sand och det knastrar i tänderna oavsett hur mycket man försöker skydda mat och dryck från de illvilliga små kornen och solskyddsfaktor 50 och mössa på Stjärnan. Inte på Soltjejen, hon har en kalufs som skyddar mot allt. Vi hade glömt boll till Stjärnan, men det rådde hon bot på genom att hitta en lite större sten som hon började kicka runt med. Helt galen i bollar är hon. Och bollkänsla har hon. Däremot är väl inte fotboll sporten att satsa på, skademässigt och pengamässigt, men det finns ju andra mindre skadebenägna sporter ja, själva sporten är skadebenägen, visste ni inte det? Nu vet ni det. ;-) och mer pengastinna dylika. Och här börjar det tindra dollartecken i moderns ögon...

Nåväl, bild från denna dag då det var 25 grader i solen kommer här:

Bästa vännerna, de fyras gäng, sitter och smaskar i sig Smarties.

dreaming

Tillbaka igen i verklighetens Frankrike, ett Frankrike som i dag har genomfört kantonval som blev ett kalkonval på grund av rekorddåligt valdeltagande. Det enda partiet som drog folk var tydligen Front National... Vad ska man säga om det, mer än att det är något som även kan hända i Sverige om vi inte ser upp.

Nu ska det dock inte handla om kalkonval eller några andra fjäderfän. Nej, det ska bara handla om att vi behöver våra drömmar, särskilt en tid som denna då världen genomgår en något svår period. Jordbävningen i Japan och dess följder är en fruktansvärd händelse och dåren i Libyen och det som pågår där är läskigt. Alltså behöver vi kunna drömma oss bort till en plats som mer liknar Paradiset, och där hoppas jag att alla har sin egen lilla bild av paradiset. Det behöver ju inte se ut som i målningarna från förr, det kan ju vara en helt annan bild man får fram. För mig är till exempel paradiset Torpet i Falkenberg en härlig sommardag med alla de finaste runt omkring en.

Men jag har fler paradis som jag kan drömma mig bort till. Val d'Isères fantastiska skidområde och vännerna där, ön Elbas underbara stränder och dagen då vi gjorde mopedutflykt och S hela tiden ramlade nej, hon kunde verkligen inte köra moppe och blev rejält uppskrapad både här och där, San Diegos Mission Beachs långa sandstrand och strandpromenad och delfinerna ute i Stilla havet och härliga promenader med A och E. Aspens helt otroligt trevliga stad och helt fantastiska skidområde, Malmö med alla minnen och vänner som finns där, Stockholm, Sables d'Olonne med det som faktiskt är bra här, som naturen... Ja, listan kan göras lång och det innebär ju faktiskt att jag har sett och upplevt en hel del i mitt liv.

Min dröm nu är att jag får uppleva minst lika mycket till, den här gången med två fantastiska flickor och en underbar man, plus alla underbara vänner. Det finns vissa saker som kan sätta käppar i hjulet för den drömmen, såsom naturkatastrofer, krig, olyckor och sjukdom, men om vi lyckas med att undvika de grejerna så blir de resterande 40-50 åren av mitt liv riktigt, riktigt bra. Det lovar jag. Och jag önskar alla er det samma. Så klart.

history repeating

Maken och jag satte oss i går för att titta på "Persepolis". Tyvärr var vi alldeles för trötta och somnade en kvart in, men den kvarten vi såg var nog för att dels inse att det är en lysande film, dels dra direkta paralleller till oroligheterna och avskyvärdheterna i Mellanöstern. Libyens ledare är en galen man som dödar sitt eget folk för att de har mage att demonstrera mot honom för att de vill ha demokrati. FN måste agera å det snaraste!

croozing

Vi har en ny bebis i familjen. I den kan man sitta två stycken om man tillsammans inte väger mer än 40 kilo. Man kan cykla med den, springa med den och, sist men inte minst, promenera med den. Dessutom får man plats med massor av saker i den, förutom småttingarna. Och en flagga så att bilarna kan se en när man cyklar med den ingick också, en sån där orange vimpel, ni vet. Nu ska bara vädret bli bättre, sen ska töserna och jag crooza runt med vår Croozer och ha picknick till höger och vänster med Atlanten som granne.

shadows

Så gick man in i en skuggigare period och blev osynlig igen. Sa ja till för många jobb utan manus och då blir det inget bloggande. Nu är jag ute igen, men solen som var här förra veckan är nu borta. Grått och regnigt, men varken mössa eller vantar behövs, så det får man ju se som ett plus.

En annan som har haft med skuggor att göra förra veckan är Mini. Hon har nämligen upptäckt sin och är heligt förbannad på den. När den stora upptäckte sin, blev hon jätterädd och grät hjärtskärande och vågade inte gå ner från pappas famn. Den lilla däremot lyfter på fötterna, försöker dra bort den efterhängsna saken, samtidigt som hon låter som Linus på linjen där det enda ordet som går att urskilja är "pas", som betyder "inte". Hon blir helt enkelt störtförbannad. Häromdagen kom hon så på knepet för att bli av med den: gå i skuggan i stället för i solen. Voilà! Hon är inte dum. Vad månne det bli av henne? Hon kanske till slut gör som Lucky Luke och skjuter snabbare än sin egen skugga, vem vet?

like mother like daughter or the other way around

Fredag i hålan. Då är det Bar du Pont som gäller, den enda trevliga baren/bistron i La Chaume. Töserna får jordgubbssaft och glass, om det finns någon smak kvar, vilket det oftast inte finns under den här årstiden, eller en liten kaka eller något annat. I dag fick de sockerkaka av ägaren. Det uppskattades av den stora, och den största, men mini tyckte att det var sådär. Hon ville bara ha systerns bit, så klart, inte sin egen.

Hemfärden gick i sakta mak och efter cirka 20 meter stannade vi på Place Ste Anne där det finns en stor väggmålning som har målats av en tysk som bor i La Chaume och som vi träffade på Bar du Pont precis innan. Han är för övrigt konstant full och minns aldrig det man säger fem minuter efter att man har sagt det. Givetvis blev det grimaseringar framför den. Först töserna...


...och sedan modern...


Denna session av skratt följdes av gråt då båda mina små stjärnor föll pladask på marken, den ena framåt och den andra bakåt, och detta precis samtidigt men på olika håll på det lilla torget. Resten av hemfärden skedde under tystnad med de båda slagna hjältarna sittandes i vagnen. Så kan det gå.

You're my sunshine

Vaknade till strålande sol i dag i tre olika upplagor: Miss Sunshine, Miss Starshine och den riktiga solen. Då kan man inte bli annat än glad. Jag börjar faktiskt tycka om onsdagar och ser den för det den är: en extra ledig dag, mitt i veckan. Det är bara att njuta och umgås med mina två stjärnor. I morse blev det sovmorgon ända till 07.30 för den stora och 08.10 för den lilla. Jag själv fick ju gå upp samtidigt som den stora, även om jag helst hade velat ligga kvar under täcket. Lång och lugn startsträcka för oss alla och så slutligen drog vi ut 10.30 och åkte till den här stranden...


Inte en själ så långt ögat nådde. Egentligen var det inte själva stranden som var målet, det var lekplatsen bredvid, den enda i närområdet som håller något sånär klass, men den ligger ca 15 km från där vi bor, i Bretignolle sur mer. De andra är undermåliga med svenska mått mätt. Och få. I La Chaume, stadsdelen där vi bor, finns det en. EN. Och den är så väl gömd att ett par jag känner och vars dotter går i Miss Sunshines klass inte hade hittat den på de fyra år de bott här. Jag fick visa dem den. När jag skulle leta upp den första gången tog det mig 40 minuter innan jag förstod att det bakom dungen med buskar faktiskt fanns en lekplats.

Annars finns det en annan populär plats hos den stora och hennes bästisar T och N, och det är kanonerna vid St Nicolas-kyrkan i La Chaume. Man har fin utsikt där uppifrån, ut över det vida Atlanten...

Och sen kan man alltid avsluta en härlig dag med crêpes med nutella...
och det är precis det vi ska göra i dag också
(bilden är från när vi firade den storas fyraårsdag hemma hos bästisarna)

det gick upp ett liljeholmens

Efter att då ha suttit i cirka 1,5 timmar och mer eller mindre fånstirrat på grundboksmallen och försökt leta i hjärnan efter de mer än 20 år gamla kunskaperna från företagsekonomilektionerna på Borgaskolan i Skånes bästa stad och samtidigt snurrat runt på nätet och hittat lite info om BAS-konton och bokföring, så började jag äntligen få lite struktur på siffrorna. Det var läskigt att känna paniken stiga och se siffrorna dansa tango/polka/vals/bugg framför mig och inte kunna hänga med det minsta. Jag tvingade mig själv att ta en paus och gå ut och försöka få ordning på tankarna, och se, det hjälpte. Tack och lov, för det finns ingen här som kan hjälpa mig. Sen om jag får rätt på debet och kredit, det får vi se. Men jag tänker göra mitt bästa för att få det så rätt som det bara går. Kanske sparar jag en tusenlapp också i arvode, vem vet. ;-)

rise and shine

Snart dags att väcka di små. Miss Starshine var uppe klockan sex en vända. Den vändan tog maken. Sen snusade hon bredvid mig. Mysigt. Nu snusar hon fortfarande, men jag är uppe. Miss Sunshine kollade vid sex om jag var kvar i sängen, då kunde nämligen hon också ligga kvar. Hon har somnat om och sover stenhårt. Känns tråkigt att behöva väcka dem, men i morgon får de sova ut, i morgon är det nämligen onsdag och skolan stängd.

Jag ska ta tag i mitt pappersarbete igen och i dag känns allt så mycket lättare. I natt kändes det tuffare, men i dag är jag stark och oövervinnerlig. Nu ska jag hädanefter bokföra allt inom några dagar. Det är mitt löfte till mig själv, för jag vill ju inte sitta så här kvällen innan (även om det inte är det bokstavligen) och få panik över något som det inte finns någon anledning att få panik över. Det är ju bara löjligt*.

* "Löjligt var ordet", sa Bull. :-)

working 9 to 5

Nu sitter jag där igen. Med papper. Fakturor. Från år 2010. Det som borde ha gjorts löpande under det året. Det sitter jag med nu. Som vanligt. Och humöret blir därefter. Surt. Och i mars ska han ha det, min fenomenale, och ytterst trevlige men ack numera så dyre, revisor. Han är värd varenda spänn, men med tanke på hur lite mitt lilla företag numera drar in, så är det nog egentligen inte så värst ekonomiskt att ha en revisor på ett stort, internationellt revisorsföretag*. Men den lilla funderingen stannar som en fundering. Jag gör ingenting åt den, för jag vet att min revisor är bäst och därför vill jag följa honom vart han än tar vägen. Och dessutom, han och jag har följts åt i åtta år. Varför skulle jag plötsligt byta till någon jag inte alls känner till? Nä, de gör jau änte! Jag hoppas på rabatt, så klart, men det är inte så lätt att få av en siffernörd.

Revisorn min har sagt åt mig i alla dessa år att bestämma en dag i veckan där jag sorterar och sätter in alla papper som tillhör företaget. Tror ni att jag gör det? Tror ni att jag någonsin har gjort det? Nope! Det ligger inte för mig, förstår ni. Jag är nämligen en så kallad självplågare. Problemet är att jag AVSKYR siffror. Jag hade det inte lätt under mattelektionerna i skolan. På gymnasiet gick jag treårig ekonomisk linje och då valde jag bort matten i tvåan och fortsatte med italienskan i stället. För mig är det än i dag en gåta hur man på ekonomisk linje fick lov att välja bort matematiken. Förklara det den som kan, jag vill faktiskt gärna veta hur man tänkte. Jag är i och för sig väldigt glad över att man kunde det, eftersom jag fick stora skälvan bara jag närmade mig mattesalen. Jag kan de fyra räknesätten plus lite till, det räcker. Fast, det säger jag nu och inväntar nästa matematikfas, nämligen döttrarnas... Och då kanske förklaringarna inte ens står på svenska! Hualigen, hur ska det gå?!

I morgon stundar en ny dag, en ny dag fylld med siffror. I morgon ska jag göra något jag aldrig har gjort, nämligen upprätta en s.k. grundbok och föra in alla siffror som står på fakturorna. I morgon tror jag att jag dör en smula....

Morgondagen känns just nu
oöverstiglig, ungefär som
att ta sig upp på denna helt släta fyr...

*Han var inte där från början, han var på ett familjeföretag, men de senaste 3-4 åren har han varit där och vandrat uppåt i sin karriär och jag har liksom fått hänga med trots att jag bara är en liten loppa, knappt det. Jag har faktiskt frågat om han vill att jag hittar någon annan, men han säger att jag inte behöver det. Det måste ju innebära att han tycker om mig lite grand i varje fall.

time flies

Det här är förvisso ingen nyhet, men att vara tvåbarnsförälder som jobbar hemifrån och försöker få in några arbetspass mellan hämtning och lämning och matlagning och gud vet allt innebär att dagarna formligen flyger iväg. Från det att klockan ringer, eller Miss Starshine vaknar, vilket oftast och egentligen alltid är samtidigt, klockan sju, är det full rulle. Och då menar jag full rulle. Sitta ner och ta det lugnt? Bah! Bara för veklingar. Men samtidigt så älskar jag det, jag känner hur kroppen nu börjar vakna igen efter att ha slumrat till när det gäller jobbet i nästan två år. Att ha flyttat tillbaka till byhålan, och dessutom inhandlat en fantastisk cykelvagn med plats för två småttingar + massor med, har gjort det hela mycket, mycket roligare, och nu när äntligen barnpassning av mini börjar ordna sig och jag kan få lite tid på egen hand så känns det kanoners. Men trött är jag, så det där med att jobba på kvällarna är lika med att bestiga i riktigt, riktigt högt berg. Det finns gränser för vad man orkar. Och utan träning på hög höjd är det lite väl mycket begärt att man ska kunna springa uppför det där jäkla berget. Jag får ta det etappvis helt enkelt.

En sak har jag dock lärt mig och det är att inte vara stressad och frånvarande och tänka på något jobb när jag är med barnen, utan bara vara närvarande med dem, här och nu. De är ju det bästa jag har skapat. Någonsin. Och då får jag banne mig vara närvarande och njuta av vår tid tillsammans. Helt plötsligt är de stora och kan ta vara på sig själva helt utan min hjälp.

Bilden ovan är finfinaste prinsessan Miss Sunshine, nu fyra år och nappfri, och hennes bebis. Obs! Det är inte Miss Starshine - hon har nu vuxit förbi dockan som länge var samma storlek som hon... Se bara här så fin hon är vår minsting, vår clown, vår tuffing:

det ska va gött å leva

Efter en tung höst och ett tungt slut på år 2010 har det nya året börjat alldeles fenomenalt bra. Vi har flyttat in till hålan igen efter att ha bott hela fyra månader ute på vischan. Eller vischan och vischan, det var det ju inte, men det var ca 8 km till all tänkbar kommers, som bageriet, slaktaren, mataffären och kaféer. För långt för en stadstjej som jag. Men nu har jag provat på det och vet att det inte passar mig att alltid behöva ta bilen vart man än ska. Hade jag varit ensam, utan två barn i åldrarna "kan inte sätta mig i bilen själv", varav den ena dessutom ska lämnas och hämtas på skolan fyra dagar i veckan, då kan det säkert fungera, men att aldrig kunna spontanbesöka, eller få spontanbesök, eller bara promenera och se folk och inte bara samma hästar och samma träd, det är inte min grej. Inte mannens heller, för den delen, även om han klarar av det bättre än jag. Däremot är det jobbigt att ha en miserabel fru, då är det bättre att flytta. Så det har vi gjort. Nu bor vi på en lugn gata i ett litet hus på 43 kvadratmeter med stort garage och trädgård i norrläge och vi bara njuter. Det är gångavstånd till allt - till Miss Sunshines skola, Miss Starshines dagis, affären, stranden, skogen, kaféerna, vännerna - och jag kan lunka runt med mini i vagnen och bara kika på alla hus i hålan. Här finns en hel del jättefina och gulliga hus och några rejäla lyxvillor. Har särskilt en favorit som ligger alldeles vid havet. Det är lite amerikansk känsla över det. Stort trähus vid Atlanten. Här finns ju mest bara stenhus, så man hajar till när det plötsligt dyker upp en främmande fågel.

Det känns som att år 2011 blir ett bra år. 2010 var egentligen inte dåligt, det bara avslutades tungt. Men ibland måste man slå i backen för att man ska kunna resa sig och se allt det där bra som finns och inte bara det jobbiga. Där är vi nu. Som min gode vän Mangan säger: "Uppåt! Framåt!" Jajamensan, det kan ni fethaja. År 2011: Here we come!