the only way is up

Miss Sunshine drömde om det, pratade om det, sjöng om det, gnäggade om det...och i dag var dagen inne, dagen då hon och bästisarna skulle rida ponny. Hon var så redo som man bara kan bli, taggad till tusen. Satte på sig skorna jag bad henne sätta på, för en gångs skull, och bara var så där härligt härlig som en fyraåring kan vara.



Hästen hon skulle rida på hette Croque. En fin, svartbrun shettis med världens mjukaste päls, en päls som Miss Sunshine fick rykta innan hon fick hjälpa till att lägga på sadeln. Hon var så stolt. Sedan var det dags för hjälm. Tillbaka kom hon och såg så stor ut i hjälmen. Fattar inte varför en hjälm kan få henne att se stor ut, men det är väl för att om hon har hjälm på sig och ska sätta sig på en häst, ja, då är hon stor. Stor nog. För det, alltså. Om ni fattar. De satt upp och sällskapet begav sig till en del av stallområdet som var som en liten skog. Allt var frid och fröjd...



...men så plötsligt hör vi någon som gråter. Jag vänder mig om och ser min flicka sittandes på marken. Hon har trillat av! Andra gången på en häst och hon trillar av! Vilken förbenad otur! Hästskrället hade hoppat åt sidan för att den blev rädd för något och då gled sadeln helt sonika av och med den Miss Sunshine. Hon skrek i högan sky, så klart, men var helt oskadd. De bytte sadel på hästen till en som satt ordentligt fast och så satte min underbara gullunge upp igen. Snacka om stolt mamma. Visserligen satt hon bara kvar i 20 meter till, sedan ville hon ner, men ändå - hon satte upp igen utan att tveka. Det måste jag säga var stort. Och sedan hjälpte hon till att leda hästen och ta av sadeln. Därefter fick de gammalt hårt bröd som de fick ge shettisarna. Jag som var orolig för att hon skulle ha fått värsta skrämselhickan av fallet fick se att hon inte var ett dugg rädd för hästarna. Det kanske tar en eller två gånger till innan hon vill rida igen, men att leda dem, rykta dem och ge dem bröd är dock en väldigt bra början.

straighten out question marks

Jag läser en bok just nu som handlar om att hela sin rygg*. Det är en amerikansk läkare som har skrivit den och den går ut på att roten till väldigt många onda ryggar/armar/axlar/magsår etc är spänningar i kroppen som sätter sig på musklerna och gör så att de på något sätt drar ihop sig och utstrålar smärta. Smärtan sitter dock inte där, den sitter i huvudet, och när man väl har släppt fram ilskan/avundsjukan/ledsamheten/kort och gott allt som ligger och gror och har grott sedan barnsben kanske, eller i varje fall väldigt länge, eller väldigt kort också för den delen, då släpper även smärtan.

Mer än så vill jag inte gå in på boken just nu, men den är väldigt bra och väldigt tänkvärd, och eftersom jag själv har dragit runt med en ond rygg ända sedan en oturlig skidolycka i mitten av 1990-talet då korsband och ledband rök all världens väg och sedan lappades ihop för att sedan gå av igen, så har jag nu blivit så desperat att jag prövar allt, även en bok skriven av en för mig helt okänd amerikansk läkare. Kan den hjälpa mig ska jag skicka en blomma till honom, det lovar jag.

I går bör alltså en bit av min rygg ha rätats ut, en del av spänningarna ha släppt, när en gammal kär vän som sedan snart sju år tillbaka har varit mer eller mindre försvunnen ur mitt liv började chatta med mig på Skype och vi till slut, efter ett långt samtal om ditten och datten, kom fram till frågan om varför hon försvann, något som jag tyckte var oerhört ledsamt och tråkigt. Jag fick en förklaring, äntligen, efter sju år och en stor sten föll från mitt hjärta. Ja, jag fick till och med glädjetårar i ögonen där framför skärmen. Nu hoppas jag, och hon, att vi hittar tillbaka till varandra. Det är den vänskap vi hade då verkligen värd.

Det där med att inte veta varför något sker, kan verkligen få den mänskliga hjärnan att arbeta för högtryck först och sedan fortsätta arbeta i det dolda när det har lagt sig ett tag. Har man tillräckligt många sådana funderingar i det dolda, då är det inte så underligt att kroppen drar ihop sig av alla spänningar. Så man kanske ska ta och försöka hitta en bra psykolog och snacka av sig lite och se om diverse frågetecken och en envis ond rygg rätar ut sig. Man vet ju aldrig - under har skett.

*"Healing Back Pain" av John E. Sarno.

immense

Jag vore intet utan dem.
Je vous aime énormément et pour toujours.

imagine

Påsk. Ingen sill. Finns inte här. Eller jo, det finns - på IKEA i Nantes, en och en halv timme härifrån. Det blev inte läge att åka dit. Men choklad finns det här. En masse. Barnen fick en liten rosa väska var av Mamy, fylld med choklad och godis. Mitt bidrag till att föra några traditioner vidare bestod av äggmålning. Inte en fjäder så långt ögat nådde. Och ingen sill. Men fina ägg, det blev det. Finast blev Miss Sunshines ägg. Miss Starshine åt upp det och nöjde sig med det, propsade inte på att få måla. Kanske för att hon faktiskt sov under själva målandet och inte vaknade förrän det redan var gjort... Ett taktikdrag så gott som något.

huset som gud glömde

Vårt hus, beläget mitt på bagerigatan, håller på att renoveras. Tänkte här lägga upp några bilder på Då och Nu. Eftersom Monsieur startade sitt företag samtidigt som han påbörjade renoveringen har huset fått vänta på besök av Händige Monsieur. Det går väldigt sakta framåt, men målet är att inte bo i det här råtthålet en vinter till.

Så här såg det ut från början. Delen som byggs är bakom, mitt i ett kvarter, och syns inte från gatan. Här var förut en verkstad, en liten uteplats och sen ett rum till längst bort.

Huset är alltså ett trähus, vilket jag har sagt förut har jag för mig,
byggt med obehandlad douglasgran.

Här börjar taket ta form. Längst bort har vi tre gigantiska fönster...

...som sitter i det här hålet.

Det här är gången in till den främre delen av huset.

Och nu inser jag att jag inte har några bilder tagna nu, så det blir till att gå dit i morgon eller nåt sånt och ta lite färska bilder. I'll be back.

wishing and hoping

Vad jag önskar att huset vore färdigrenoverat och vi har gott om plats, något som det alltid har varit väldigt ont om i vårt liv tillsammans, maken och jag. I Malmö bodde vi på 55 kvadratmeter, här bor vi på 43... Ett sovrum, det behövs ju inte mer så länge minisarna är så mini som de är just nu, men det är ohållbart i längden. Nu har vi dock en trädgård som tillhör minihuset som vi hyr och det är ju räddningen när värmen infinner sig här i hålan igen. Vi hänger där ute tills det är dags att äta och sova, olika tider för olika familjemedlemmar.

Vad jag önskar att jag hade ett kontor som jag gick till i stället för att jobba hemma i vårt kombinerade vardagsrum och matrum. Miss Sunshine förstår inte skillnaden mellan mitt jobb hemma och pappas jobb borta. Resultat: ilska mot fadern som är borta för mycket, vilket uttrycker sig som plötslig stumhet och en plötslig ovilja att göra saker med fadern, det är bara den ömma modern som gäller. Förr har det alltid varit tvärtom, så när det plötsligt förändras, då vet man att allt inte står rätt till. Nu har det dock löst sig, för vi har förklarat för Solen hur det ligger till, och plötsligt blev hon vår gamla vanliga hoppande, sprallande, lallande fyraåring igen.


Vad jag önskar att jag fick lov att åka någonstans helt själv med en god bok. Kan en heltidsarbetande, pusslande modern få lov att göra det eller är det helt omöjligt? Måste väl vänta tills den härliga småbarnstiden är över... Och bara för den sakens skull kommer jag väl att sakna just den tiden så mycket att jag vill ha tillbaka den. Eller inte alls ändå.