Overdone

Så har man gjort det igen. Det kvittar hur gammal man än är, man gör det gång efter annan. Och nu med två småglin är det extra tungt. Jag är inte 25 längre, även om jag så gärna vill tro det. Jag är marginellt äldre, inte mer, men det känns i kroppen, det är där skillnaden är. Huvudvärken är densamma men det är kroppen som reagerar annorlunda. Den är liksom tröttare och klarar inte två sena kvällar på raken, två kvällar som dessutom innehöll gott vin, lite portvin och en fantastisk slånbärssnaps. Särskilt inte när småglina vaknar TIDIGT. De bryr sig inte det minsta om att föräldrarna behöver en (Okej, fem...) timme till i sängen, och det med all rätt. Varför skulle de? Det är ju vi själva som försätter oss i de här situationerna. Nu går det ju väldigt lång tid emellan, som tur är, och det var ju inte precis så att vi raglade hem, tvärtom, men det är sömnbristen som ger det där extra, det där som gör att kroppen bara inte vill. Det är inte för inte som sömnbrist är en gammal beprövad tortyrmetod...

Öresundsbron sedd från Bunkeflostrand
en sen eftermiddag i oktober.
Mother Nature is the one!

Nåväl, nu är helgen snart över. En mycket trevlig helg ska tilläggas, värd den här tröttheten ändå. Jag sitter här och översätter ett modeprogram, vilket jag väl är sådär sugen på just nu. De andra tre snarkar för fullt. Förlåt, fyra ska det vara, jag glömde den galna hunden. Jag har väl en timme eller två kvar innan jag får krypa ner och bara vara, sträcka ut min lekamen som har fått ta stryk den här veckan eftersom jag inte heller har kommit iväg till gymmet, ännu en sak som liksom spär på hela den här jobbiga grejen och inte behöva vakna förrän makens klocka ringer klockan tjugo över fyra och sen igen när Miss Sunshine och Miss Starshine vaknar vid 6-7-tiden. Måndag morgon - en ny dag, en ny vecka, med en helg som ska gå i ett mycket lugnare tempo än den som precis passerade. I overdone it this time - hopefully not doing it again. Bah! Who am I kidding??? :-)))

Mediastorm, tack!

Olle Josephson på SvD uppmärksammar min bransch. In och läs, och skriv gärna till Olle J.
Tänk om det kunde bli en mediastorm om våra usla ersättningar, det vore något det.

It's all about nails, pink nails

Nu har Miss Sunshine lagt sig till med ännu en måste-grej,
förutom klänningarna, strumpbyxorna, nappen, filten, doudou...
Nu är det "Måla naglarna, mamma?". Det är bara att låta henne hållas och måla om efteråt.
En dag tröttnar hon. Det bara måste hon.

Miss Sunshine har målat sin mors naglar...

...medan hon själv lät grannen Monica måla sina...

Morning walk

Varje morgon tar jag Miss Sunshine och Miss Starshine med mig för att lämna den förstnämnda, och tillika förstfödda, på dagis. I släptåg har vi den galna hunden som vackert får vänta utanför grinden tills Miss Sunshine är lämnad. Sen tar vi en runda. I dag blev den lite längre eftersom det faktiskt var rätt skönt ute: 11 grader och bara lite lätt smådugg kan få en att anse det när nu Hösten har gjort sitt intåg. När det dessutom inte blåser i denna vindarnas stad, så får man passa på att ta en extra sväng. På vägen passerar man människor, bilar, träd, stenar, hus...och i parken var det en man som blev riktigt arg på sin hund, en kungspudel. Jag har aldrig förr hört någon skrika med all kraft "Ditt jävla svin!" till sin hund. Nu har jag det... Han slog inte den, han bara var verbalt otrevlig, och det för hela parken. Jag som är rätt bra på att svära åt galna hunden stod mig slätt där, det vill jag lova.


Nåja, vi glömmer honom och går vidare. Till frukthandlaren. Han/hon/de har bra grejer och de är trevliga. Jag blev dock lite förvånad över att de inte kunde slänga med bladpersiljan gratis när jag nu handlade för 175 kronor. Nope, det blev allt fyra kronor till. Men visst, de ska ju överleva de också... Blä! Tacka vet jag vår underbara grönsakshandlare här på gatan. Tyvärr är han inte riktigt lika pålitlig som den andra - han står där nämligen inte när det är dåligt väder och inte heller på måndagar. Han har dock ett gott öga till maken och vad maken än plockar åt sig så blir det aldrig mer än 200 kronor, resten bjuder grönsakshandlaren på. Och jag får dyrt och heligt lova att INTE äta fikonen, för de är faktiskt till maken. Så det så. Jag tror att han känner en viss samhörighet med maken, som ju är en relativt nyanländ invandrare här i landet. Grönsakshandlaren var också det en gång. Snart är hans säsong slut. Då drar han till Polen och Turkiet i några månader och återvänder framåt vårkanten. Det lustiga i kråksången är att han har ett väldigt passande namn - han heter nämligen Ertan...

Hommage

Makens farmor gick bort för en vecka sen. Det innebar att maken åkte till Paris för att ta farväl av sin älskade farmor som han växte upp med och som vi träffade för bara en månad sen i hennes lägenhet i Argenteuil. Ni som har varit med i bloggen från början har fått se hennes tapeter på bild. De finns kvar, men frågan är hur länge? Makens far är nämligen rysligt glad i färgen grön, och då menar jag grön som GRÖN. Tänk Shrek och ni förstår...

Farmor, eller mémé som hon kallades, var en härlig 82-årig dam som nådde mig till bröstet och som aldrig kunde säga mitt namn rätt. Det blev av någon konstig anledning alltid Milla. Varifrån de där l:n kom ifrån vet vi inte. Vi lät henne säga det - det var charmigt, det var mémé. Hon var en prylsamlare utan dess like, men hon köpte nog inte så mycket, hon fick det mesta. Den absolut fulaste prylen var en minitoalettstol som spelade en trudelutt när man lyfte på locket... Hon var en populär dam i sitt lilla kvarter där hon bodde i mer än 40 år tillsammans med sin man, som tyvärr gick bort för några år sen. Honom fick jag aldrig träffa, men han verkar ha varit en hyvens karl. Maken ville döpa vår son efter honom om vi hade fått en son, och det hade han kanske fått göra, i alla fall i andranamn...

Jag är väldigt glad över att jag fick träffa och lära känna mémé, och att hon fick se alla sina barnbarn och sina barnbarnsbarn bara några veckor innan hon gick bort. Vi valde rätt vecka att åka till Frankrike - solen sken och mémé var pigg. Det känns bra. Nu har maken sagt farväl till henne. Miss Sunshine, Miss Starshine och jag stannade här, vilket fick mig att än en gång fundera på hur ensamstående föräldrar orkar och får ihop det, särskilt om de dessutom har en hund...men DET är en annan historia.

Rest in peace, Mémé! Bises /Milla

Textirutan-blogg

Det har skapats en blogg av undertextare. Det är en oerhört viktig blogg för oss som sysslar med att göra texter i rutan och för er tv-tittare som vill att texterna ska fortsätta att hålla hög kvalitet. Tv-kanalerna gör dock sitt bästa för att försämra dem, för de jobbar efter devisen kvantitet i stället för kvalitet, och ger därför uppdragen till det översättningsbolag som är billigast. Det här avspeglar sig givetvis på den ersättning vi frilansande översättare får för vårt arbete. För en struntsumma förväntar sig, och kräver, översättningsbolaget en bra produkt, d.v.s. oklanderlig svenska, inga översättningsmissar och perfekt tidkodade, något som är omöjligt om vi ska hinna översätta de program som krävs för att vi ska kunna överleva ekonomiskt.

Nu har vi dock tröttnat. Vi vill få till en debatt, att det uppmärksammas i media, på bloggar, att det diskuteras lite här och var och överallt. Så lägg till textirutan-bloggen i er blogglista och tipsa era vänner om den - vi behöver all hjälp vi kan få i vår kamp för skälig lön.

OM + T = S

Jo, så var det ju så att det var lite mycket. Lite mycket att göra, alltså. Det är barn och hem och jobb. Men det är jag ju inte ensam om att ha, så varför har den här bloggen gått i stå nu i flera, flera månader? Jag tror att det handlar om motivation. Jag har inte varit motiverad att skriva några inlägg. Och den Obefintliga Motivationen har helt klart att göra med Trötthet, och lägger man ihop dem får man Stillestånd, d.v.s. OM + T = S.

Men nu så kanske jag är igång igen. Jag hoppas det, för jag har saknat det. Får se vad det kan bli av det.

Vår minsting, som nu är 4,5 månader.
Time flies, my friends, time flies...

Any day now*

Sent i går kväll rensade och organiserade sambon och jag kläder. Vi har ju inte så mycket plats och därför måste det rensas ut med jämna mellanrum (Dessa mellanrum kan variera i längd och är allt från veckor till år. Den här gången var det månader.) särskilt nu när lilla Miss Starshine har anlänt.

Efter att i flera veckor ha pratat om att ta upp storlekarna 56 och 62 som fanns i en låda i källaren gjorde vi nu slag i saken...och fick i det närmaste slag. Herrejisses vad mycket kläder!!! Och det mesta har vi fått, väldigt lite har vi köpt själva. Miss Starshine har nu tre hyllplan för sina kläder, vilket är lika mycket som Miss Sunshine, mer än sambon och marginellt mindre än modern. Här ska inte inhandlas ett endaste litet plagg till, oavsett hur gulligt/snyggt/fräckt det är - vi har så att det räcker och blir över.


Miss Starshine är nu inne i bra rutiner och börjar följa sin systers exempel, nämligen att sova, sova mycket och bra. Hon har nu gjort sina nätter, d.v.s. från 22.30 till ca 06.00, två dagar på raken. Det börjar likna något nu, men än är det inte hundra. Hon äter som en häst och har vuxit bra. Det är en dessutom en lång räka: 57 cm och 5 kg tung så här vid 7 veckors ålder. Det är hela 2 cm mer än Miss Sunshine vid samma tid. Undrar varifrån hon har fått längden...


Miss Sunshine har fått Nej-sjukan. Ett helt vanligt samtal med henne består av 90 procent nej-svar, och det inkluderar även frågan om hon vill åka den där bilen utanför leksaksaffären som hon precis sagt att hon ville åka... Där kan ni ju föreställa er de snopna minerna hos föräldrarna. Och vi sparade en femma dessutom. Får nog lägga den i hennes sparbössa. Fast å andra sidan har hon ingen aning om vad pengar är. De 22 kronorna hon fick när hon fick sparbössan, som för övrigt är en londonbuss som innehöll en påse gott te, är nog för längesen försvunna bland soffans springor... Denna lilla dröm har nu blivit en mardröm, men hon är ändå väldigt mild i sina utbrott om jag jämför med andra barn jag har stött på. Men frustrationen är total när man inte kommer någonstans i förhandlingarna med henne. De brukar sluta med att jag lyfter henne dit jag vill att hon ska eller att jag kittlar henne, det sistnämnda bara om jag inte är för trött och tålamodet är nere vid nollgränsen eller på minus. Ni kan ju själva gissa vilket som fungerar bäst och som gör det hela mycket angenämare för oss båda... Länge leve kittlandet!!! Och länge leve dagis som börjar på måndag igen efter fem veckors uppehåll. Förvisso bara tre dagar i veckan och 15 timmar, men dock. Både hon och jag behöver respit, och hon behöver mer stimulans i form av jämnåriga lekkamrater. Det kommer att minska bråkfrekvensen mellan mor och dotter drastiskt. Hoppas jag i alla fall... ;-)



* Lyssnar på Elvis och han sjöng precis det och jag bara tyckte att det passade på nåt sätt.

Kakmonster

Jag har i kväll bakat chocolate chip cookies för första gången i mitt liv. Resultatet blev...sådär. Tanken var att de skulle följa med som en liten trevlig gå bort-present på vår lilla turné vi ska ut på i morgon, men de är tyvärr inte så vackra och frågan är om de ska degraderas till att ätas av enbart min lilla familj. Goda är de, jättegoda, men jisses som de ser ut! Nej, jag tänker inte ens visa er för så pinsamt är det. Jag la alla 20 kakorna på samma plåt och de ... flöt ... ju ... ut ... Det blev en enda stor c c c. Jag tror inte ens att det vackraste av paket kan rädda dem...

I stället för en bild på kakorna får ni en bild på Miss Sunshine och hennes älskade kusiner. Håll till godo. Jag går och knyter mig och försöker glömma kakfadäsen. ;-)

Trött

Japp, nu vet jag vad det innebär att vara tvåbarnsmor där tvåan har ont i magen och man aldrig får sova. Och nu vet ni, om det nu är någon kvar som läser, varför jag inte har synts till och förmodligen inte lär synas till på några veckor till i det här forumet... But I'll be back, det vet ni. :-)

Mina älsklingar som orsakar grav tids- och sömnbrist...

3 blev 4

Vi har nu blivit fyra stycken och det är tokhärligt! Lilla C kom till slut, en vecka försenad, den 8 juni tidigt på morgonen. Inget mer ska sägas om förlossningen än det här: Det blir inga fler! Nu är det gjort och vårt andra underverk är ute, mår bra och är bara så där perfekt som ens barn är. Hon äter, sover och uträttar det hon ska. Vi försöker hitta en rytm och det ska väl erkännas att föräldrarna har det lite halvjobbigt för de ligger efter med sömnen redan från början och det gör att om inte alla nätter är bra och långa blir de dagar efter nätter som har varit lite väl avbrutna fruktansvärda. Men det rättar alldeles säkert till sig inom de närmaste veckorna. Det är sånt man får ta. Jag är dock ytterst tacksam för att sambon är här och inte på något snickeri i franska alperna...

Våra allra finaste prinsessor.

Ett problem har dock uppstått i och med att det blev en tjej till: Vad ska jag nu kalla dotra för här i bloggen? I den engelska heter hon Miss Sunshine. Jag kör på det här också och så får jag komma på något för lilltjejen, som för övrigt är otroligt lik sin far. Hon fick den finlemmade, franska kroppen. Miss Sunshine och jag kör på den lite mer bastanta svenska modellen. Inte för att vi är stora vi heller, men större än den franska sidan av familjen är vi. Jag känner mig som en jätte bredvid sambons två systrar, en jätte både på längden och tvären. Vilket osökt får mig att tänka på när vi bodde i Valencia. Där kände jag mig bara som en jätte på längden, aldrig på tvären, för spanjorskorna är rätt stadiga av sig...

Bästa stället att hänga på:
Pappas eller mammas axel.

Nu när det hela är överstökat och lilltjejen är ute och mår finfinemang börjar jag längta efter att dra utomlands igen. Till hösten kanske vi drar. Vet ej vart. Förhoppningsvis Frankrike. Har ju varit hemma länge nu, ända sedan i november. Mot nya äventyr och nya utmaningar. Men nu ska vi bara njuta här i vårt vackra, avlånga land.

Spärrtips

Jag blev i dag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, uppringd av en telefonförsäljare, den här gången för företaget Spärrlinjen. Ni vet, de där som man kan betala 25 kronor i månaden till och skulle man tappa kort, plånbok, mobil, pass på en och samma gång kan man ringa dem så spärrar de allt. Allt låter jättebra och givetvis vill de sälja till en direkt där i luren och det är något som jag bestämt säger till alla telefonförsäljare att jag inte är intresserad av. Kan de inte skicka hem information som jag kan gå igenom i lugn och ro, ja, då får det vara. "Men vi skickar hem", säger han glatt. "När du har mottagit informationen har du 14 dagars ångerrätt." Och där avbröt jag honom igen och sa att det är jag inte intresserad av. Jag vill ha information utan att behöva tacka nej inom två veckor, för jag glömmer alltid att tacka nej och så sitter man där med en vara/tjänst som man inte alls vill ha, vilket är precis vad de vet och vill att man ska göra. Alltså glömma tacka nej.

Killen gav sig ändå inte och började snacka om andra fördelar med tjänsten. Då fick jag säga åt honom att han pratade med en höggravid, förkyld och oerhört irriterad kvinna och att han gjorde bäst i att sluta tjata, lägga på luren och inte återkomma på flera månader. Det gjorde susen. Han önskade mig lycka till och la på.

Tänk hur arg denna gravida, förkylda och irriterade kvinna
hade blivit om hon hade ägt den här bilen
och kommit ut och sett
denna åverkan på ögonstenen...
Även i våra lugna kvarter händer detta...

En saga

Det var en gång en vitrysk pojke på fyra år som for med mor till Norge där far violinspelaren väntade efter att ha hoppat av. Nu, 23 år gammal, vann han Eurovision Song Contest och mitt och min familjs hjärta. Ja, jag har köpt låten för nio kronor och den spelas flera gånger per dag i vårt hem just nu och varje gång går både sambon och jag runt med fåniga leenden.

Att vi ens tittade på Eurovision Song Contest beror på en blandning av tradition och graviditetesimmobilitet. Sambon har varit så illa tvungen att hänga på.

I väntans tider

Det börjar närma sig slutet av elefantgraviditet nummer två. Det tackar jag för. Nu är jag innerligt trött på det för nu är bekväma ställningar när man ska sova eller sitta ett minne blott, knäna börjar göra ont och andfåddheten är värre än vanligt.

Så här glad var Dotra när hon hade kommit ut

När jag födde Dotra sa en barnmorska att jag var som gjord för att föda barn. Förlossningen hade nämligen gått väldigt smidigt och med minimal skada på mor. Bara minuterna efter att förlossningen var över sa jag att jag lätt skulle göra om det. Det vidhåller jag fortfarande. Det jag däremot hade glömt var att själva graviditeten inte var en höjdare. Det lär jag inte göra den här gången, denna andra och sista gång. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men om det inte sker av misstag så lär det inte bli ett tredje barn, såvida inte sambon bär det...

Nu ser jag sjukt mycket fram emot att se vad det är för en liten parvel som har gjort mitt liv lite besvärligare de här senaste nio månaderna. Den är absolut värd det, tro inget annat. Den har vägrat att visa oss sitt ansikte - fötter och händer har varit i vägen och det enda den har bjudit på är en del av kinden, näsan och pannan. Ja, och så fötterna förstås. Och en arm eller två. De är ruggigt överrörliga, de små liven där inne. Imponerande. Och så undrar vi förstås om det blir en total motsats till Dotra eller ungefär samma när det gäller temperament och sovvanor.

Nu är Dotra stora tjejen och ska bli storasyster.
Bebisen i magen ska heta Pappa om hon får bestämma...

Alla frågor får vi svar på förhoppningsvis senast den 2 juni. Jag hoppas dock att den väljer att ta sig ut en vecka tidigare, den behöver inte gå hela vägen. Söstra mi kommer dessutom hit till pingst och hon hoppas ju på att den ska titta ut precis då så att hon får vara med. Vi får väl se. Den kan ju också trivas så bra där inne att den väntar några dagar till...

The Stockholm Syndrome

He he, den här är lite kul:

http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=225113&title=the-stockholm-syndrome

Aktivt val

Har i dag gjort ett aktivt val: Jag har bytt vårdcentral. På den vårdcentral som jag har gått sedan min far gick bort (han var ju läkare och då behövde vi inte uppsöka vårdcentraler) har jag aldrig haft samma läkare, blivit utskälld för att jag kom 2 minuter för sent, stött på en ingenjör som hade sadlat om men som borde ha stannat kvar som ingenjör för han skrev så glatt ut den sjukt starka hostmedicinen Coccilana (med reservation för felstavning) efter att jag själv hade ställt den felaktiga diagnosen luftrörskatarr. Den flaskan gav jag bort till en som behövde den bättre, en som faktiskt hade hosta på riktigt.

I dag var vi på vårdcentralen igen, dotra och jag, för att kolla dotras öra. Vi kom fem i åtta, läkaren kom fem över åtta. Jag satt nämligen utanför det minimala öronrummet och läste för dotra, så jag vet att han inte kom från någon konsultation med en annan patient. Undersökningen gick bra, förutom att dotra ska vidare till specialist för det gav inga tillfredsställande utslag testet på trumhinnan, och läkaren var snäll mot dotra. När det var över frågade jag om han skulle kunna tänka sig att ta mitt blodtryck eftersom jag var lite orolig eftersom jag hade lätt havandeskapsförgiftning vid förra graviditeten, men se, det blev blankt nej för de hade ju så ont om tid och det hade ju inte bestämts innan, men han skulle ta fram vilken distriktssköterska jag skulle gå till. Den tid som det tog honom, ca 2 minuter, den tid skulle det ha tagit att ta mitt blodtryck. Oflexibel? I allra högsta grad. Jag har dessutom frikort, så det hade varken gjort från eller till när det gäller inkomstbiten för denna vårdcentral.

Nu har jag därför lämnat in min lapp om byte och min mor ska också byta. De förlorade i dag tre stycken patienter och det kan de gott ha!

Recap

Okej, när man har försökt ge inlägget en titel och inte lyckats, då kanske man egentligen bör gå och lägga sig. Men skam den som ger sig. Om jag börjar skriva så kanske det ger sig till slut eller i mitten eller aldrig (och i så fall får den vara utan titel, så det så).

Om någon där ute fortfarande kikar in här så är jag alltså tillbaka. Det har varit en hektiskt period, mycket hektisk, men nu lugnar det ner sig. Hoppas jag. Jobben har i varje fall tunnats ut från att ha varit hysteriskt många till att vara humant många. Om en månad lägger jag av helt för att helt gå in för förlösningen i slutet av maj/början av juni. Sen ska jag njuta av sommaren. Jag har beställt finfinemang väder och ljumma vindar heeeela långa sommaren i Sverige.

Men strunt i det, nu kommer en snabb uppdatering i form av bilder på det som har hänt här sen sist:

Vi fyndade en loftsäng åt dotra på Blocket. 1 500 för säng och madrass, använda bara tre månader. Nu sover dotra där uppe och det funkar finfinemang. Compact living - we love it!

Vi bakade bröd. Med surdeg. Supergott! Men gången efter skippade jag den så kallade utsmyckningen - den blev alldeles för torr och föll av och fyllde helt enkelt ingen ätfunktion.

Fiffi som bor i Shanghai kom hem fullpackad med presenter till dotra. "Din dotter behöver bli mer rosa", sa hon bestämt och spände ögonen i mig. Och dotra blev mer rosa. Och mer Hello Kitty. Söt som socker.

Det verkades på Torpet. Sambon och svärfar hjälptes åt att få upp det välta staketet. Totempålen till vänster hittades på stranden och vårt staket är nu minst sagt originellt. En dag gör vi kanske om det, men till dess blir det där kanoners.

Och sen for dotra och jag till Stockholm för att hälsa på syster och bror och annat löst folk. Vi debuterade på Junibacken och det var ju ett ställe som jag kommer att återvända till. Fantastiskt mysigt! Djurgårdsfärjan till Slussen var succé hos dotra, för att inte tala om de blå bussarna.

Det var det hele. Och så var det titeln... Ja, ni såg ju själva vad det blev. ;-)

Förbannad

Jag blir så in i bomben förbannad när jag ser bilderna tagna utanför Baltiska hallen här i Malmö nu på eftermiddagen. Idioter till "demonstranter" som kastar enorma gatstenar mot polisbilarna, som står uppe på piketerna och sparkar av blåljusen. Vad fan ska det vara bra för?! De som får betala ödeläggelsen och polisinsatsen är ju vi och då även dem, såvida inte alla kommer från Danmark eller Norge. Att demonstrera är en sak, det har vi som tur är rätt att göra, men att ha en demonstration som ursäkt för att ta till våld och kasta gatstenar mot polisfordonen, det är så otroligt fel. Dessutom är de allra flesta maskerade, för så tuffa att de vågar visa sina nunor det är de inte - de skulle ju i så fall riskera att behöva ta ansvar för det de ställt till med.

Det finns många olika sätt att visa sitt missnöje på, eller när det gäller det här IQ-fiskmåsgänget, många olika sätt att få adrenalinkickar på. Det här som de håller på med tillhör de absolut sämsta.

Glöm inte...

...att diska diskstället då och då. Det kan bli ruggigt smutsigt. *rys*

Surt sa degen

Nu är det spännande. Jag har nämligen satt en surdeg för första gången i mitt liv. Det ska bli grunden till ett franskt bondbröd som ska bakas i morgon. Hoppas, hoppas, hoppas det blir bra. Älskar att baka bröd. Doften, smaken, känslan av att ha bakat det själv. Mor min tipsade mig om ett program med danska brödbakerskan Camilla Plum som började i kväll. Ett mycket trevligt program. Nu var det inte hon som inspirerade mig, vi hade redan planerat det här brödet, men vad lätt det såg ut när hon blandade till, knådade och knådade och skjutsade in det i sin ugn i sitt fantastiska lantkök. Vi håller till godo med ett helt vanligt kök i en helt vanlig tvåa i en helt vanlig stad...och nog fasiken ska vi också lyckas. Frågan är bara om jag får lyckas själv eller om sambon har tillfrisknat till i morgon och kan stå till tjänst med knådning. Han har ju faktiskt jobbat på ett bageri i Frankrike en gång i tiden. Joserni, sambon har många strängar på sin lyra. ;-)

Teatro picnico

Jag har varit på picknickteater på Victoriateatern i Malmö. Det var i fredags och som alltid fantastiskt trevligt. Artisten var Carl-Johan Vallgren. Alltid lika kul. Han är en fantastisk ordvrängare som hittar på helt fantastiska historier under tiden han berättar dem. Han har skrivit en ny roman. Den högläste han ur. Det har jag lite problem med. Tycker att det blir tråkigt. Men musiken och mellansnacket var lysande. Som alltid. Och jag älskar konceptet med picknickteater. Jag hade gjort några fantastiskt goda wraps till modern och mig. Receptet på tunnbröd hittade jag i senaste Allt om mat och de var hur enkla som helst att göra. De fyllde jag med kallrökt lax, wasabikräm (Philadelphia blandad med wasabi, vilket hade gått lika bra med riven pepparrot, men de hade ingen i grönsaksdisken på Hemköp just den dagen), rödlök, sallad, timjan (färsk), citron och paprika. Mums! Rekommenderas!

Och den här bilden har inget med texten att göra.
Det är bara från staden Alsfeld
där vi sov över på vägen hem från Frankrike.
Hotellet var sådär, frukosten var dock suverän.
Nästa gång ska vi prova en by som låg ett snäpp söderut.
Men Alsfeld är verkligen mittemellan Annecy och Malmö.
Bara så att ni vet.

Long gone found again

Vi har varit borta. I Frankrike. Så det har varit som hemma. Men ändå borta. Det har varit lysande. Briljant. Underbart. Nu är vi tillbaka. Att vara tillbaka är bra. Men även lite halvjobbigt. "Verkligheten" heter det här. Frankrike den här gången var "semester" (och "rekognoscering"). Fast jag jobbade. Så klart. Det var antingen det eller stanna hemma. Valet var enkelt. Alperna lockade. Gamla vänner lockade. Skid-VM lockade. Och vilken valuta jag fick för pengarna! Två gamla vänner pånyttfunna. Tänk, tiden går men när man träffar riktiga vänner från förr, då känns det som i går. Nu släpper jag dem aldrig igen. Och ja, livet är fantastiskt, men det visste ni väl? ;-)

Här vill jag bo, vid Annecysjön.
Som en tavla.
En lisa för själen.
Och ja, drömmar kan bli verklighet.
Man vet aldrig...

Analogt funkar

I väntan på att en digital systemkamera ska inhandlas nästa århundrade så klickar vi vidare med min gamla analoga systemkamera anno 1997. Det är min gamla vapendragare. Många roliga foton har tagits med den på ett gäng olika platser. Nu har vi den till att laborera med svartvit film. Egentligen skulle vi ju ha ett mörkrum och framkalla bilderna själva, men nu har vi inte det och får därför framkalla dem för en ganska stor penning på en av fotoinrättningarna i stan. Det positiva med det är dock att man får bilderna på en cd också. Det var en glad överraskning. Nu kan vi trixa med dem i datorn också. Det är kul. Värd varenda krona till slut var den där framkallningen.

Dotra med choklad om munnen i julas.
Det är det negativa med analogt:
man får inte bilderna direkt...
Men hon har inte förändrats så mycket
på de här senaste veckorna... :-)

Jakten på mat utan E...

Jag fick i min hand i julas boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson, där fusket med maten vi stoppar i oss avslöjas. En mycket bra bok, tänkvärd på alla sätt och vis. Min lättmajonnäs jag hade köpt en gång för hundra år åkte ut, så även de lättcreme fraiche jag hade. Nu är det fullfett som gäller. Nyttigare. Inga tillsatser. Och för första gången i mitt liv har jag Bregott i kylen, enda smöret utan tillsatser. Med i boken är hela listan av E-medel. Ni vet, såna där siffergrejer som står med i innehållsförteckningen. Det är färgämnen och konserveringsämnen och fan vet allt. Ett av de mest vanliga konserveringsmedlen är E250, natriumnitrit, ett annat E251, natriumnitrat, och om dem står det: "Omdiskuterat ämne med cancereffekt i vissa djurförsök." Gulp! Vill jag äta det? Nej! Vill jag ge det till dotra? Nej!

Jag begav mig ut på jakt efter leverpastej utan E250 och ost utan E251, men det var inte det enklaste. Leverpastej hittade jag till slut en och det är en dansk, Tulip, deras ekologiska baconleverpastej. Supergod! Och utan konserveringsmedel. När det gäller ost får man leta kravmärkta ostar, vilka är en försvinnande liten del av ostutbudet. Jag tänkte i min enfald att stadens stolthet när det gäller ostar, Möllans Ost, skulle veta råd och ha minst ett par stycken att välja mellan. Tji fick jag. De hade ingen kravmärkt och när jag sedan frågade om de visste vilken av deras hårdostar som hade minst antal konserveringsmedel i sig (många innehåller nämligen tre olika, alla med olika biverkningsrisker), då hade de ingen aning för "så detaljerade innehållsförteckningar får vi inte från leverantörerna", men de skulle ta reda på det och ringa mig. Nu har de gjort det. Ringt alltså. För tagit reda på det gjorde de inte. Deras råd till mig var att ringa mejerierna. End of story från deras håll helt enkelt. För dem var jag bara en jobbig kund, kändes det som. Den kravmärkta osten hittade jag senare i Hemköps ostdisk, en Arla-ost, herrgård, 28 %.

För er som vill ha E-information, livsmedelsinformation, säsongsguide när det gäller frukt och grönsaker, gå till Äkta vara:s hemsida.
Skaffa gärna boken och ha hemma att slå upp i. Ta en extra koll på innehållsförteckningarna på det ni köper - ju kortare, desto bättre. Det tar lite längre tid att handla i början, men när man väl har lärt sig vilka produkter som är mest naturliga går det som en dans. Tyvärr går det inte alltid att undvika tillsatserna helt, men man behöver kanske inte stoppa i sig övermycket mängder av en ost som innehåller E202, E232 och E251... Bättre då att betala någon krona mer och få en kravmärkt ost utan några tillsatser. Kanske redan för sent för mig, min kropp är redan full med tillsatser, men dotra kan ju få en ärlig chans att slippa dem så mycket det går.

Vi ska förhoppningsvis snart till Frankrike. Då ska jag botanisera i deras matvaruaffärer för att se vad man kan få ihop när det gäller produkter utan tillsatser...

Inte okej

Att vänta i 40 minuter i telefonkö till vårdcentralen är inte okej.

Men det uppvägdes av att min familjeläkare, som jag inte visste att jag hade en, tar in oss ändå på en extratid så att vi kan kolla om dotra har streptokocker eller ej.

Så lite okej blev det ändå till slut. Hoppas hon inte har streptokocker bara...

Inget karriärbyte i sikte

Var och blev uppiffad i går eftermiddag/kväll på ett företag i Turning Torso som har som affärsidé att bjuda in folk som blir sminkade och stajlade i håret och sedan fotograferade av proffsfotograf. Sedan kan man, om man vill, köpa bilderna. De är ganska dyra, så they better be good. Innan jag gick dit var jag anti. Att bli uppiffad är liksom inte min grej, men jag ville inte heller dra mig ur i sista minuten heller, så jag gick dit. Plockade ner några ombyten som jag fortfarande kommer i* och så bar det iväg. Väninnan V hade halva bohaget med sig och tillsammans trotsade vi den iskalla vinden och tog sikte mot TT.

Väl där blev vi sminkade och jag måste säga att där någonstans vände det. Jag blev jättefin. Håret likaså. Riktigt snygg blev jag. Och tänkte: "Ha! Man kanske blir upptäckt i kväll. Det är väl aldrig för sent att bli modell. Eller???" Efter någon timmes väntan var det dags att bli fotograferade. Fotografen var jättetrevlig och man kände sig avslappnad och väldigt, väldigt modellaktig. Sedan väntade vi igen. Det var mycket väntan.

Och sedan kom domen - bilderna skulle gås igenom. 44 stycken in alles. En katastrof! V:s var jättebra, fotogenique som hon är och allt, hennes syster E:s sådär och mina sådär. V köpte 11 bilder, E köpte 2 och jag inga. Tack, men nej tack. Och lite besviken var jag allt - jag hade ju sett framför mig glitter och glamor och så vidare, att jag liksom bara skulle "äga" kameran, eller vad de nu säger de i branschen, men tji fick jag. Inget karriärbyte så långt ögat kan nå, i varje fall inte inom det gebitet. Så jag sitter kvar framför datorn och tittar på mina program. Det är nog bäst så ändå.

* Anledningen till att jag skriver "fortfarande kommer i", är att vi väntar tillökning och jag är nu i vecka 21 och hyfsat rund om magen. Tänkte bara säga det. :-)

Två år i dag

Då...

Dotra fyller år i dag. Två år. Tänk vad tiden flyger iväg.

Nu...

Jag älskar dig, min lilla loppa.

So, so wrong - del 2

Jag tror jag smäller av! Följande står det i manus när Donatella pratar om sin mammas inflytande på henne: there's a picture on one of her ad campaign, I did with, you know, myself, featuring Madonna. Madonna she's wearing a suit, a very ladylike suit -- light blue--very well cut, it's very proper and she's pushing up from courage, with a (inaudible) inside..."

Egentligen säger Donatella det här: "I don't know if you remember, but there was a picture in an ad campaing I did with Steven Meisel featuring Madonna. Madonna is wearing a suit, a very ladylike suit, light blue, very well cut, very proper, and she is pushing a pram carriage in front of her with a baby inside, and she looked so beautiful."

Hade bara manusskribenten bemödat sig att googla på "ad Madonna versace" så hade den kommit fram till samma som jag: Att det var från kampanjen 1995 och fotografen heter Steven Meisel och inte "myself". Och det var inte svårt att lista ut att hon sa "prom carriage" när hon sa att det var en "baby inside". "Pushing up from courage"??????

Det blir en låååång dag. Tror det är bäst att jag går ut och luftar mig med hunden en stund.

So, so wrong

När vi översätter har vi 90 procent av gångerna ett manus som hjälper oss att bekräfta att människan i bild faktiskt säger det den säger. Det här kan ibland bli väldigt, väldigt fel. Manusförfattaren har kanske haft bråttom eller får för lite betalt, eller båda delar, och bryr sig därför inte särskilt mycket och skriver som de hör. Och hör de inte, då skriver de bara [inaudible] och så är det vi, undertextarna, som ska försöka klura ut vad som sägs.

Förra veckan hade jag ett intervjuprogram med Nigella Lawson. Där hade manusförfattaren verkligen struntat i vilket och skrivit lite vad den kände för. Jag lät manus vara och försökte själv lista ut vad svammel-Nigella sa. Det gick. Ibland kollade jag i "manus". Droppen som fick bägaren att rinna över, och jag ringde till uppdragsgivaren och bad om en dag extra, var när Nigella sa "camembert" och det i manus stod "camel bear". Och vad i all världen är "camel bear"??? Och det var bara ett fel i den långa meningen just där.

I dagens program intervjuas Donatella Versace på engelska av en annan italienare... Hon börjar med att berätta att när hon var liten kläddes hon av sin bror i "miniskirts in Patton leather". Så stod det i manus. Så lät det faktiskt också med Donatellas accent. Jag är inte så hemma i skinnvärlden, så jag googlade, bildgooglade, och fick upp dels general Patton, dels ett gäng olika skor i vad som beskrevs som "patton leather". Jag hittade dock inget på svenska, varken "pattonskinn" eller "pattonläder" och blev misstänksam. Jag skickade iväg ett mejl till mina älskade kolleger på nätet och se, de kunde givetvis hjälpa mig. Hon sa "patent leather" och inte "Patton leather". Och "patent leather" är lackskinn. Hon kläddes alltså i lackkjol och lackskor av sin bror.

Än en gång har jag alltså svurit över manus och fått inse att det här manuset är lika dåligt som Nigella-manuset, men jag blir alldeles varm om hjärtat när mina kolleger rycker ut och ställer allt till rätta när jag har trasslat in mig med general Pattons läder.

Awakening

Har precis läst ut en tunn liten bok som heter Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Den handlar om allt kvinnan gör i hemmet, hur hon styr upp, städar, diskar, plockar, ser till att barnen får med sig det de ska ha med sig till skola och dagis, köper presenter när de ska gå bort etc etc. När jag läste den fick JAG mig en knäpp på näsan. I vår familj är det nämligen jag som är den slarviga, den som kan gå förbi och över högar med saker som ligger på golvet i stället för att plocka upp och hänga/lägga sakerna där de ska vara. Sambon är den ordentliga och den som otaliga gånger har hotat med att detta kan bli en anledning till att vi går skilda vägar i framtiden. Än så länge säger han det på skoj, men jag tror faktiskt att jag måste skärpa mig... Däremot är det jag som håller reda på dagis och presenter, men det är mest för att han inte kan språket och har dålig koll på vem som heter vad och vart vi ska. Själva umgängesagendan i Sverige sköter jag och den är jag bra på. I Frankrike är dock han minst lika involverad i det som jag.

Och som den gentleman han är, bär han väskorna.
Je t'aime, mon amour!

När jag läste den här boken, slog det mig att jag nog har hittat en riktig guldkille. Ni vet, en sån där som det finns få av. En sån som städar självmant, till skillnad mot mig som bara gör det när dammråttorna attackerar mig, som packar kvällen innan vi ska åka för att verkligen vara förberedda och se till att vi har allt, till skillnad mot mig som gör det fem minuter innan vi ska åka, som ser till att vi har med blommor till värdinnan, till skillnad mot mig som inte alltid tänker i de banorna fast ändå alltid har med något, men då oftast vin eller något ätbart. Ja, ni ser själva - hade jag varit min sambo hade jag försökt styra upp den hopplösa och funkar inte det hade jag nog till slut dragit. Fast hur skulle han klara sig utan min kokkonst? För det är jag faktiskt ganska bra på, att laga mat. Han också, för den delen.

Men eftersom jag nu är ännu mer medveten om denna negativa sida hos mig själv, så vore det väl själva den om jag inte lyckas ändra på mig. Med början i dag! Har faktiskt börjat redan, så det så. Och för er som undrar så har dotra ärvt sin fars ordningssinne, inte mitt.

Det bästa är dock att sambon och jag kompletterar varandra - han har sina sidor, jag har mina - och än så länge har han överseende med mitt kaossinne, för jag är väldigt organiserad när det gäller andra saker.

Singing in the Rain

Vädergudarna har den här veckan inte varit nådiga mot oss malmöiter. Det är få solglimtar man har fått sig till livs och de stackarna som faktiskt har visat sig har i varje fall inte jag hunnit med - de försvann innan jag hann lyfta blicken från datorn. Men i dag, denna onsdag, har jag äntligen kommit i kapp med jobbet och ser ljuset i det kompakta mörkret. Sambon och jag har sjungit, tvättat, nu bakar vi (kanel- och vaniljbullar, sambon gör en fantastisk vaniljkräm som vi lägger i. Godare går inte att få.) och senare ska en mössa eller två skapas (skapade två i går, bägge till dotra för hon får alla dem som jag gör under det så kallade prototypstadiet...).


Alltså, livet känns bra igen, trots den gråa, fuktiga dimman som har legat över Malmö stad hela dagen. Sätter nu på lite Cranberries* på Spotify. Hade en gång en skiva med dem, men den stannade kvar i alpbyn jag en gång bodde i när jag själv åkte hem för att slicka mina sår och lägga 200 mil mellan mig och personen som då var mitt allt. Minnena till skivan är dock inte med honom, de är med bilen, en Ford Fiesta, som vi hade ihop och som jag förfogade över när jag pluggade franska i Aix-en-Provence i tre månader och vi bara sågs på helgerna hemma hos hans morföräldrar i en by i Alpes de haute Provence, ca 2 timmars bilfärd från Aix. Då spelade jag Cranberries på högsta volym både dit och hem. När jag nu spelar "Dreams", så är det min och bilens färder och hur vi sjöng ihop, jag med min människoröst och den med sin motorröst, samtidigt som den vackra naturen for förbi. Särskilt bra var det där motorvägen tog slut och det blev Route Nationale och vi, bilen och jag, fick koncentrera oss på de slingriga vägarna bland vinrankor och äppelträd och att inte glömma att bromsa in när vi kom till en by, för gendarmen stod gärna där och väntade in alla bilister som for fram i mycket mer än 50 km i timmen... Det var då det, år 1999 tror jag minsann att det var. Cranberries musik finns kvar, men bilen är såld. Antar jag.

*Det var Liz1e som fick mig att lyssna på Cranberries igen i dag. Som sagt, det var några år sedan jag gjorde det senast.

grått och galet tråkigt

Lördag. Malmö stad. Grått. Utsikt: Kronprinsens sidohus betongfasad. Upplyftande? Nej. I datorn: Ett intervjuprogram där Nigella Lawson är gäst. Hon är trevlig. Intervjuaren sådär. Manus stämmer inte alls. Upplyftande? Nej. Sambon ute med hunden. Mors hund. Tio månader. Lyssnar inte mycket. Rädd för dammsugaren. Rädd för vatten om hon inte bottnar. Går helst inte uppför smala trappor. Upplyft? Kan hon glömma - hon har fyra ben att pallra sig uppför trappan med. Hon kommer så småningom. Det är ju läskigt att vara ensam. Men söt är hon. Svart som natten.

Sommar. Falkenberg. Båtviken.

Veckan som gick var bra, men torsdagen tung. Begravning för en väldigt nära vän till familjen. Hon blev bara 57 år. Dottern hennes stark. Ställde sig upp och sjöng tre sånger i kyrkan för sin mor. Jag grät floder. Vi saknar dig, Annika! Massor! Vi ses i Nangijala. Jag följer tonerna av dina Evert Taube-sånger du gillade att sjunga (skråla). Du sjunger dem säkert med min far och i händerna har ni varsitt gott glas vin. Kanske en Saint Emilion? Jag tar med en flaska, för er är säkert slut redan. Men det dröjer. Länge. Tänker inte lämna dotra och sambon än på ett tag. Hoppas jag. Peppar, peppar...

Här får du, kusin vitamin.

Om solen lyste skulle en lördag som denna kännas lättare. Men samtidigt måste jag jobba i dag, så det kvittar lite för egen del för ut kommer jag inte ändå. Men något som hjälper är kärlek och närhet, så här kommer mitt recept för en grå och galet tråkig lördag: Kramar i massor, pussar likaså, bakning av en chokladkaka att ha med sig till vännen O i kväll, mycket skratt, mycket läsning av allehanda böcker på allehanda språk för dotra (jo, jag får ta lite pauser ibland) och bara den underbara känslan av att leva. Vad gör lite grått väder - solen visar sig tids nog. :-)

Here we go again

Inför slutet av 2008 drog vi norröver till Sälen. Vi drog några timmar efter ett frackbröllop och resan var lååång... Väl framme möttes vi av KYLA. Utanför vårt lägenhetsfönster stod det -22 grader konstant hela veckan. Dotra tyckte att det var ett jäkla påhitt att ta ut henne i den kylan och stod mest bara still med de stooora tårarna rullandes nedför kinderna. Vi var barmhärtiga och lät henne få gå in igen. Pulkan fick vi leka med själva. Det enda hon till slut dristade sig till var att låta nyvunne nallebjörnen Kalle, efter Kalle som äger Harry's i Lindvallen och som gav henne den, och boken hon fått av "tata Mulle" åka i pulkan medan hon drog den några meter.


Vi, hennes ömma föräldrar, nosade dock upp en barnstuga som var villiga att ta hand om en liten tjej som inte ens fyllt två år, trots att rekommenderad ålder var 3 år. Tack, Pernilla på barnstugan i Kläppen! Där fick hon vara två timmar på morgonen under tre dagar, medan vi roade oss i backarna. Vilken lycka! Och sista dagen fick hon hänga med "tata Mulle"* inne i värmen i deras stuga medan vi halkade runt längdåkningsspåret med fåniga flin. Fantastiskt härligt! Men som sagt, det var förbenat kallt, men med ansiktsmask och hjälm blev det inte så tokigt ändå.


Men jag får väl erkänna att jag gärna hade velat vara en liten maskot på min mors resa som hon gör just nu i norra Thailand... Det hade varit skönt med lite värme. Men man gör sina val - vi valde Sälen och kylan, hon valde Thailand och värmen. Rätt på olika sätt, helt enkelt.

Och nyåret kom och nu är det 2009. Nya friska tag. Nyårslöftet är samma som de senaste 6 åren: Att sätta in fakturor och andra viktiga papper som hör firman till i pärm en gång i veckan så att jag slipper det veckan innan jag ska träffa min revisor... Jag har inte lyckats hålla det en enda gång.

* "Tata Mulle" är min absolut bästa vän sen lääänge tillbaka. Dotras extramoster, helt enkelt. Därav "tata".