proud mary

Jag är mor. Bara en sån sak. Det tog ett tag innan jag vande mig vid den rollen. Mor. Mamma. Moder till först en fantastisk tjej och sen en till. Det är en fantastisk resa, lite av en berg- och dalbana ibland, med hisnande utförslöpor som kittlar i magen och som gör att allt känns fantastiskt, och lite tyngre uppförsbackar under vilka man antingen beundrar utsikten eller oroar sig för nästa utförslöpa. Det hör till att oroa sig. Det bör man. Ska man. Då är man mer vaken, mer på sin vakt mot händelser som man kanske kan påverka. De händelser som man inte kan påverka kan man förvisso också oroa sig för, men det känns lite som slöseri med energi. Dessutom finns ju risken att man då även förvandlas till hönsmamma och det kan ju driva vilken unge som helst till vansinne.

Som mor är man också stolt, stolt över att ha fått så fantastiska barn. Riktiga A-barn. Det har alla mödrar. A-barn. Det finns inga B-barn. Mina två gör mig stoltare och stoltare för var dag som går. Miss Sunshine, fyra år vid det här laget, kan redan skriva sitt namn. Plus en massa andra bokstäver. Att hon sen kallar dem för siffror och siffrorna för bokstäver är bara en detalj som den ömma modern gör sitt bästa för att slipa bort... Nu sitter jag och väntar på att hon knäcker koden, läskoden. Den minns jag fortfarande när jag knäckte. Jag var 4,5-5 år och det var en fantastisk känsla, en känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen, bara för känslans skull, denna känsla av stolthet, upprymdhet, ja, att vara så otroligt glad att det nästan bubblar över. Så glad kan jag fortfarande bli av olika anledningar och då kan folk ibland tycka att det blir för mycket, men det struntar jag i. Är man glad så är man glad. Sådeså.

Miss Starshine är ju knappt två år och kämpar tappert med att försöka få fram ord. Att viljan finns hör vi, det formligen bubblar ur henne, men att forma ord är inte lätt. I dag fick hon dock nästan till ordet "korv". Och hon är en jäkel på att säga att hon inte vill. Ett kort, bestämt "pas" (här hoppar hon då över till sitt andra språk, nämligen franskan), vilket betyder "inte". Annars är det som sagt inte många ord. Men vem behöver ord när man har händer, fötter, huvud och en mun med en massa läten på repertoaren att ta till? Hon gör sig förstådd. Och hon förstår allt. På båda sina språk. Bara en sån sak. Och hon ser bollar på mils avstånd. Och är en fena på att låsa upp låsta telefoner, något som en dag kommer att stå modern dyrt...

Och inga kramar är så go'a som de man får av ens hjärtegryn. Det är kärlek det. En masse.

PS. För att inte papporna ska känna sig utanför så kan ni stoppa in ett "pappa" eller "far" där det står "mamma", "mor" eller något annat mödraaktigt. :-)

sunshine, you are my sunshine

Solen är tillbaka och det med råge. I går och i dag syntes inte ett moln på himlen och det samma väntas de följande dagarna. Antar jag, jag har faktiskt inte kollat, men stjärnhimlen talade sitt tydliga språk i kväll under promenaden med galna hunden.

I dag var det även onsdag och då är skolan stängd, så jag och mina hjärtegryn, Sol och Stjärna, åkte med bästisarna T och N och deras mor C till närliggande lilla staden Bretignolle s/ Mer där den bästa lekplatsen finns precis bredvid en oftast helt folktom strand. Det blev lek på lekplatsen och picknick på stranden vilket jag egentligen tycker är ett förbenat påhitt - där är ju bara en hiskelig massa sand och det knastrar i tänderna oavsett hur mycket man försöker skydda mat och dryck från de illvilliga små kornen och solskyddsfaktor 50 och mössa på Stjärnan. Inte på Soltjejen, hon har en kalufs som skyddar mot allt. Vi hade glömt boll till Stjärnan, men det rådde hon bot på genom att hitta en lite större sten som hon började kicka runt med. Helt galen i bollar är hon. Och bollkänsla har hon. Däremot är väl inte fotboll sporten att satsa på, skademässigt och pengamässigt, men det finns ju andra mindre skadebenägna sporter ja, själva sporten är skadebenägen, visste ni inte det? Nu vet ni det. ;-) och mer pengastinna dylika. Och här börjar det tindra dollartecken i moderns ögon...

Nåväl, bild från denna dag då det var 25 grader i solen kommer här:

Bästa vännerna, de fyras gäng, sitter och smaskar i sig Smarties.

dreaming

Tillbaka igen i verklighetens Frankrike, ett Frankrike som i dag har genomfört kantonval som blev ett kalkonval på grund av rekorddåligt valdeltagande. Det enda partiet som drog folk var tydligen Front National... Vad ska man säga om det, mer än att det är något som även kan hända i Sverige om vi inte ser upp.

Nu ska det dock inte handla om kalkonval eller några andra fjäderfän. Nej, det ska bara handla om att vi behöver våra drömmar, särskilt en tid som denna då världen genomgår en något svår period. Jordbävningen i Japan och dess följder är en fruktansvärd händelse och dåren i Libyen och det som pågår där är läskigt. Alltså behöver vi kunna drömma oss bort till en plats som mer liknar Paradiset, och där hoppas jag att alla har sin egen lilla bild av paradiset. Det behöver ju inte se ut som i målningarna från förr, det kan ju vara en helt annan bild man får fram. För mig är till exempel paradiset Torpet i Falkenberg en härlig sommardag med alla de finaste runt omkring en.

Men jag har fler paradis som jag kan drömma mig bort till. Val d'Isères fantastiska skidområde och vännerna där, ön Elbas underbara stränder och dagen då vi gjorde mopedutflykt och S hela tiden ramlade nej, hon kunde verkligen inte köra moppe och blev rejält uppskrapad både här och där, San Diegos Mission Beachs långa sandstrand och strandpromenad och delfinerna ute i Stilla havet och härliga promenader med A och E. Aspens helt otroligt trevliga stad och helt fantastiska skidområde, Malmö med alla minnen och vänner som finns där, Stockholm, Sables d'Olonne med det som faktiskt är bra här, som naturen... Ja, listan kan göras lång och det innebär ju faktiskt att jag har sett och upplevt en hel del i mitt liv.

Min dröm nu är att jag får uppleva minst lika mycket till, den här gången med två fantastiska flickor och en underbar man, plus alla underbara vänner. Det finns vissa saker som kan sätta käppar i hjulet för den drömmen, såsom naturkatastrofer, krig, olyckor och sjukdom, men om vi lyckas med att undvika de grejerna så blir de resterande 40-50 åren av mitt liv riktigt, riktigt bra. Det lovar jag. Och jag önskar alla er det samma. Så klart.