fredag 23 januari 2009

Analogt funkar

I väntan på att en digital systemkamera ska inhandlas nästa århundrade så klickar vi vidare med min gamla analoga systemkamera anno 1997. Det är min gamla vapendragare. Många roliga foton har tagits med den på ett gäng olika platser. Nu har vi den till att laborera med svartvit film. Egentligen skulle vi ju ha ett mörkrum och framkalla bilderna själva, men nu har vi inte det och får därför framkalla dem för en ganska stor penning på en av fotoinrättningarna i stan. Det positiva med det är dock att man får bilderna på en cd också. Det var en glad överraskning. Nu kan vi trixa med dem i datorn också. Det är kul. Värd varenda krona till slut var den där framkallningen.

Dotra med choklad om munnen i julas.
Det är det negativa med analogt:
man får inte bilderna direkt...
Men hon har inte förändrats så mycket
på de här senaste veckorna... :-)

torsdag 22 januari 2009

Jakten på mat utan E...

Jag fick i min hand i julas boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson, där fusket med maten vi stoppar i oss avslöjas. En mycket bra bok, tänkvärd på alla sätt och vis. Min lättmajonnäs jag hade köpt en gång för hundra år åkte ut, så även de lättcreme fraiche jag hade. Nu är det fullfett som gäller. Nyttigare. Inga tillsatser. Och för första gången i mitt liv har jag Bregott i kylen, enda smöret utan tillsatser. Med i boken är hela listan av E-medel. Ni vet, såna där siffergrejer som står med i innehållsförteckningen. Det är färgämnen och konserveringsämnen och fan vet allt. Ett av de mest vanliga konserveringsmedlen är E250, natriumnitrit, ett annat E251, natriumnitrat, och om dem står det: "Omdiskuterat ämne med cancereffekt i vissa djurförsök." Gulp! Vill jag äta det? Nej! Vill jag ge det till dotra? Nej!

Jag begav mig ut på jakt efter leverpastej utan E250 och ost utan E251, men det var inte det enklaste. Leverpastej hittade jag till slut en och det är en dansk, Tulip, deras ekologiska baconleverpastej. Supergod! Och utan konserveringsmedel. När det gäller ost får man leta kravmärkta ostar, vilka är en försvinnande liten del av ostutbudet. Jag tänkte i min enfald att stadens stolthet när det gäller ostar, Möllans Ost, skulle veta råd och ha minst ett par stycken att välja mellan. Tji fick jag. De hade ingen kravmärkt och när jag sedan frågade om de visste vilken av deras hårdostar som hade minst antal konserveringsmedel i sig (många innehåller nämligen tre olika, alla med olika biverkningsrisker), då hade de ingen aning för "så detaljerade innehållsförteckningar får vi inte från leverantörerna", men de skulle ta reda på det och ringa mig. Nu har de gjort det. Ringt alltså. För tagit reda på det gjorde de inte. Deras råd till mig var att ringa mejerierna. End of story från deras håll helt enkelt. För dem var jag bara en jobbig kund, kändes det som. Den kravmärkta osten hittade jag senare i Hemköps ostdisk, en Arla-ost, herrgård, 28 %.

För er som vill ha E-information, livsmedelsinformation, säsongsguide när det gäller frukt och grönsaker, gå till Äkta vara:s hemsida.
Skaffa gärna boken och ha hemma att slå upp i. Ta en extra koll på innehållsförteckningarna på det ni köper - ju kortare, desto bättre. Det tar lite längre tid att handla i början, men när man väl har lärt sig vilka produkter som är mest naturliga går det som en dans. Tyvärr går det inte alltid att undvika tillsatserna helt, men man behöver kanske inte stoppa i sig övermycket mängder av en ost som innehåller E202, E232 och E251... Bättre då att betala någon krona mer och få en kravmärkt ost utan några tillsatser. Kanske redan för sent för mig, min kropp är redan full med tillsatser, men dotra kan ju få en ärlig chans att slippa dem så mycket det går.

Vi ska förhoppningsvis snart till Frankrike. Då ska jag botanisera i deras matvaruaffärer för att se vad man kan få ihop när det gäller produkter utan tillsatser...

onsdag 21 januari 2009

Inte okej

Att vänta i 40 minuter i telefonkö till vårdcentralen är inte okej.

Men det uppvägdes av att min familjeläkare, som jag inte visste att jag hade en, tar in oss ändå på en extratid så att vi kan kolla om dotra har streptokocker eller ej.

Så lite okej blev det ändå till slut. Hoppas hon inte har streptokocker bara...

lördag 17 januari 2009

Inget karriärbyte i sikte


Var och blev uppiffad i går eftermiddag/kväll på ett företag i Turning Torso som har som affärsidé att bjuda in folk som blir sminkade och stajlade i håret och sedan fotograferade av proffsfotograf. Sedan kan man, om man vill, köpa bilderna. De är ganska dyra, så they better be good. Innan jag gick dit var jag anti. Att bli uppiffad är liksom inte min grej, men jag ville inte heller dra mig ur i sista minuten heller, så jag gick dit. Plockade ner några ombyten som jag fortfarande kommer i* och så bar det iväg. Väninnan V hade halva bohaget med sig och tillsammans trotsade vi den iskalla vinden och tog sikte mot TT.

Väl där blev vi sminkade och jag måste säga att där någonstans vände det. Jag blev jättefin. Håret likaså. Riktigt snygg blev jag. Och tänkte: "Ha! Man kanske blir upptäckt i kväll. Det är väl aldrig för sent att bli modell. Eller???" Efter någon timmes väntan var det dags att bli fotograferade. Fotografen var jättetrevlig och man kände sig avslappnad och väldigt, väldigt modellaktig. Sedan väntade vi igen. Det var mycket väntan.

Och sedan kom domen - bilderna skulle gås igenom. 44 stycken in alles. En katastrof! V:s var jättebra, fotogenique som hon är och allt, hennes syster E:s sådär och mina sådär. V köpte 11 bilder, E köpte 2 och jag inga. Tack, men nej tack. Och lite besviken var jag allt - jag hade ju sett framför mig glitter och glamor och så vidare, att jag liksom bara skulle "äga" kameran, eller vad de nu säger de i branschen, men tji fick jag. Inget karriärbyte så långt ögat kan nå, i varje fall inte inom det gebitet. Så jag sitter kvar framför datorn och tittar på mina program. Det är nog bäst så ändå.

* Anledningen till att jag skriver "fortfarande kommer i", är att vi väntar tillökning och jag är nu i vecka 21 och hyfsat rund om magen. Tänkte bara säga det. :-)

fredag 16 januari 2009

Två år i dag

Då...
Dotra fyller år i dag. Två år. Tänk vad tiden flyger iväg.

Nu...

Jag älskar dig, min lilla loppa.

So, so wrong - del 2

Jag tror jag smäller av! Följande står det i manus när Donatella pratar om sin mammas inflytande på henne: there's a picture on one of her ad campaign, I did with, you know, myself, featuring Madonna. Madonna she's wearing a suit, a very ladylike suit -- light blue--very well cut, it's very proper and she's pushing up from courage, with a (inaudible) inside..."

Egentligen säger Donatella det här: "I don't know if you remember, but there was a picture in an ad campaing I did with Steven Meisel featuring Madonna. Madonna is wearing a suit, a very ladylike suit, light blue, very well cut, very proper, and she is pushing a pram carriage in front of her with a baby inside, and she looked so beautiful."

Hade bara manusskribenten bemödat sig att googla på "ad Madonna versace" så hade den kommit fram till samma som jag: Att det var från kampanjen 1995 och fotografen heter Steven Meisel och inte "myself". Och det var inte svårt att lista ut att hon sa "prom carriage" när hon sa att det var en "baby inside". "Pushing up from courage"??????

Det blir en låååång dag. Tror det är bäst att jag går ut och luftar mig med hunden en stund.

So, so wrong

När vi översätter har vi 90 procent av gångerna ett manus som hjälper oss att bekräfta att människan i bild faktiskt säger det den säger. Det här kan ibland bli väldigt, väldigt fel. Manusförfattaren har kanske haft bråttom eller får för lite betalt, eller båda delar, och bryr sig därför inte särskilt mycket och skriver som de hör. Och hör de inte, då skriver de bara [inaudible] och så är det vi, undertextarna, som ska försöka klura ut vad som sägs.

Förra veckan hade jag ett intervjuprogram med Nigella Lawson. Där hade manusförfattaren verkligen struntat i vilket och skrivit lite vad den kände för. Jag lät manus vara och försökte själv lista ut vad svammel-Nigella sa. Det gick. Ibland kollade jag i "manus". Droppen som fick bägaren att rinna över, och jag ringde till uppdragsgivaren och bad om en dag extra, var när Nigella sa "camembert" och det i manus stod "camel bear". Och vad i all världen är "camel bear"??? Och det var bara ett fel i den långa meningen just där.

I dagens program intervjuas Donatella Versace på engelska av en annan italienare... Hon börjar med att berätta att när hon var liten kläddes hon av sin bror i "miniskirts in Patton leather". Så stod det i manus. Så lät det faktiskt också med Donatellas accent. Jag är inte så hemma i skinnvärlden, så jag googlade, bildgooglade, och fick upp dels general Patton, dels ett gäng olika skor i vad som beskrevs som "patton leather". Jag hittade dock inget på svenska, varken "pattonskinn" eller "pattonläder" och blev misstänksam. Jag skickade iväg ett mejl till mina älskade kolleger på nätet och se, de kunde givetvis hjälpa mig. Hon sa "patent leather" och inte "Patton leather". Och "patent leather" är lackskinn. Hon kläddes alltså i lackkjol och lackskor av sin bror.

Än en gång har jag alltså svurit över manus och fått inse att det här manuset är lika dåligt som Nigella-manuset, men jag blir alldeles varm om hjärtat när mina kolleger rycker ut och ställer allt till rätta när jag har trasslat in mig med general Pattons läder.

torsdag 15 januari 2009

Awakening

Har precis läst ut en tunn liten bok som heter Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Den handlar om allt kvinnan gör i hemmet, hur hon styr upp, städar, diskar, plockar, ser till att barnen får med sig det de ska ha med sig till skola och dagis, köper presenter när de ska gå bort etc etc. När jag läste den fick JAG mig en knäpp på näsan. I vår familj är det nämligen jag som är den slarviga, den som kan gå förbi och över högar med saker som ligger på golvet i stället för att plocka upp och hänga/lägga sakerna där de ska vara. Sambon är den ordentliga och den som otaliga gånger har hotat med att detta kan bli en anledning till att vi går skilda vägar i framtiden. Än så länge säger han det på skoj, men jag tror faktiskt att jag måste skärpa mig... Däremot är det jag som håller reda på dagis och presenter, men det är mest för att han inte kan språket och har dålig koll på vem som heter vad och vart vi ska. Själva umgängesagendan i Sverige sköter jag och den är jag bra på. I Frankrike är dock han minst lika involverad i det som jag.

Och som den gentleman han är, bär han väskorna.
Je t'aime, mon amour!

När jag läste den här boken, slog det mig att jag nog har hittat en riktig guldkille. Ni vet, en sån där som det finns få av. En sån som städar självmant, till skillnad mot mig som bara gör det när dammråttorna attackerar mig, som packar kvällen innan vi ska åka för att verkligen vara förberedda och se till att vi har allt, till skillnad mot mig som gör det fem minuter innan vi ska åka, som ser till att vi har med blommor till värdinnan, till skillnad mot mig som inte alltid tänker i de banorna fast ändå alltid har med något, men då oftast vin eller något ätbart. Ja, ni ser själva - hade jag varit min sambo hade jag försökt styra upp den hopplösa och funkar inte det hade jag nog till slut dragit. Fast hur skulle han klara sig utan min kokkonst? För det är jag faktiskt ganska bra på, att laga mat. Han också, för den delen.

Men eftersom jag nu är ännu mer medveten om denna negativa sida hos mig själv, så vore det väl själva den om jag inte lyckas ändra på mig. Med början i dag! Har faktiskt börjat redan, så det så. Och för er som undrar så har dotra ärvt sin fars ordningssinne, inte mitt.

Det bästa är dock att sambon och jag kompletterar varandra - han har sina sidor, jag har mina - och än så länge har han överseende med mitt kaossinne, för jag är väldigt organiserad när det gäller andra saker.

onsdag 14 januari 2009

Singing in the Rain

Vädergudarna har den här veckan inte varit nådiga mot oss malmöiter. Det är få solglimtar man har fått sig till livs och de stackarna som faktiskt har visat sig har i varje fall inte jag hunnit med - de försvann innan jag hann lyfta blicken från datorn. Men i dag, denna onsdag, har jag äntligen kommit i kapp med jobbet och ser ljuset i det kompakta mörkret. Sambon och jag har sjungit, tvättat, nu bakar vi (kanel- och vaniljbullar, sambon gör en fantastisk vaniljkräm som vi lägger i. Godare går inte att få.) och senare ska en mössa eller två skapas (skapade två i går, bägge till dotra för hon får alla dem som jag gör under det så kallade prototypstadiet...).


Alltså, livet känns bra igen, trots den gråa, fuktiga dimman som har legat över Malmö stad hela dagen. Sätter nu på lite Cranberries* på Spotify. Hade en gång en skiva med dem, men den stannade kvar i alpbyn jag en gång bodde i när jag själv åkte hem för att slicka mina sår och lägga 200 mil mellan mig och personen som då var mitt allt. Minnena till skivan är dock inte med honom, de är med bilen, en Ford Fiesta, som vi hade ihop och som jag förfogade över när jag pluggade franska i Aix-en-Provence i tre månader och vi bara sågs på helgerna hemma hos hans morföräldrar i en by i Alpes de haute Provence, ca 2 timmars bilfärd från Aix. Då spelade jag Cranberries på högsta volym både dit och hem. När jag nu spelar "Dreams", så är det min och bilens färder och hur vi sjöng ihop, jag med min människoröst och den med sin motorröst, samtidigt som den vackra naturen for förbi. Särskilt bra var det där motorvägen tog slut och det blev Route Nationale och vi, bilen och jag, fick koncentrera oss på de slingriga vägarna bland vinrankor och äppelträd och att inte glömma att bromsa in när vi kom till en by, för gendarmen stod gärna där och väntade in alla bilister som for fram i mycket mer än 50 km i timmen... Det var då det, år 1999 tror jag minsann att det var. Cranberries musik finns kvar, men bilen är såld. Antar jag.

*Det var Liz1e som fick mig att lyssna på Cranberries igen i dag. Som sagt, det var några år sedan jag gjorde det senast.

lördag 10 januari 2009

grått och galet tråkigt

Lördag. Malmö stad. Grått. Utsikt: Kronprinsens sidohus betongfasad. Upplyftande? Nej. I datorn: Ett intervjuprogram där Nigella Lawson är gäst. Hon är trevlig. Intervjuaren sådär. Manus stämmer inte alls. Upplyftande? Nej. Sambon ute med hunden. Mors hund. Tio månader. Lyssnar inte mycket. Rädd för dammsugaren. Rädd för vatten om hon inte bottnar. Går helst inte uppför smala trappor. Upplyft? Kan hon glömma - hon har fyra ben att pallra sig uppför trappan med. Hon kommer så småningom. Det är ju läskigt att vara ensam. Men söt är hon. Svart som natten.

Sommar. Falkenberg. Båtviken.

Veckan som gick var bra, men torsdagen tung. Begravning för en väldigt nära vän till familjen. Hon blev bara 57 år. Dottern hennes stark. Ställde sig upp och sjöng tre sånger i kyrkan för sin mor. Jag grät floder. Vi saknar dig, Annika! Massor! Vi ses i Nangijala. Jag följer tonerna av dina Evert Taube-sånger du gillade att sjunga (skråla). Du sjunger dem säkert med min far och i händerna har ni varsitt gott glas vin. Kanske en Saint Emilion? Jag tar med en flaska, för er är säkert slut redan. Men det dröjer. Länge. Tänker inte lämna dotra och sambon än på ett tag. Hoppas jag. Peppar, peppar...

Här får du, kusin vitamin.

Om solen lyste skulle en lördag som denna kännas lättare. Men samtidigt måste jag jobba i dag, så det kvittar lite för egen del för ut kommer jag inte ändå. Men något som hjälper är kärlek och närhet, så här kommer mitt recept för en grå och galet tråkig lördag: Kramar i massor, pussar likaså, bakning av en chokladkaka att ha med sig till vännen O i kväll, mycket skratt, mycket läsning av allehanda böcker på allehanda språk för dotra (jo, jag får ta lite pauser ibland) och bara den underbara känslan av att leva. Vad gör lite grått väder - solen visar sig tids nog. :-)

tisdag 6 januari 2009

Here we go again

Inför slutet av 2008 drog vi norröver till Sälen. Vi drog några timmar efter ett frackbröllop och resan var lååång... Väl framme möttes vi av KYLA. Utanför vårt lägenhetsfönster stod det -22 grader konstant hela veckan. Dotra tyckte att det var ett jäkla påhitt att ta ut henne i den kylan och stod mest bara still med de stooora tårarna rullandes nedför kinderna. Vi var barmhärtiga och lät henne få gå in igen. Pulkan fick vi leka med själva. Det enda hon till slut dristade sig till var att låta nyvunne nallebjörnen Kalle, efter Kalle som äger Harry's i Lindvallen och som gav henne den, och boken hon fått av "tata Mulle" åka i pulkan medan hon drog den några meter.


Vi, hennes ömma föräldrar, nosade dock upp en barnstuga som var villiga att ta hand om en liten tjej som inte ens fyllt två år, trots att rekommenderad ålder var 3 år. Tack, Pernilla på barnstugan i Kläppen! Där fick hon vara två timmar på morgonen under tre dagar, medan vi roade oss i backarna. Vilken lycka! Och sista dagen fick hon hänga med "tata Mulle"* inne i värmen i deras stuga medan vi halkade runt längdåkningsspåret med fåniga flin. Fantastiskt härligt! Men som sagt, det var förbenat kallt, men med ansiktsmask och hjälm blev det inte så tokigt ändå.


Men jag får väl erkänna att jag gärna hade velat vara en liten maskot på min mors resa som hon gör just nu i norra Thailand... Det hade varit skönt med lite värme. Men man gör sina val - vi valde Sälen och kylan, hon valde Thailand och värmen. Rätt på olika sätt, helt enkelt.

Och nyåret kom och nu är det 2009. Nya friska tag. Nyårslöftet är samma som de senaste 6 åren: Att sätta in fakturor och andra viktiga papper som hör firman till i pärm en gång i veckan så att jag slipper det veckan innan jag ska träffa min revisor... Jag har inte lyckats hålla det en enda gång.

* "Tata Mulle" är min absolut bästa vän sen lääänge tillbaka. Dotras extramoster, helt enkelt. Därav "tata".