Jag är mor. Bara en sån sak. Det tog ett tag innan jag vande mig vid den rollen. Mor. Mamma. Moder till först en fantastisk tjej och sen en till. Det är en fantastisk resa, lite av en berg- och dalbana ibland, med hisnande utförslöpor som kittlar i magen och som gör att allt känns fantastiskt, och lite tyngre uppförsbackar under vilka man antingen beundrar utsikten eller oroar sig för nästa utförslöpa. Det hör till att oroa sig. Det bör man. Ska man. Då är man mer vaken, mer på sin vakt mot händelser som man kanske kan påverka. De händelser som man inte kan påverka kan man förvisso också oroa sig för, men det känns lite som slöseri med energi. Dessutom finns ju risken att man då även förvandlas till hönsmamma och det kan ju driva vilken unge som helst till vansinne.
Som mor är man också stolt, stolt över att ha fått så fantastiska barn. Riktiga A-barn. Det har alla mödrar. A-barn. Det finns inga B-barn. Mina två gör mig stoltare och stoltare för var dag som går. Miss Sunshine, fyra år vid det här laget, kan redan skriva sitt namn. Plus en massa andra bokstäver. Att hon sen kallar dem för siffror och siffrorna för bokstäver är bara en detalj som den ömma modern gör sitt bästa för att slipa bort... Nu sitter jag och väntar på att hon knäcker koden, läskoden. Den minns jag fortfarande när jag knäckte. Jag var 4,5-5 år och det var en fantastisk känsla, en känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen, bara för känslans skull, denna känsla av stolthet, upprymdhet, ja, att vara så otroligt glad att det nästan bubblar över. Så glad kan jag fortfarande bli av olika anledningar och då kan folk ibland tycka att det blir för mycket, men det struntar jag i. Är man glad så är man glad. Sådeså.
Miss Starshine är ju knappt två år och kämpar tappert med att försöka få fram ord. Att viljan finns hör vi, det formligen bubblar ur henne, men att forma ord är inte lätt. I dag fick hon dock nästan till ordet "korv". Och hon är en jäkel på att säga att hon inte vill. Ett kort, bestämt "pas" (här hoppar hon då över till sitt andra språk, nämligen franskan), vilket betyder "inte". Annars är det som sagt inte många ord. Men vem behöver ord när man har händer, fötter, huvud och en mun med en massa läten på repertoaren att ta till? Hon gör sig förstådd. Och hon förstår allt. På båda sina språk. Bara en sån sak. Och hon ser bollar på mils avstånd. Och är en fena på att låsa upp låsta telefoner, något som en dag kommer att stå modern dyrt...
Och inga kramar är så go'a som de man får av ens hjärtegryn. Det är kärlek det. En masse.
PS. För att inte papporna ska känna sig utanför så kan ni stoppa in ett "pappa" eller "far" där det står "mamma", "mor" eller något annat mödraaktigt. :-)
2 kommentarer:
Jaa du. När jag ringer hem och nån av döttrarna svarar i telefon och jag säger Hej, det är mamma, då kan jag i samma ögonblick se mig själv utifrån, som på film, som att: Där är en som tycker det är självklart att vara mamma. (Det är det ju inte för mig. Även om jag är van vid att vara det.)
Eller jag vet inte. Det kanske inte är mindre självklart nu än nånting annat i livet som jag också fått vänja mig vid pö om pö. Jag tycker till exempel att det är ytterst besynnerligt att jag skulle vara gift. Fast nu har jag ju varit det i tolv år snart så jag vet mycket väl att jag är det. Kanske är det rentav faktiskt självklart. Kanske blir det ungefär lika självklart att vara mamma så småningom.
Lustigt att du nämner det där med att vara gift. Det trodde ju inte jag att jag heller skulle bli eller vara, men nu är jag det och se - jag gillar det, väldigt mycket dessutom.
:-)
Skicka en kommentar