wishing and hoping

Vad jag önskar att huset vore färdigrenoverat och vi har gott om plats, något som det alltid har varit väldigt ont om i vårt liv tillsammans, maken och jag. I Malmö bodde vi på 55 kvadratmeter, här bor vi på 43... Ett sovrum, det behövs ju inte mer så länge minisarna är så mini som de är just nu, men det är ohållbart i längden. Nu har vi dock en trädgård som tillhör minihuset som vi hyr och det är ju räddningen när värmen infinner sig här i hålan igen. Vi hänger där ute tills det är dags att äta och sova, olika tider för olika familjemedlemmar.

Vad jag önskar att jag hade ett kontor som jag gick till i stället för att jobba hemma i vårt kombinerade vardagsrum och matrum. Miss Sunshine förstår inte skillnaden mellan mitt jobb hemma och pappas jobb borta. Resultat: ilska mot fadern som är borta för mycket, vilket uttrycker sig som plötslig stumhet och en plötslig ovilja att göra saker med fadern, det är bara den ömma modern som gäller. Förr har det alltid varit tvärtom, så när det plötsligt förändras, då vet man att allt inte står rätt till. Nu har det dock löst sig, för vi har förklarat för Solen hur det ligger till, och plötsligt blev hon vår gamla vanliga hoppande, sprallande, lallande fyraåring igen.


Vad jag önskar att jag fick lov att åka någonstans helt själv med en god bok. Kan en heltidsarbetande, pusslande modern få lov att göra det eller är det helt omöjligt? Måste väl vänta tills den härliga småbarnstiden är över... Och bara för den sakens skull kommer jag väl att sakna just den tiden så mycket att jag vill ha tillbaka den. Eller inte alls ändå.