Hooked!

Ledsen, Blogspot, jag överger dig. Det har varit en rolig tid, men det är dags för lite nytt.

Vänner! Följ med till Tour de vie på WordPress i stället. Den här bloggen ligger kvar, det kan dyka upp en post då och då, om andan faller på, men annars händer allt på WP från och med nu.

I change blog tool to WordPress from today. Join me there instead!

Häng med! Och häng kvar!

Så här är det: Min bror, den ödmjuke, tycker att jag ska prova på att blogga på WordPress i stället. Jag är skeptisk, men han har några bra argument varför jag ska göra det, bland annat att jag i förlängningen kan ha min hemsida på WP och därför är det bra om jag är bekant med hur det fungerar. Det argumentet väger tungt. Sedan är det så att WP är snyggare, tycker han. Jag är benägen att hålla med. Däremot är det för mig för tillfället lite tungrott eftersom det är nytt för mig, men för att det ska bli mindre tungrott så måste jag dit och ro. Därför har jag satt upp ett konto där och har så smått börjat göra några små inlägg. Följ med mig dit och kom med kommentarer om hur ni tycker att den sidan är. Adressen är: tourdevie.wordpress.com
Som sagt, Balance var redan taget, så det blev Tour de vie i stället (vilket visade sig vara ett cykellopp i Kalifornien. Bara en sån sak.).

Men observera att jag även har kvar den här sidan till dess att jag är SÄKER på att jag ska byta, d.v.s. när jag ror fortare där borta än här. :-))

light as a feather

Påsken kom och gick. Vi hade näsan i maginfluensa, så vi brydde oss inte så mycket. Svårt dessutom att berätta om häxor och Blåkulla när det i det här landet handlar om chokladkaniner. Enbart. Men Miss Sunshine och jag gjorde ett påskris. Jajamensan. Upptäckte att "fjädrar" var ett svårt ord för henne. Hon fick det till "fjärilar", så när Maken kom hem fick han berättat för sig att vi minsann hade gjort ett "papillon"-träd. Maken förstod först inte så mycket, men sedan gick det upp ett ljus. "Ah! Plumes!"

Efter en fjäder, som hon inte fick fast, tröttnade dotra på att göra påskris, men jag fick ivriga påhejningar när jag gjorde klart det och sedan satte upp det bakom spegeln. Hon däremot tejpade fjädrar så det stod härliga till på bordet... och på pappren jag hade tagit fram för ändamålet...

Jo, det finns ett papper där under...

Vannes

Bild hämtad från stock.xchng - golf in Bretagne

Precis innan Mini blev sjuk var vi i Vannes i Bordeaux, 2,5 timmars bilväg från Sables, för att hälsa på vänner som vi inte sett på två år. Jag fick då minnesbilder från när jag i mitten av 1990-talet jobbade på en resebyrå som sålde skid- och golfresor och jag, den ofrivillige golfaren, hade tvingats att ta grönt kort så att jag kunde följa med på PR-resan med ett gäng pro:s från golfklubbar på västkusten. Resan gick till Bretagne och området runt Golf de Morbihan. Jag blev förälskad i arkitekturen och landskapet och var på vippen att stanna kvar. Vi åt, drack och sov golf i tre dagar, på tre olika slags golfbanor, och vi hade "aperitifgolf" där vi gick ut med varsitt glas med dryck i, en golfklubba och en boll och spelade på övningsbanan tills vi inte såg bollarna längre. Fantastiskt kul! Golfspelet blev jag inte så förälskad i just där och då, men den kärleken har däremot vuxit sig starkare med åren och det var ett tag väldigt mycket golf i mitt liv. Nu saknar jag det något enormt, men det blir tid för det sen igen. Femton år senare var jag alltså tillbaka i samma region, nu med Maken och de två små. Det är lika vackert som då och jag rekommenderar varmt ett besök där.

Alla fem barnen på en och samma bild:
Nell, Camille, Baptiste, Louise och Céleste.
Och Maken och Céline.

När det gäller vännerna vi besökte kan jag bara säga att det var fantastiskt trevligt och med tanke på att det var fem barn i åldrarna 10 månader till 4 år så gick det över förväntan. De tre äldsta fann varandra direkt och de två yngsta, som det skiljer två månader mellan, körde varsitt race, sida vid sida. Tro det eller ej, men lugnare kväll har jag inte haft på länge. :-)

Vem behöver dyra leksaker
när det finns träd och en liten plantering??

Jag älskar de franska karusellerna.
Det gör även barnen.

den inbillne sjuke

Det kan vara jag. Eller Maken. Oavsett vilket så går vi runt och känner efter lite sådär extra mycket nu efter helvetesveckan som gick med magsjuk Miss Starshine. Eftersom hon är en minivariant* och därmed inte har så mycket reserver att ta från när det krisar, så fick hon ta en vända till sjukhuset här i Sables för observation över natten. Där reglerade hon det hela själv, utan vare sig dropp eller andra skojigheter man annars kan få på sådana inrättningar. Mini behövde helt enkelt sova ut, först då kunde hon behålla det vi hällde i henne. I vårt hem går det nämligen inte att stänga ute några som helst ljud. Inga dörrar där inte. Knappt ens några gardiner, så dagsljuset sipprar in, eller rättare sagt, flödar in, och är man då som Mini** är, nämligen både ljud- och ljuskänslig, då tror f** det att man inte sover så bra och då lär illamåendet man går runt med inte att försvinna. Men det gjorde det till slut. Sedan var det Miss Sunshines tur... Men hennes sjukdomsförlopp var kort och intensivt, så hon var frisk på två dagar. Däremot har hon fått vara hemma en extra dag från förskolan så att vi inte smittar ner de andra barnen. Maken snörvlar i sitt hörn, men jag tror inte riktigt på att han är sjuk. Jag mådde otroligt illa i går och hade fruktansvärd huvudvärk i dag, så jag har bara väntat på att det ska bryta ut, men nu börjar jag faktiskt bli övertygad om att det är ett hjärnspöke. Och det är ju fantastiskt skönt. Känner mig redan helt frisk. :-)



* Det skiljer 2 kilo på töserna i samma ålder, 10 månader. Lika långa, men 2 kilos skillnad. Det gör en hel del när man blir sjuk och tillhör den som har 2 kilo mindre hull...
**Hon får gå under smeknamnet Mini numera, bara så att ni vet.