It's all about nails, pink nails

Nu har Miss Sunshine lagt sig till med ännu en måste-grej,
förutom klänningarna, strumpbyxorna, nappen, filten, doudou...
Nu är det "Måla naglarna, mamma?". Det är bara att låta henne hållas och måla om efteråt.
En dag tröttnar hon. Det bara måste hon.

Miss Sunshine har målat sin mors naglar...

...medan hon själv lät grannen Monica måla sina...

Morning walk

Varje morgon tar jag Miss Sunshine och Miss Starshine med mig för att lämna den förstnämnda, och tillika förstfödda, på dagis. I släptåg har vi den galna hunden som vackert får vänta utanför grinden tills Miss Sunshine är lämnad. Sen tar vi en runda. I dag blev den lite längre eftersom det faktiskt var rätt skönt ute: 11 grader och bara lite lätt smådugg kan få en att anse det när nu Hösten har gjort sitt intåg. När det dessutom inte blåser i denna vindarnas stad, så får man passa på att ta en extra sväng. På vägen passerar man människor, bilar, träd, stenar, hus...och i parken var det en man som blev riktigt arg på sin hund, en kungspudel. Jag har aldrig förr hört någon skrika med all kraft "Ditt jävla svin!" till sin hund. Nu har jag det... Han slog inte den, han bara var verbalt otrevlig, och det för hela parken. Jag som är rätt bra på att svära åt galna hunden stod mig slätt där, det vill jag lova.


Nåja, vi glömmer honom och går vidare. Till frukthandlaren. Han/hon/de har bra grejer och de är trevliga. Jag blev dock lite förvånad över att de inte kunde slänga med bladpersiljan gratis när jag nu handlade för 175 kronor. Nope, det blev allt fyra kronor till. Men visst, de ska ju överleva de också... Blä! Tacka vet jag vår underbara grönsakshandlare här på gatan. Tyvärr är han inte riktigt lika pålitlig som den andra - han står där nämligen inte när det är dåligt väder och inte heller på måndagar. Han har dock ett gott öga till maken och vad maken än plockar åt sig så blir det aldrig mer än 200 kronor, resten bjuder grönsakshandlaren på. Och jag får dyrt och heligt lova att INTE äta fikonen, för de är faktiskt till maken. Så det så. Jag tror att han känner en viss samhörighet med maken, som ju är en relativt nyanländ invandrare här i landet. Grönsakshandlaren var också det en gång. Snart är hans säsong slut. Då drar han till Polen och Turkiet i några månader och återvänder framåt vårkanten. Det lustiga i kråksången är att han har ett väldigt passande namn - han heter nämligen Ertan...

Hommage

Makens farmor gick bort för en vecka sen. Det innebar att maken åkte till Paris för att ta farväl av sin älskade farmor som han växte upp med och som vi träffade för bara en månad sen i hennes lägenhet i Argenteuil. Ni som har varit med i bloggen från början har fått se hennes tapeter på bild. De finns kvar, men frågan är hur länge? Makens far är nämligen rysligt glad i färgen grön, och då menar jag grön som GRÖN. Tänk Shrek och ni förstår...

Farmor, eller mémé som hon kallades, var en härlig 82-årig dam som nådde mig till bröstet och som aldrig kunde säga mitt namn rätt. Det blev av någon konstig anledning alltid Milla. Varifrån de där l:n kom ifrån vet vi inte. Vi lät henne säga det - det var charmigt, det var mémé. Hon var en prylsamlare utan dess like, men hon köpte nog inte så mycket, hon fick det mesta. Den absolut fulaste prylen var en minitoalettstol som spelade en trudelutt när man lyfte på locket... Hon var en populär dam i sitt lilla kvarter där hon bodde i mer än 40 år tillsammans med sin man, som tyvärr gick bort för några år sen. Honom fick jag aldrig träffa, men han verkar ha varit en hyvens karl. Maken ville döpa vår son efter honom om vi hade fått en son, och det hade han kanske fått göra, i alla fall i andranamn...

Jag är väldigt glad över att jag fick träffa och lära känna mémé, och att hon fick se alla sina barnbarn och sina barnbarnsbarn bara några veckor innan hon gick bort. Vi valde rätt vecka att åka till Frankrike - solen sken och mémé var pigg. Det känns bra. Nu har maken sagt farväl till henne. Miss Sunshine, Miss Starshine och jag stannade här, vilket fick mig att än en gång fundera på hur ensamstående föräldrar orkar och får ihop det, särskilt om de dessutom har en hund...men DET är en annan historia.

Rest in peace, Mémé! Bises /Milla

Textirutan-blogg

Det har skapats en blogg av undertextare. Det är en oerhört viktig blogg för oss som sysslar med att göra texter i rutan och för er tv-tittare som vill att texterna ska fortsätta att hålla hög kvalitet. Tv-kanalerna gör dock sitt bästa för att försämra dem, för de jobbar efter devisen kvantitet i stället för kvalitet, och ger därför uppdragen till det översättningsbolag som är billigast. Det här avspeglar sig givetvis på den ersättning vi frilansande översättare får för vårt arbete. För en struntsumma förväntar sig, och kräver, översättningsbolaget en bra produkt, d.v.s. oklanderlig svenska, inga översättningsmissar och perfekt tidkodade, något som är omöjligt om vi ska hinna översätta de program som krävs för att vi ska kunna överleva ekonomiskt.

Nu har vi dock tröttnat. Vi vill få till en debatt, att det uppmärksammas i media, på bloggar, att det diskuteras lite här och var och överallt. Så lägg till textirutan-bloggen i er blogglista och tipsa era vänner om den - vi behöver all hjälp vi kan få i vår kamp för skälig lön.

OM + T = S

Jo, så var det ju så att det var lite mycket. Lite mycket att göra, alltså. Det är barn och hem och jobb. Men det är jag ju inte ensam om att ha, så varför har den här bloggen gått i stå nu i flera, flera månader? Jag tror att det handlar om motivation. Jag har inte varit motiverad att skriva några inlägg. Och den Obefintliga Motivationen har helt klart att göra med Trötthet, och lägger man ihop dem får man Stillestånd, d.v.s. OM + T = S.

Men nu så kanske jag är igång igen. Jag hoppas det, för jag har saknat det. Får se vad det kan bli av det.

Vår minsting, som nu är 4,5 månader.
Time flies, my friends, time flies...