Alltså, nu håller jag på att tappa tålamodet med dotra. Sen ungefär två veckor tillbaka har hon börjat spotta ut maten jag stoppar i hennes mun. Inte under hela måltiden, nejdå, utan när fröken plötsligt bestämmer sig för att här ska det inte matas och blä! vad var det där för nåt konstigt? Banan? Så smakade det inte i förra tuggan. Det här har de senaste dagarna intensifierats för att i dag nå en kulmen. Hoppas jag. Inte vet jag om det har gjort det, men jag hoppas. Gjorde nu i ordning en tallrik yoghurt med skivad banan, kiwi och jordgubb. Smarrigt värre. Det tycker även dotra. Men jag fick inte mata. Eller jo, det fick jag, till en början. Sen började det igen, det här utspottandet, och nu värre än värst. Inget passade fröken...om hon inte fick lov att äta själv. Med fingrarna. Varsågod, sa jag, och här sitter jag och skriver av mig frustrationen. Hon är bredvid mig i sin stol och jag låter bilderna tala för sig själva. Jag fattar ju att det här är en av de där faserna då de slår sig fria från modern, ett steg i självständighetsprocessen...men djiiiizuz, har ungen inte hört talas om samarbete??? Allt blir så mycket lättare om man samarbetar. Hon håller i en sked och jag i en och så hjälps vi åt med att få in maten i munnen. Det har gått bra förut. Visst, det är lite väl mycket begärt av en ettåring när en hel del vuxna människor inte förstår innebörden av ordet "samarbeta", men ändå. Jag väntar bara på att hon plötsligt får för sig att klappa sig själv på huvudet, något hon gör rätt ofta av någon anledning, med de där yoghurtstinna handflatorna... Och jag har ingen lust att duscha henne, inte förrän elektrikern kommer. Han kommer mañana, givetvis - vi är ju i Spanien! Men, men, det här är ju på vägen mot att hon äter helt själv. Frågan är bara varför hon inte kan börja göra det på direkten...
Lägg märke till skedarna på golvet...Yoghurtkatastrofen i håret undveks. Nu är dotra avtorkad och vi ska klä oss för att gå ut och ner till stranden. Ingen sol i dag. Skönt.
4 kommentarer:
Visst är det härligt att ha småbarn???
Du, det där är en skitjobbig period. Den går förstås över så småningom men den känns ju oändlig medan den varar. Sorry, men har inga fyrfärgskolorerade tillrop att komma med. Känner igen alltihop alltför väl. Det bästa är faktiskt att göra som du: försöka titta bort och kanske göra nånting annat medan det vedervärdiga matkladdandet pågår. Emellanåt måste man försöka skojsa in en matbit, för annars går det för sakta/får de inte i sig tillräckligt (mer än en halvtimme ska de inte sitta), men de måste ju få kansjälva sig.
Bäst har vi märkt att de lär sig på dagis. När de ser hur de större barnen gör och där det inte finns en eller två vuxna som kan ägna två miljoner procent av sin uppmärksamhet åt att _en_ liten unge ska få i sig mat, ja då ökar motivationen exponentiellt och framstegen går fort. (Givetvis behöver det inte vara dagis, bara det är andra ungar som äter i sällskap.)
Lassvis med tålamod önskar jag dig! Håll ut, o medmoder!
Max: Japp, fantastiskt för det mesta, men det finns vissa smågrejer jag skulle vilja lämna in en reklamation om... ;-)
Miss g: Jag har anmält'na till dagis och förhoppningsvis blir det i slutet av sommaren. Dagis, en fantastisk grej! Till dess ska hon få titta på sina kusiner om knappa två veckor. En är snart sex år och den andra är sex veckor äldre än dotra. Får se om det hjälper. Tålamodet hänger ibland på en skör tråd. Då går jag ut och andas på balkongen eller nåt och kommer in igen med ett leende. :-)
Tro det eller ej men det kommer en dag när du ser tillbaka på detta och tänker "guuuuud, så gulligt!" ;D
Skicka en kommentar