Här satt jag då och deppade ihop medan dotra skrek, skrattade, var tyst, gick, trillade, grät, klängde, hängde, kramades... Då ringde först svärmor och peppade mig lite. Sen ringde franska väninnan i V som jag har druckit kaffe med en gång och vi hade jättetrevligt och jag trodde att vi liksom skulle ses snart igen, men icke. Hon hörde inte av sig. Inte jag heller för den delen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har tröttnat på att alltid vara den som ringer. Ibland känns det som om jag jagar folk, ja, ni vet, en sån däringa "stålker"... Och sedan kom ett dödsfall emellan och de fick åka till F. Men nu så hörde hon av sig och det värmde en ensam exilskånskas hjärta. Picknick i Turia på måndag halv två. Yes! Umgänge! Och när jag hade lagt på så ringde min kompis P i Val d'Isère dit dotra och jag ska i slutet av mars, början av april en vecka. Hon skulle kolla om det var ok att vi bodde söndag till söndag i stället för lördag till lördag. Inga problem inte. Vi snackade sedan bort en halvtimme om ditt och datt, och när jag la på kändes allt mycket bättre. Nu är sambon på väg hem, klockan är snart nio, middag blir väl vid tiosnåret. Sedan ska jag jobba lite med en julfilm (helt rätt säsong för den nu...) och så i säng.
Jag ska egentligen inte gnälla, jag har det jättebra. En underbar sambo, en fantastisk doter, härligt klimat, bra hälsa. Men jag saknar umgänge, det erkänner jag, och när jag inte får träffa folk på ett bra tag, då blir jag grinig. Nu har jag dock skrivit av mig och det känns bättre. "Uppåt, framåt", som en god vän från Småland skulle ha uttryckt det. :-)
3 kommentarer:
Men gumman. Gnälla måste man, det är en mänsklig rättighet och rätt mänskligt dessutom. Jag fattar preciiis hur du känner det, bor ju på vischan själv, långt från alla vänner och ofta låst av småbarn. För tillfället trivs jag rätt bra men det har tagit tid för mig att finna mig till rätta i tillvaron som förälder. Det är ingen självklarhet att man gör det ba så ba.
Min premiärblogganteckning hette förresten Jag gnäller alldeles för lite. Så där ser du vad _jag_ tycker om gnäll!
Tack, vännen. Och som sagt, det känns bättre efter att man har fått gnälla av sig lite. Nu känns det helt okej igen. Sambon är hemma, maten står på spisen (han lagar) och i glasen ett gott rödvin som inmundigas med lite god chorizo. :-)
Nu måste jag in och kolla din premiärblogganteckning. ;-)
Hej hjärtat,
vad fint du skriver. Saknar dig massor. Hörde att du snart kommer hem :-) då måste vi hitta på något du och jag. Ta hand om dig Kram//Jenny
Skicka en kommentar