Frustration

Morgonpromenad på stranden. Möter farbrorn med de två små vita hundarna. Mor och dotter visar det sig. Han säger något. Hjälp! Vad säger han? Jag förstår inte. "Tipiado" låter det som. Han pekar på solen. Jaha? Jag ler fånigt och nickar. Han fortsätter prata. "Muy bien tiempo"*. Vafalls? Vad sa han nu? Han upprepar frasen och då trillar poletten ner. Jättevackert väder. "Ja, ja, ja!", utropar jag. Eller egentligen "Sì, sì, sì!", samtidigt som jag pekar på honom och skakar på fingret när jag pekar och ser överlycklig ut. Jag förstod! Han ler, skrattar till och med, säger hejdå och går vidare. Jag med, med ett leende på läpparna. Jag förstod ju. Vi hade en konversation. Nåväl, nästan i varje fall. Vad var det nu han sa? "Tipiado"? Finns det? En koll i lexikonet... Nej, finns ej. Men jag förstod det ju som "ljummet". Blädder, blädder... Där! Ljummen = tibio. Ja just det, med "b", inte "p". En enda bokstav fel och det betyder ingenting. Men jag förstod ändå. Det var inte så svårt. Det börjar lossna nu, jag känner det, men jag är sååå frustrerad över att det inte går fort nog. Det hade gått fortare om jag bara hade kommit iväg till någon form av spanskundervisning. Nu är det spansk teve som är min lärare. Särskilt frågesporterna. Där står nämligen frågan skriven i rutan och jag hinner slå upp. Sen säger programledarna oftast samma sak varje kväll. Efter de två frågesporterna på fyran slår jag över till "Gente" på ettan. Där är det mest elände, folk som har dött i olika hemska olyckor, folk som har försvunnit, folk som är ledsna över ett eller annat. Där står också skrivet i rutan i korthet det de säger, eller kortare än i korthet, mer som stödord, ni vet. Och sen kommer nyheterna. Där står också en del i rutan. Det är bra det systemet för oss som inte hänger med. Sen har vi barnvakten, henne lär jag mig också av. Hon är rumänska och pratar bara spanska och rumänska. Med henne kör jag en blandning av franska och spanska, en blandning som nu börjar bli fördel spanskan. Det är dock frustrerande att jag inte kan ordentligt. Jag vill ju kunna ha en konversation med henne, få en uppfattning om vem hon är egentligen, vad hon tycker och tänker om saker. Men hon verkar vara en gullig person. Och Dotra älskar henne. Som tur är.
Nåväl, i takt med att spanskan förbättras mattas min frustration av, det vet jag. Men måste det ta sån tid??!!

Ett torn, ett tomt torn, inte något Babels torn här inte...

* Med reservation för felstavning. :-)