Varje morgon går jag och hunden en promenad. Hon för att jaga kaniner, katter och råttor och uträtta sina behov, jag för att få luft, vakna till och förhoppningsvis tappa några gram på vägen. Promenaden i sig är egentligen inte alls särskilt upphetsande, ganska tråkig och enahanda, men man tänker bra och kommer på en massa roliga saker man skulle vilja göra en dag. En mycket god vän vän hemma i ruskträsket och Skånes huvudstad Malmö promenerar också nu för tiden, till och från jobbet. Det är imponerande. Vi går lika lång tid, ca 40-45 minuter, men för mig är det enklare. Här är det ju sol och hyfsad värme, men i Malmö?! Med det ruskiga vädret och allt det där mörka mörka mörka... Heja dig, V!
Promenader är bra. De är bra fysiskt och psykiskt. Jag kan inte, som en viss kär kollega gör, jogga på grund av ett kasst knä och en knasig rygg. Jag promenerar i stället. Det fungerar bra. Man hinner se så mycket dessutom. Springer man så missar man alla skalbaggar, myror, myggor, ormar... (Japp, det finns orm här. Jag har ormfobi. Förra året såg jag en. Den hade säkert en meter mellan ögonen. Jag slutade inte skaka på en vecka. Det där med ormar återkommer jag säkert till i ett annat inlägg, inte nu, då kan jag inte sova.)
I dag promenerade jag en ny väg, den över dynerna, eller klitterna. Sen såg jag den här skylten:
Just det, man får inte gå på klitterna. Det kan man förstå. Om alla gör det förstörs de och då försvinner sanden och stranden. Det vill vi inte. Så jag ska inte göra om det. Men det var bra träning för häck och ben. Här är ju minst sagt platt, så vore det inte för att vi bodde på femte våningen utan hiss så skulle jag inte få tränat just de musklerna. Vilken tur jag har som inte har hiss...
Promenader förbrödrar. När man går ungefär samma sträcka vid ungefär samma tid varje dag, så möter man oundvikligen samma människor. I början tittar man avvaktande på varandra och nickar lite avmätt. Efter några dagar säger man Hola! och ännu några dagar senare ler man till och med när man säger det. Sen kan det hända att man stannar till och pratar lite. Det sker dock oftast med hundägare, inte med de andra som inte har någon hund att snacka om som förevändning. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag inte snackar - de snackar med mig. Min spanska är inte på något sätt i närheten av att kunna ha en konversation. Jag kan förstå vad de säger men inte svara dem. De har således en monolog där jag nickar eller skakar på huvudet och utstöter enstaka ord medan mina händer jobbar desto mer för att människan ska kunna förstå åtminstone en del av det jag försöker säga.
Avslutar dagens inlägg med en bild över strand, husen där vi bodde förut, klitterna som jag aldrig mer ska beträda ... och strandpromenaden, tagen i morse innan solen kom fram. Det var sovmorgon för den i dag. Det var den värd. Sen förgyllde den vår dag ända fram till halv sex, sex.
Cd-tips: Barn på nytt, 25 sånger av Georg Riedel och Astrid Lindgren med en massa bra artister. Jag älskar den. Tur att dotra finns så att man kan lyssna på den om och om igen...
2 kommentarer:
Vad är platja för språk? Katalanska? Eller har jag vimsat till det bort i tok nu och helt glömt bort var det är ni bor?
Beträffande hundarna och deras ägare är det ju likadant i Sverige. Det är hundägarna man pratar med trots att man "inte känner" dem, inga andra.
Och skivan, är det den med versionen av När mamma var liten som får mig att lipa nästan varenda gång? Och Roffe Wikström som sjunger om grisen som gal i granens topp? Den hårdpluggade vi förra sommaren. Nu är det Majas alfabetsvisor som gäller.
"Platja" är valencianska. Japp, de har ett eget litet sätt att prata på i den här regionen. Det är en dialekt av katalanska och officiellt språk i regionen. Valencia ligger dock inte i Katalonien utan i Valencia (japp, region och huvudstad har samma namn).
Och visst är det likadant i Sverige med hundarna och dess ägare, förmodligen i hela världen, eller de delarna där hundar är husdjur och gås ut med.
Vet inte om det är den versionen med "Mamma..." som du gråter till, men det är Lisa Nilsson som sjunger. Däremot är Roffe inte med, så förmodligen är det inte just den skivan. "Majas alfabetsvisor" verkar vara nåt som bör inhandlas vid nästa Sverigetur i februari. :-)
Skicka en kommentar