måndag 7 februari 2011

working 9 to 5

Nu sitter jag där igen. Med papper. Fakturor. Från år 2010. Det som borde ha gjorts löpande under det året. Det sitter jag med nu. Som vanligt. Och humöret blir därefter. Surt. Och i mars ska han ha det, min fenomenale, och ytterst trevlige men ack numera så dyre, revisor. Han är värd varenda spänn, men med tanke på hur lite mitt lilla företag numera drar in, så är det nog egentligen inte så värst ekonomiskt att ha en revisor på ett stort, internationellt revisorsföretag*. Men den lilla funderingen stannar som en fundering. Jag gör ingenting åt den, för jag vet att min revisor är bäst och därför vill jag följa honom vart han än tar vägen. Och dessutom, han och jag har följts åt i åtta år. Varför skulle jag plötsligt byta till någon jag inte alls känner till? Nä, de gör jau änte! Jag hoppas på rabatt, så klart, men det är inte så lätt att få av en siffernörd.

Revisorn min har sagt åt mig i alla dessa år att bestämma en dag i veckan där jag sorterar och sätter in alla papper som tillhör företaget. Tror ni att jag gör det? Tror ni att jag någonsin har gjort det? Nope! Det ligger inte för mig, förstår ni. Jag är nämligen en så kallad självplågare. Problemet är att jag AVSKYR siffror. Jag hade det inte lätt under mattelektionerna i skolan. På gymnasiet gick jag treårig ekonomisk linje och då valde jag bort matten i tvåan och fortsatte med italienskan i stället. För mig är det än i dag en gåta hur man på ekonomisk linje fick lov att välja bort matematiken. Förklara det den som kan, jag vill faktiskt gärna veta hur man tänkte. Jag är i och för sig väldigt glad över att man kunde det, eftersom jag fick stora skälvan bara jag närmade mig mattesalen. Jag kan de fyra räknesätten plus lite till, det räcker. Fast, det säger jag nu och inväntar nästa matematikfas, nämligen döttrarnas... Och då kanske förklaringarna inte ens står på svenska! Hualigen, hur ska det gå?!

I morgon stundar en ny dag, en ny dag fylld med siffror. I morgon ska jag göra något jag aldrig har gjort, nämligen upprätta en s.k. grundbok och föra in alla siffror som står på fakturorna. I morgon tror jag att jag dör en smula....

Morgondagen känns just nu
oöverstiglig, ungefär som
att ta sig upp på denna helt släta fyr...

*Han var inte där från början, han var på ett familjeföretag, men de senaste 3-4 åren har han varit där och vandrat uppåt i sin karriär och jag har liksom fått hänga med trots att jag bara är en liten loppa, knappt det. Jag har faktiskt frågat om han vill att jag hittar någon annan, men han säger att jag inte behöver det. Det måste ju innebära att han tycker om mig lite grand i varje fall.

3 kommentarer:

Miss Gillette sa...

Äh. Om du har lika mycket/lite pappersarbete som jag så behövs väl inte så vansinnigt mycket jox. Bara man lägger alla papper i en och samma hög är det mycket mer tidseffektivt att sätta in alla samtidigt än att sätta in två åt gången.

(jag vet att man måste bokföra grejer inom tre dar enligt lag, men ...)

Balance sa...

I know, det är jag som är hysteriskt löjlig när det gäller det här och det är något som jag ska ta tag i i år. Det är inte en dag för sent och måste göras. Det hela är psykologiskt, enbart psykologist, och i går kändes det precis så oöverstigligt som jag skrev, men i dag känns det som ingenting. Allt har att göra med dagsformen. :-)

Miss Gillette sa...

Visst, jag vet precis hur du menar. :-/