Det här är förvisso ingen nyhet, men att vara tvåbarnsförälder som jobbar hemifrån och försöker få in några arbetspass mellan hämtning och lämning och matlagning och gud vet allt innebär att dagarna formligen flyger iväg. Från det att klockan ringer, eller Miss Starshine vaknar, vilket oftast och egentligen alltid är samtidigt, klockan sju, är det full rulle. Och då menar jag full rulle. Sitta ner och ta det lugnt? Bah! Bara för veklingar. Men samtidigt så älskar jag det, jag känner hur kroppen nu börjar vakna igen efter att ha slumrat till när det gäller jobbet i nästan två år. Att ha flyttat tillbaka till byhålan, och dessutom inhandlat en fantastisk cykelvagn med plats för två småttingar + massor med, har gjort det hela mycket, mycket roligare, och nu när äntligen barnpassning av mini börjar ordna sig och jag kan få lite tid på egen hand så känns det kanoners. Men trött är jag, så det där med att jobba på kvällarna är lika med att bestiga i riktigt, riktigt högt berg. Det finns gränser för vad man orkar. Och utan träning på hög höjd är det lite väl mycket begärt att man ska kunna springa uppför det där jäkla berget. Jag får ta det etappvis helt enkelt.
En sak har jag dock lärt mig och det är att inte vara stressad och frånvarande och tänka på något jobb när jag är med barnen, utan bara vara närvarande med dem, här och nu. De är ju det bästa jag har skapat. Någonsin. Och då får jag banne mig vara närvarande och njuta av vår tid tillsammans. Helt plötsligt är de stora och kan ta vara på sig själva helt utan min hjälp.
Bilden ovan är finfinaste prinsessan Miss Sunshine, nu fyra år och nappfri, och hennes bebis. Obs! Det är inte Miss Starshine - hon har nu vuxit förbi dockan som länge var samma storlek som hon... Se bara här så fin hon är vår minsting, vår clown, vår tuffing:
2 kommentarer:
Igenkänning på hög nivå. Man tar verkligen fasta på de goda sakerna och blåser upp dem till jätteformat ... tills man upptäcker att det tillkommit alltfler bra och trevliga saker som gör att helhetsbilden blir rätt okej även utan positiv spin control.
Fast den där cykelkärran låter verkligen kul. Våra är för stora för det nu, bägge kan cykla själva (minstingen visade sig förbluffande nog kunna det vid fyra; de yngre har så mycket gratis tack vare allt de äldre får göra) även om den minsta mest cyklar för cyklingens skull, inte för att förflytta sig från punkt A till punkt B. (Vår lilla är för övrigt också pajasen och tossan i familjen.)
Det ska bli kul när de börjar cykla själva. Det är ju en fantastisk frihetskänsla att cykla. Det och att simma.
Lustigt att minstingarna är de som blir pajaserna. Jag skrattar ibland så att jag kiknar åt C. :-)
Skicka en kommentar