Möten

Nu är vi framme i Valencia. Femton grader. Kallt enligt spanjorerna. Skönt enligt mig. Mittemellan enligt sambon. Dotra sa "da-da-da-blubb-bläbb-blabb", typ... Men glad över att vara hemma hos pappa, det var hon allt.

Hon är otroligt tålmodig dotra. Och resvan. Tänk att hon flög första gången när hon var sex veckor gammal. Nu är hon snart 14 månader och vi fortsätter att flyga rätt ofta genom Europa. Hon vet vad som gäller vid incheckning, säkerhetskontroll och start och landning. Jag är sååå stolt över henne. Ofta har vi tur och får bra platser. I dag hade vi otur och checkades in av en ytterst otrevlig tjej. Hon måste verkligen ha vaknat på fel sida. Snorkig var hon också. Hon lät alla betala för vartenda litet gram de hade mig sig extra. Jag hade fyra. Kilon. Inte gram. Det blev 32 euro. Inte så farligt, men ändå - de brukar inte säga så mycket om de där extra kilona när man reser med barn.

Det värsta var ändå platsen hon gav mig och dotra. Jag bad om en fönsterplats, om det fanns. "Har inga fler fönster, madame", sade hon kort och snörpte på munnen. Vad gav hon oss? Jo, en mittenplats! En mittenplats!!! Alla med barn som måste sitta i ens knä vet att en mittenplats är mardrömmen av alla mardrömmar. Men, tänkte jag, planet är väl fullt. Men icke. Det var halvfullt. Gott om plats både här och där. Dotra och jag hade turen att möta en supertrevlig tjej i säkerhetskontrollskön som hjälpte oss att bära alla våra pinaler och som bytte bort sin plats på rad 2 mot vår på rad 5. Det visade sig sen att rad 2 var tom sånär på dotra och mig, då, men rad 5 var full... Fan måste ha farit i den där incheckningsbruttan.

Jag bjöd genast fram den trevliga tjejen att sitta med oss och vi hade ett ytterst givande samtal under flygresan. Visade sig att hon var hemmamamma och att hennes man var skotte. Hon hade dock gått en utbildning i... översättning. :-) Jag pratade mig givetvis varm för undertextning och alla de goda stunder jag har med bra filmer och alla de halvtrista stunder med lite sämre filmer. Och, tyvärr, att det inte är så bra betalt som man skulle kunna önska. Det är ett stort problem, så stort att jag nu har dragit ner på mina jobb och bara tar de uppdrag som inbringar något som i varje fall kan likna korrekt ersättning. Vi bytte mejladresser och telefonnummer och ska höras av, för det visade sig att hon bodde inte långt ifrån svärmor.


Att resa innebär möten, trevliga som otrevliga. I dag fick jag en rejäl dos av båda. Dessutom fick jag ett rejält lock för örat som fortfarande, nästan 10 timmar efter landning, inte har gett med sig. Kan det stanna kvar för alltid, tror ni? Det är lite jobbigt att höra ett ständigt sus i örat. Fast det kanske är för att huvudet är tomt... ;-)