Parmesan, denna fantastiskt goda ost från Parma, är något som ALDRIG får fattas i vårt hem. Gör den det rubbas balansen. Alltså fattas den aldrig. Nu har vi en megastor bit (som var på 1,3 kilo när vi fick den) i kylskåpet, direkt från Rom, insmugglad av vår gode vän Y. Den är fantastisk, oerhört beroendeframkallande och man måste tvinga bort händerna, tillsluta påsen den ligger i och lägga tillbaka den i kylen innan man har tryckt i sig hela på stående fot. Den måste ju vara länge, riktigt njutas av. Vem vet när vi får en bit direkt från dess hemland igen?Nu har det dock dykt upp ett litet problem: Dotra har fått smak på osten. Och när jag säger fått smak på osten, så är det fått smak på den. Hon har alltid älskat ost, men det här är löjligt. Ser hon att jag tar ut osten från kylen, då släpper hon allt och kommer skrikfarande mot mig med utsträckta händer och gnällande "ge mig"-ljud. Skulle hon sitta och äta, spottar hon ut det hon för tillfället har i munnen och gör samma sak som ovan. Det här gör att jag numera måste dölja osten när jag tar ut den, men likväl upptäcker hennes radarblick den och gnälleländesljudet börjar igen.
Givetvis får hon bitar av osten, jag är ingen elak mor, men dotra har blivit parmesanberoende, en parmesanoman.Bör detta stävjas? Nej, det bör uppmuntras! Hmm, hur löser man en stående importprenumeration av parmesan från Italien? Det må så vara att det står parmigiano reggiano på de som finns i ostdiskarna här också, men det är inte samma sak som en rejäl bit från ursprungslandet, det är det faktiskt inte. Det är stooor smakskillnad. Men jag tror faktiskt inte att det går att lösa. Jag får helt enkelt ta vara på de tillfällen som bjuds, d.v.s. passa på när jag är i Italien eller när nån åker dit och har plats över i kofferten och kan ta med sig en rejäl bit hem. *vink,vink*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar