Böcker

Jag älskar att läsa. Böcker är fantastiska. Särskilt i pocketformat. De kan man böja och slänga runt med, trycka ner där det egentligen inte finns mer plats och ge vidare till andra. De böcker jag vill behålla för alltid, de köper jag inbundna för då ger jag inte dem vidare. Lånar ut, ja, men jag ger inte bort dem. Det gör jag med pocketböcker. Är jag förresten då en fildelare? Ja, det är jag nog. Eller en "pocketdelare". "Bokdelare" kanske? Strunt samma, delar med mig av mina böcker, det gör jag.

Jag får en massa böcker av söstra. Hon är i den branschen, pocketbranschen. När jag sen ger mig av på mina resor genom Europa skickar jag en låda böcker, och välling, till slutdestinationen. Det är mycket billigare än att betala övervikt på planet. En sån laddning hann ikapp mig för cirka två veckor sen. Otroligt smidigt. Nu har jag en hel hög med blandade titlar, genrer och språk att plöja igenom till dess att jag åker hem igen.

Jag hade redan en pocketbok med mig, en som jag köpte på Kastrup. Det var Under fuld bedøvelse av Gretelise Holm. Det var min danskdebut, d.v.s. den första bok av en dansk författare som jag läste på originalspråket. Det krävs nog lite träning. Engelska är jag van vid att läsa böcker på, men danska var nytt. Visserligen översätter jag danska filmer men jag hade fram tills nu aldrig läst en hel bok på danska. Boken var bra, men jag stördes lite av att jag inte bara kunde låta språket flyta på. Jag förstod allt, det var inte det, det vara bara ovanan att läsa en hel kriminalroman på danska. Jag tänkte liksom mer på vad jag läste, om ni förstår vad jag menar, än vad man gör när språket bara flyter på i tanken. Det var nyttigt, mycket nyttigt. Och det gav mig blodad tand. Det lär bli fler danska författare på originalspråket i framtiden.

I förrgår tog jag så mig an bokhögen som anlänt. Svenska och engelska titlar, blandade genrer. Jag valde Danny Wattins Vi ses i öknen. En uppskruvad satir om vårt samhälle och dess uppskruvade tempo. En saga med jättar, dvärgar, talande katter, otrogenhet, skenhelighet, tomhet. I början var jag osäker på om jag gillade den. Det var för högt tempo, för många försök att vara superkul hela tiden, för många floskler staplade på varandra, men jag gav den en chans och den tog sig. Förmodligen för att jag vande mig vid tempot, för det skruvades liksom aldrig ner, och för att jag ändå var tvungen att se hur det hela skulle sluta. Så, summa summarum, den var okej. Lättläst. Ganska kul. Galen var den i varje fall.

Nästa bok får gå i lugnare tempo. Jag tror att det blir Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Jag får återkomma om den. Har bara läst baksidan än så länge och vet att jag hamnar i Indien. Det är det som är så fantastiskt med att läsa: Man får besöka massor med okända platser, möta och lära känna en otrolig massa människor (om än påhittade sådana) och försvinna bort ett tag. Man får skratta och gråta, bli rädd och räddad, man får åka känslomässiga berg- och dalbanor...och sen, när boken är slut, återgår man till sin egen värld. Ibland med en otrolig saknad och en vilja att veta mer. Vad hände sen? Hur gick det? Ibland med lättnad. Vilken tur att boken tog slut, den var tuff. Oavsett vilket, en bok lämnar en aldrig oberörd.

PS. Här har jag redigerat bort en grej: min ursäkt om att inlägget var långt. Faktum är ju att nästan alla mina inlägg är långa, och som Nina så riktigt påpekar så är det upp till var och en om man vill läsa ända till slutet. :-)