Ibland blir dagen inte som man tänkt

Planerna inför dagen var att hämta en kompis i stan, lotsa ut henne från det festrusiga Valencia, promenixa, dricka kaffe och insupa tystnaden och lugnet nere vid stranden under dagen och sen laga en god middag till födelsedagsbarnet sambon. Så blir det inte. Dotra vaknade och grät. Det gör hon aldrig. Bara när hon är sjuk. Fylld av onda aningar gick jag in till henne. Mycket riktigt - hon var brännhet. Genast blev jag jätteorolig. Tänkte lxodida, tänkte meningit, tänkte läkare, sjukhus, tänkte "Varför är hon sjuk? Hon äter ju antibiotika!" Ringde onkel i Sverige som är läkare. "Ta henne till doktorn", uppmanade han mig. Ringde barnvakten och bad henne följa med till sjukhuset.

Nu hör till saken att jag är läkardotter, och som sådan lär man sig att inte springa till läkaren för ingenting. För att jag ska bege mig dit, dessutom i främmande land, krävs det att jag är väldigt orolig. Det var jag. Det är jag. Och det p.g.a. fästingincidenten i fredags. Det kanske var bra, nu vet jag var närmaste sjukhus ligger och hur det fungerar där en dag mitt i påskveckan när de bara tar emot akuta fall, väntrummet är tomt och personalen ändå lyckas vara sönderstressad och sådär lite lagom otrevlig. Det kan förvissa ha varit en lång natt för dem. Det verkar som alla festar järnet denna veckan, och på morgonen, d.v.s. någon timme efter att festen är slut, måste några upp och jobba. Då är det långt till leendet. Inte bara hos läkaren, utan även hos kassapersonalen i mataffären... Men det är bara att ignorera.

Vi kom dock in snabbt. Läkaren tog emot och undersökte väldigt snabbt dotra som skrek i högan sky över den något omilda behandlingen. Efter en snabbtitt på fästingbettet uteslöt han det som tänkbar feberorsak. Efter en ännu snabbare snabbtitt i halsen konstaterade han halsinfektion och skrev ut en annan antibiotika och ett febernedsättande medel. Adjö! Vi kom ut lika fort som vi kom in. Ringde onkel igen. "Man brukar ju ta lite prover, men visst - du får ge det några dagar och se vad som händer. Vad synd att ni inte är här, då hade jag kunnat undersöka henne. Ring i påsk och berätta hur det går."

Jag är fortfarande orolig. Jätteorolig. Dotra sover och sover. Förhoppningsvis sover hon bort det onda. Nu får jag ta tag i filmen som ska översättas. Det var inte heller inplanerat i dag men det får mig att tänka på annat.

Helt osökt - en bild på en svensk sjö i Dalarna, tagen i augusti -07.
Huvudet som skymtas mitt i solen tror jag tillhör brodern.