Håll i hatten!

Ovanstående bild togs i morse. Dotra barfota i sanden på stranden, bara vi så långt ögat kunde nå, 25 grader varmt och vindstilla. Klockan är ca tio på morgonen. Jag själv i kjol, t-shirt och barfota. Fantastiskt skönt! Då känns följande bild lite overklig:

Bormio, Italien, jul och nyår 2007/08

Men det är precis det tvära kast det blir i morgon då dotra och jag drar till franska Alperna, närmare bestämt till min gamla hemby Val d'Isère. Hon vet det inte än, att sommar blir vinter mycket snart. Jag har dock sagt att vi ska åka flygplan. Då pekar hon upp i luften. Ja, hon vet var flygplanen finns - uppe i skyn, precis som fåglarna. Ser ungefär likadana ut. Nos, vingar, stjärt, uppe i luften. Däremot är jag osäker på om hon fattar, om hon kopplar, att flygplanet är samma farkost som vi åker med då det dånar, gör ont i öronen och folk sitter i rader framför, bakom och bredvid henne. Och som hon tycker är helt okej att åka, får jag tillägga, resvan som hon är.


Sandleksakerna får vänta en vecka till - bergen och pulkaåkningen väntar! Faster V tar hand om dotra medan modern åker lagg och visar "farbror" Y hur man åker dylika. Jo, man ordnar det väl för sig. Sambons syster som bor i Annecy gillar inte vintersport, men hon åker gääärna med för att ta hand om sin älskade brorsdotter. Något som jag finner oerhört bra och oerhört lyxigt - jag har barnvakt med på skidsemestern. Man kan nästan tro att jag tillhör det rika gänget... "Farbror" Y är sambons bästa kompis och tillhör familjen. Ja, det är han som har båten i Gandia där vi hänger med jämna mellanrum. Han har aldrig åkt skidor och aldrig varit så högt upp som man är när man är i Val (1 850 m ö h ligger byn på). Han är båtmänniska från Bretagne...

Boendet har en kompis ordnat. Ett litet chalet med tre sovrum, två badrum, kök, vardagsrum, öppen spis... Och man kan åka skidor mer eller mindre till och från dörren. Vi fick det billigt, väldigt billigt. Inte gratis, men billigt. För det ska gudarna veta: Val d'Isère är ingen billig semesterby, tvärtom, men med gamla, goda vänner i byn kommer man undan rätt billigt ändå.

Det enda som lägger lite sordi på veckan är att sambon inte är med, men så är det. Nästa gång följer han med. Om inte börjar väl vännerna i Val tro att jag bara har hittat på honom...

Outplånliga spår

Denna hund kunde inte vänta tills cementen hade torkat, den var tvungen att sätta sina avtryck på gräset på andra sidan gångvägen. Det gjorde även att dess tassavtryck nu finns för evigt bevarade. Eller för evigt och för evigt, man vet aldrig om det byggs nytt och gångvägen dras upp eller om det händer någon naturkatastrof så att allt vänds upp och ner, men än så länge är dess spår outplånliga. På den parallella gångvägen inne i skogen, i "kattreservatet", finns liknande spår men mindre, gjorda av en katt. Såna här spår är ovanliga i Sverige. Beror det på att vi har färre lösspringande hundar eller för att de svenska vildkatterna är läskunniga alternativt förstår att en avspärrning är en avspärrning? Om det tvistar de lärda, men jag tycker det är häftigt med de här avtrycken. En liten protest av djuren. "Vi bor här, inte ni!"

Dotra, en parmesanoman

Parmesan, denna fantastiskt goda ost från Parma, är något som ALDRIG får fattas i vårt hem. Gör den det rubbas balansen. Alltså fattas den aldrig. Nu har vi en megastor bit (som var på 1,3 kilo när vi fick den) i kylskåpet, direkt från Rom, insmugglad av vår gode vän Y. Den är fantastisk, oerhört beroendeframkallande och man måste tvinga bort händerna, tillsluta påsen den ligger i och lägga tillbaka den i kylen innan man har tryckt i sig hela på stående fot. Den måste ju vara länge, riktigt njutas av. Vem vet när vi får en bit direkt från dess hemland igen?

Nu har det dock dykt upp ett litet problem: Dotra har fått smak på osten. Och när jag säger fått smak på osten, så är det fått smak på den. Hon har alltid älskat ost, men det här är löjligt. Ser hon att jag tar ut osten från kylen, då släpper hon allt och kommer skrikfarande mot mig med utsträckta händer och gnällande "ge mig"-ljud. Skulle hon sitta och äta, spottar hon ut det hon för tillfället har i munnen och gör samma sak som ovan. Det här gör att jag numera måste dölja osten när jag tar ut den, men likväl upptäcker hennes radarblick den och gnälleländesljudet börjar igen. Givetvis får hon bitar av osten, jag är ingen elak mor, men dotra har blivit parmesanberoende, en parmesanoman.

Bör detta stävjas? Nej, det bör uppmuntras! Hmm, hur löser man en stående importprenumeration av parmesan från Italien? Det må så vara att det står parmigiano reggiano på de som finns i ostdiskarna här också, men det är inte samma sak som en rejäl bit från ursprungslandet, det är det faktiskt inte. Det är stooor smakskillnad. Men jag tror faktiskt inte att det går att lösa. Jag får helt enkelt ta vara på de tillfällen som bjuds, d.v.s. passa på när jag är i Italien eller när nån åker dit och har plats över i kofferten och kan ta med sig en rejäl bit hem. *vink,vink*

Böcker

Jag älskar att läsa. Böcker är fantastiska. Särskilt i pocketformat. De kan man böja och slänga runt med, trycka ner där det egentligen inte finns mer plats och ge vidare till andra. De böcker jag vill behålla för alltid, de köper jag inbundna för då ger jag inte dem vidare. Lånar ut, ja, men jag ger inte bort dem. Det gör jag med pocketböcker. Är jag förresten då en fildelare? Ja, det är jag nog. Eller en "pocketdelare". "Bokdelare" kanske? Strunt samma, delar med mig av mina böcker, det gör jag.

Jag får en massa böcker av söstra. Hon är i den branschen, pocketbranschen. När jag sen ger mig av på mina resor genom Europa skickar jag en låda böcker, och välling, till slutdestinationen. Det är mycket billigare än att betala övervikt på planet. En sån laddning hann ikapp mig för cirka två veckor sen. Otroligt smidigt. Nu har jag en hel hög med blandade titlar, genrer och språk att plöja igenom till dess att jag åker hem igen.

Jag hade redan en pocketbok med mig, en som jag köpte på Kastrup. Det var Under fuld bedøvelse av Gretelise Holm. Det var min danskdebut, d.v.s. den första bok av en dansk författare som jag läste på originalspråket. Det krävs nog lite träning. Engelska är jag van vid att läsa böcker på, men danska var nytt. Visserligen översätter jag danska filmer men jag hade fram tills nu aldrig läst en hel bok på danska. Boken var bra, men jag stördes lite av att jag inte bara kunde låta språket flyta på. Jag förstod allt, det var inte det, det vara bara ovanan att läsa en hel kriminalroman på danska. Jag tänkte liksom mer på vad jag läste, om ni förstår vad jag menar, än vad man gör när språket bara flyter på i tanken. Det var nyttigt, mycket nyttigt. Och det gav mig blodad tand. Det lär bli fler danska författare på originalspråket i framtiden.

I förrgår tog jag så mig an bokhögen som anlänt. Svenska och engelska titlar, blandade genrer. Jag valde Danny Wattins Vi ses i öknen. En uppskruvad satir om vårt samhälle och dess uppskruvade tempo. En saga med jättar, dvärgar, talande katter, otrogenhet, skenhelighet, tomhet. I början var jag osäker på om jag gillade den. Det var för högt tempo, för många försök att vara superkul hela tiden, för många floskler staplade på varandra, men jag gav den en chans och den tog sig. Förmodligen för att jag vande mig vid tempot, för det skruvades liksom aldrig ner, och för att jag ändå var tvungen att se hur det hela skulle sluta. Så, summa summarum, den var okej. Lättläst. Ganska kul. Galen var den i varje fall.

Nästa bok får gå i lugnare tempo. Jag tror att det blir Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Jag får återkomma om den. Har bara läst baksidan än så länge och vet att jag hamnar i Indien. Det är det som är så fantastiskt med att läsa: Man får besöka massor med okända platser, möta och lära känna en otrolig massa människor (om än påhittade sådana) och försvinna bort ett tag. Man får skratta och gråta, bli rädd och räddad, man får åka känslomässiga berg- och dalbanor...och sen, när boken är slut, återgår man till sin egen värld. Ibland med en otrolig saknad och en vilja att veta mer. Vad hände sen? Hur gick det? Ibland med lättnad. Vilken tur att boken tog slut, den var tuff. Oavsett vilket, en bok lämnar en aldrig oberörd.

PS. Här har jag redigerat bort en grej: min ursäkt om att inlägget var långt. Faktum är ju att nästan alla mina inlägg är långa, och som Nina så riktigt påpekar så är det upp till var och en om man vill läsa ända till slutet. :-)

Palsterpotatismos med limekyckling

Ja, inte vet jag vad jag ska kalla det för, men det är alltså ett mos med fiftyfifty palsternacka och potatis. Vansinnigt gott och totalt beroendeframkallande. Till det serverades i dag en helimproviserad kyckling som blev så lyckad att jag måste dela med mig av receptet. För två personer och en liten en på 14 månader blev proportionerna något åt det här hållet:

Mos:
3 palsternackor modell mellan
3 potatisar modell större
en rejäl klick smör
lagom med mjölk
salt, peppar

Koka rotfrukterna mjuka. Under tiden förbered tillagningen av kycklingen (se nedan). Värm lagom mycket mjölk. Var redo med elvispen. Vispa ihop allt. Smaka av.

Kyckling:

2 stora kycklingfiléer (de vi hade var gigantiska, men ta tre om det är vanlig storlek på dem)
1 lime
1 stor vitlöksklyfta
Mycket olivolja
en halv chilifrukt, eller mer om man vill ha mer hetta i det

Skär kycklingen i lagom stora bitar. Vispa ihop olivolja, finrivet skal av en lime, limejuice från en halv lime, kanske en hel, det känner ni själva, en pressad vitlöksklyfta och den finhackade chilifrukten. Salta, peppra efter behag. Släng i kycklingen i en het panna och häll över blandningen. Rör runt. Lägg ett lock över. Låt stekkoka tills köttet är genomstekt. Servera genast med palsterpotatismoset.

Ledsen över att receptet går i Jamie Oliver-stil, men det blir oftast bäst när man höftar. Så höfta på nu och njut. Det tar cirka en halvtimme att tillaga det, 45 minuter med skalning av rotfrukter. Glöm inte att avnjuta ett glas gott rödvin till.

Borta...men tillbaka

Får väl börja med att önska alla glad påsk, även om påskhelgen snart är över och förbi för den här gången. Vi har varit borta, jätteborta. Jätteborta är när man inte har med datorn och inte ens närmar sig en dator under en hel helg. Så borta var vi. Underbart skönt! Vi åkte bort också, vi var alltså inte hemma och struntade i att sätta på datorerna. Nej, vi var hos vännen Y på hans båt. Vi hade finfrämmat från England/Nya Zeeland och samlades på Y:s båt. Fantastiskt trevligt! Lite trött var jag i lördags morse, lite trött var sambon i morse. Nu är vi bara sjuka. Förkylningssjuka. Jo, så kan det bli. Bättre dock att det kommer nu än nästa helg då dotra och jag beger oss till Alperna.


Har under helgen fått rapporter från olika platser i Europa och förstått att vädret har ställt till det på sina håll. Så även här. Kanske inte så att det har blivit blixthalka och sådant, men jag packade för en sommarhelg och fick en sommar/vinter/vår-helg. Jag har frusit en hel del den här helgen... Grilla skulle vi. Då slog vädret om till höst/vinter. Regnet öste ner. Men vi satt lugnt i ett jättetält med musik strömmande ut från bilen, en äkta kiwi som grillade, och gjorde det precis så bra som de ska när de är uppväxta med grillat, gott vin och gott sällskap. Då gör det inte så mycket att man blir blöt ända upp till knäna till slut.

Inspiration

Att bli inspirerad och att inspirera är kul. Jag blev inspirerad till att börja blogga av kollegan och vännen Miss Gillettes finurliga blogg. Nu har jag själv inspirerat en kollega och vän på andra sidan Atlanten att börja blogga om jakarandaträdens stad. Hon var dock mycket snabbare än jag. Hon satte nämligen igång direkt - för mig tog det nio månader innan jag klämde ut första inlägget.

Det här fick mig givetvis att börja tänka på inspiration och vem, vad, vilka som inspirerar mig till att utföra diverse saker. Listan kan göras lång och det vore fel att peka ut några särskilda, för alla man har omkring sig tillför något i ens liv och inspirerar en, annars hade de inte varit del av det. Man ger och man tar, man låter sig bli inspirerad och man inspirerar.

Sen har man yttre omständigheter som inspirerar en till saker. Det kan vara saker man läser om, ser, hör talas om. En vacker, blommande balkong mitt i all betong kan få en att börja tänka på sin egen terass och planteringsmöjligheterna där. Ett möte med en vilt främmande person på planet kan inspirera en att åka till platsen den personen kanske har talat om, göra något den personen hade gjort etc.

Men inspiration är alltid positivt. När någon gör något negativt på grund av något den har läst, sett, hört, då talar man om påverkan. Galningen som sköt ihjäl någon var påverkad av eller influerad av en annan galnings verk. Här vill i varje fall inte jag kalla det för att personen blev inspirerad av någon. Alla kanske inte håller med mig, Svenska språknämnden kanske säger* att det går visst att säga det även i negativ bemärkelse, men för mig är inspiration och att bli inspirerad enbart positivt.

Vissa dagar går jag nästan upp i spinn av all inspiration. Det är en härlig känsla. Man blir liksom lite berusad och vågar göra saker man förut inte vågade. Här måste jag då nämna dotra som är en megastor inspirationskälla bara genom att finnas till. För henne vågar jag göra allt!!!

* Märk väl "kanske säger". Jag har faktiskt inte kollat upp det och vet inte alls vad de säger. De kanske rentav håller med mig till 100 procent.

Kamouflage

Back on track

Dotra är bättre. Så klart. Underbart skönt. Då kommer frågan, den rannsakande frågan: "Var jag hispig i går som drog med henne till sjukan och allt?" Nej, är svaret, det var jag inte. Det var en fullständigt normal reaktion om man ser på helheten med förmodat fästingbett och en redan påbörjad antibiotikakur.

Jag är däremot trött, har en sån där trötthetshuvudvärk som förmodligen hänger med hela dagen. Dotra fick sova hos mig i sängen. Sambon la sig på soffan. Spanska sängar, i varje fall de vi har stött på hittills i de två möblerade hem vi har hyrt, är små. Till och med jag med mina 166 cm kan vakna av att fötterna hänger utanför och då är det inte långt mellan huvud och vägg. Dessutom kan man inte kalla dem för dubbelsängar - de är ca 140 cm breda. Det är alltså en omöjlighet att sova 2,5 i den. En vuxen och ett barn, ja, men inte två vuxna och ett barn. Jag längtar efter min IKEA-säng, 2 X 90 cm med en 180-centimeters bäddmadrass, den tjockaste varianten. Sover som en prinsessa i den, även med sambo och barn.

Nu sover dotra ytterst sällan i vår säng, det är bara när hon är sjuk och eländig som hon gör det. Jag har lite svårt att förstå hur par där barnet/barnen sover i föräldrarnas säng i flera år får samlivet att fungera och förhållandet att hålla. Men alla är vi olika, tack och lov. Mår de bra av det så är det väl bra. Jag vet att jag själv aldrig skulle ha mått bra av det. Visst är det mysigt att snusa bredvid dotra, men herregud, jag behöver sambons närhet en masse! Och helt ärligt så sover både dotra och vi bättre i skilda rum och i egna sängar.

Avslutningsvis en bild från paellapartyt på gatan nedanför balkongen. Jag hann precis rädda tvätten som hängde på tork från att bli rökskadad. Festen höll sen på till tidig morgon. Var uppe vid halv fem och då var det fullt ös på musiken. Stackars sambon fick inte mycket sömn han heller där han låg på soffan i vardagsrummet... Och i kväll är det själva fallas-avslutningen. Klockan 22 eldas den lilla statyn upp för barnen och klockan 02 går den stora samma öde till mötes. Jag lär dock sova då, jag är inte spanjorska och har inte de extremt sena tiderna i mig...

Ibland blir dagen inte som man tänkt

Planerna inför dagen var att hämta en kompis i stan, lotsa ut henne från det festrusiga Valencia, promenixa, dricka kaffe och insupa tystnaden och lugnet nere vid stranden under dagen och sen laga en god middag till födelsedagsbarnet sambon. Så blir det inte. Dotra vaknade och grät. Det gör hon aldrig. Bara när hon är sjuk. Fylld av onda aningar gick jag in till henne. Mycket riktigt - hon var brännhet. Genast blev jag jätteorolig. Tänkte lxodida, tänkte meningit, tänkte läkare, sjukhus, tänkte "Varför är hon sjuk? Hon äter ju antibiotika!" Ringde onkel i Sverige som är läkare. "Ta henne till doktorn", uppmanade han mig. Ringde barnvakten och bad henne följa med till sjukhuset.

Nu hör till saken att jag är läkardotter, och som sådan lär man sig att inte springa till läkaren för ingenting. För att jag ska bege mig dit, dessutom i främmande land, krävs det att jag är väldigt orolig. Det var jag. Det är jag. Och det p.g.a. fästingincidenten i fredags. Det kanske var bra, nu vet jag var närmaste sjukhus ligger och hur det fungerar där en dag mitt i påskveckan när de bara tar emot akuta fall, väntrummet är tomt och personalen ändå lyckas vara sönderstressad och sådär lite lagom otrevlig. Det kan förvissa ha varit en lång natt för dem. Det verkar som alla festar järnet denna veckan, och på morgonen, d.v.s. någon timme efter att festen är slut, måste några upp och jobba. Då är det långt till leendet. Inte bara hos läkaren, utan även hos kassapersonalen i mataffären... Men det är bara att ignorera.

Vi kom dock in snabbt. Läkaren tog emot och undersökte väldigt snabbt dotra som skrek i högan sky över den något omilda behandlingen. Efter en snabbtitt på fästingbettet uteslöt han det som tänkbar feberorsak. Efter en ännu snabbare snabbtitt i halsen konstaterade han halsinfektion och skrev ut en annan antibiotika och ett febernedsättande medel. Adjö! Vi kom ut lika fort som vi kom in. Ringde onkel igen. "Man brukar ju ta lite prover, men visst - du får ge det några dagar och se vad som händer. Vad synd att ni inte är här, då hade jag kunnat undersöka henne. Ring i påsk och berätta hur det går."

Jag är fortfarande orolig. Jätteorolig. Dotra sover och sover. Förhoppningsvis sover hon bort det onda. Nu får jag ta tag i filmen som ska översättas. Det var inte heller inplanerat i dag men det får mig att tänka på annat.

Helt osökt - en bild på en svensk sjö i Dalarna, tagen i augusti -07.
Huvudet som skymtas mitt i solen tror jag tillhör brodern.

Bomber och granater!

Jag håller på att bli tokig. Alla dessa bomber som smälls i tid och otid. I natt höll de på till långt in på småtimmarna och i morse började de lagom till klockan åtta. En av de dagliga processionerna är nämligen klockan nio och till dess måste man ha värmt upp kastararmen... Den här veckan kommer att bli lååång...

Det råder en stor skillnad mellan valenciabornas och svenskars inställningar till fyrverkeripjäser och smällare. I Sverige iakttar man stor försiktighet och står på säkert avstånd från det som smälla ska. Inte här. Här står alla så nära det går, barn som vuxna. Japp, ni läste rätt - barn. Och det alla åldrar, från bebis och uppåt. Ofta står det en vuxen bredvid som matar treåringen eller femåringen eller sjuåringen med smällare och visar hur man gör när man tänder eld på den om den inte redan är tänd och hur man slänger dem i marken så att det smäller. Ju högre det smäller, desto bättre. Just nu verkar de ha fått tag i extra stora, extra starka bomber för så högt som de två senaste smällde det har jag inte hört förut. Mitt huvud!

Men visst, det finns ljusglimtar och det är de fantastiska klänningarna töserna och damerna har på sig. Fotot här togs från balkongen, ska försöka komma lite närmare på nästa gång. Deras frisyrer är nämligen väldigt vackra också.


Dotra har lyckats somna trots bomberna. Det är viktigt att hon får sin skönhetssömn/ intelligenssömn. Det var de senaste rönen jag läste i nån föräldrartidning: Barnen måste sova för brist på sömn gör dem mindre smarta. Eller nåt åt det hållet. Att sen även föräldrarna uppskattar när de små sover de här stunderna, det vet ni ju. Sovrummen i spanska lägenheter är ofta belägna i mitten av lägenheten för att det ska vara så svalt som möjligt. Det är också bra när det är fallas - det hörs liksom lite mindre där än här i vardagsrummet/köket där jag befinner mig och som vetter ut mot balkongen. Och då får jag ändå skatta mig lycklig för ägarna har satt in nya skjutdörrar med dubbelt glas. Tänk om det hade varit enkelglas...

Nu ska jag slå runt på en treo... När dotra vaknar blir det att fly ner till stranden - där smälls det inga smällare. 25 grader, sol, blå himmel. Det är ju rätt skönt, och ännu skönare känns det när man får färska rapporter från Malmö och Götet där det snöar, blåser och är allmänt jävligt på väderfronten. Konversationen med min moder lät så här alldeles nyss:
-"Jag har aldrig cyklat hem från jobbet i sånt jävligt väder. Det snöade och blåste och jag såg ingenting."
-"Varför hoppade du inte av cykeln och gick i stället?"
-"En äkta malmöit går inte, en äkta malmöit cyklar."

Japp, så är det - en äkta malmöit cyklar.

I väntans tider...

Mina allra duktigaste små älsklingar
utanför tobaksaffären.

Morgontidiga II

Jo, så blev det söndag och bybornas hoppfulla andar skulle väckas. Klockan åtta, halv nio började de med smällare storlek bomber. Sådana smällar har jag aldrig hört innan. Och mellan husen blir resonansen sååå mycket bättre. Ja, det var en väckning utan dess like. Sen kom orkestern uttravande och de började sin rundtur i byn. Trudelutt-lutt-lutt-PANG-PANG-PANG-trudelutt-lutt-latt-PANG!!!

Det är alltså Domingo de Ramos - Palmsöndagen, dagen för Jesus intåg i Jerusalem. Inne i Valencia är det många processioner som pågår under 1 - 2,5 timmar nu på morgonen. Musik, Kristusbilder och smällare - kan det bli bättre??? Palmblad ska det också vara, men här i El Saler var det Palmsöndag utan palmblad. Det de inte hade i palmblad tog de igen med smällare/bomber...

Jag trotsade oväsendet, som just då befann sig i andra sidan byn, och tog Galna hunden med mig ut för att köpa croissanter. Det är vår lilla tradition: varje söndag är det croissantdags. Dotra formligen älskar croissanter. Det är hennes franska sida och just den biten var inte särskilt svårväckt. På den svenska sidan finns pepparkakorna och lussekatterna och den var inte heller svårväckt. Gla' i mat är hon. Det är hennes skånska sida. ;-) Galna hunden och jag hade dock lite otur. Precis när vi kommit fram vände processionen mot vårt håll. Som tur är är hon inte så skotträdd, men visst, att sitta kvar en meter utanför dörren gick inte, i stället satte hon sig i själva dörrhålet. Damen bakom disken insåg att det var bråttom och expedierade mig fort och Galna hunden och jag formligen flög därifrån och in i skogen medan bomberna och musiken drog förbi.

Nu sover dotra förmiddagssiesta, bomberna har tystnat så förmodligen sover även kastarna förmiddagssiesta, och Galna hunden och jag ska bege oss ut. Sambon tittade precis upp från sin dator, som är precis bredvid min men vid kortsidan av bordet, och frågade: "Skulle inte du gå ut?"... Han vill bli av med mig, så jag går väl då.... :-)

Morgontidiga

I vanliga fall är det ingen ute på gatan innan klockan tio en lördag eller söndag. Nu är det dock inget vanligt fall - det är ju fallas. Alla byar har sin/sina fallas-statyer, så även El Saler. Jag tror minsann och dag att det blir två, såvida det inte är en och samma som liksom ska byggas ihop. I varje fall så är det tillräckligt viktigt och intressant för att få upp byborna ur sängarna redan vid sju-snåret.

Alla hjälps åt...

De väntade i varje fall ända till kvart över åtta innan de smällde de första smällarna...

Lxodida

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att namnet är vackert eller inte. Ett x som följer på ett l gör det hela lite speciellt ändå. Men nej, det är inte vackert och det på grund av besten det tillhör: Lxodida är samlingsnamnet för fästingar. På spanska garrapata, på franska tique. (Här hade jag tänkt ladda upp en bild från nätet på en fästing, men jag fattar inte hur man ska göra. Den som kan och har lust får gärna förklara hur man gör.)

En sådan best satte sig någon gång i går på Galna hunden och förflyttade sig sedan till dotra. Av en ren händelse såg jag fanskapet när jag borstade av dotras fötter här på morgonen. Död som tur var, men innan den dog hade den bitit dotra och på hennes fot lyste en rodnad runt två små prickar. Nu kan jag inte vara helt hundraprocentigt säker på att det verkligen var den som hade bitit henne, men biten var hon och besten fanns liksom på brottsplatsen. Med alla fästinglarm man översköljs med varje vår och sommar så tog jag det säkra före det osäkra och gick till läkarmottagningen i byn. Skulle det värsta av det värsta hända och hon skulle få borrelia, ja, då finns det risk för meningit (hjärnhinneinflammation) och det vill jag till varje pris undvika. En liten flicka på 5 år, dotter till en väns vän, avled av det förra veckan, så meningit fanns så att säga i tankarna ganska direkt.

Utrustad med min spanska parlör (tack, mor!) stegade vi så iväg till mottagningen. En mor från lekplatsen som annars brukar ignorera mig var ytterst hjälpsam och kallade på sköterskan som först avfärdade betten som myggbett, men när jag sa det magiska ordet garrapata blev det fart på henne. Hon ringde till grannbyn där barnläkaren just nu befann sig och berättade att vi var på väg. Efter lite administrativa grejer fick vi träffa läkaren. Hon verkade tro att det var ett fästingbett och eftersom dotra är liten fick vi medicin för att vara på den säkra sidan. Eller säkrare sidan - helt säker vete katten om man är någon gång. Med ett recept i handen lämnade vi läkarmottagningen.

Mitt första möte med den spanska sjukvården blev alltså mycket positivt. Dessutom var det gratis. Ja, man måste ha med sig det europeiska hälsokortet, eller vad man kallar det. Ni som inte har det, gå in på försäkringskassan på nätet och fixa ett omedelbums! Tar ca 10 dagar att få det hemskickat.

Vi fortsatte vår färd mot medicinen och gick in på närmaste apotek. De hade inte medicinen inne men skulle få den vid ett-tiden. Jag provade apoteket här i byn också, men de hade inte heller den och skulle få den först vid sju i kväll. Det gick ju inte, så efter att ha fixat lite lunch till dotra och mig så bar det av till grannbyns apotek igen vid halv två. Då hade faktiskt medicinen kommit. Jippie! Effektivt värre, ett plus till i kanten för Spanien. Det blev dock mycket bilåkning, men det fick vi ta, dotra och jag. Hon är nu däckad och jag sov en hel timme jag med. Det måste vara åldern. Hos oss båda!

Två kompisar där den ena ibland
bär hem räliga små kryp...

Men det är läskigt med fästingar, det är det. Förra året kröp det en på mig och det obehaget jag kände då gick inte över på flera dagar. Nu är dock det här över för den här gången, hoppas jag. Snart lär dotra vakna och då ska vi ut med Galna hunden, som fick en ytterst kort promenad i morse. Jag tror till och med att jag ska slå till med en öl på uteserveringen på väg hem. Det är så varmt och härligt - det är därför fästingarna trivs så bra, mutter mutter - och det är baske mig fredag!

Fallasförberedelser

Som jag nämnde i föregående inlägg så är det fallas här nu. Eller falles på valencianska. Det är en högtid och fest där de firar Sankt Josef och förberedelserna pågår hela året. Själva ordet betyder fackla och det förstår man den 19 mars, Josefdagen, då alla jättestatyer som har skapats (se bild) bränns upp - la grande finale.

Innan den 19:e händer det en massa saker och hela staden är inne i något slags festrus. De stora statyerna sätts ihop, det fixas och donas och det springer runt en massa människor klädda i traditionella dräkter. Det är då man inte ska bege sig till stan. Det är då dotra och jag beger oss till stan... Men det gör vi inte om. Herrejissus vilket liv! Och så mycket folk! Och bilar!

El Saler - Valencia tar 20 minuter, inklusive tiden det tar att parkera. I dag tog samma resa en timme. Jag fick för mig att jag inte skulle parkera på ett av de sviiindyra p-husen och i stället försöka hitta en gratisparkering. De finns. Massor faktiskt. Men det finns också massor med bilar i den här stan. Mer än p-platser. Ekvationen går inte riktigt ihop alltså och jag hittade ingen gratis p-plats och hamnade i stället på det dyraste p-husen av alla. Åtta euro för knappa tre timmar...

Varje dag kl. 14.00 under fallas är det mascletàs-dags. Det är då man smäller smällare så att folket smäller av. Det är helt galet! Inte konstigt att de pratar högt i V - de är döva sen barnsben av alla smällare som har smällt precis bredvid deras öron. Jag letar febrilt efter barnskyddshörlurar till dotra, men jag tror att det är ett hopplöst företag, tyvärr. Det blir till att stanna inne när det smäller som mest. I dag satt vi på en restaurang på säkert avstånd. Men här i byn smäller smågrabbarna varje kväll. Och inte bara smågrabbarna, de stora grabbarna också, grabbar i alla åldrar. Ja, det är faktiskt inga tjejer som gör det, inte vad jag har sett hittills.

Mascletàs: Alla de vita, hängande grejerna ni ser här
är smällare som de bränner av 14.00 varje dag...
Sjuuukt mycket pengar, sjuuukt mycket oväsen.
Och här kan man lugnt säga att det är
mycket väsen för ingenting...

De visar dessutom smällandet på lokalteve varje dag. De har en mätare i bild som visar hur högt det smäller. Det får inte passera en viss nivå - en mycket hög nivå - och pyroteknikerna har räknat ut allt exakt.

Alltså, för oss icke-valencianare är smällare ett otyg som är kul till en viss ålder och då bara vid enstaka tillfällen om året, jul och påsk, beroende på var man bor. I Valencia är det kul året runt och alla dagar är en bra mascletàs-dag. Minns en dag förra året när jag råkade köra förbi grannbyn Pinedo, en dag mitt i veckan. Vet inte varför jag hamnade där, men jag kan lätt snurra iväg så där när jag missar en avtagsväg... Och där på torget, mitt i veckan, ingen högtid, inget särskilt alls mer än att det var "siesta", smälldes det så det stod härliga till.

En god vän härifrån får något drömskt i blicken när man börjar prata om fallas och mascletàs. Jag själv får nog en mer hatisk blick - höga ljud är inte på topp tio. Och hur i all världen kan det vara så kul att det smäller? Jag hade förstått det mer om det var fyrverkerier med vackra färger, men bara PANG????

Stillhet

Morgonpromenaden var fantastisk. Det var Stillhet på hög nivå. Fåglarna kvittrade, vågorna slog sakta mot strandkanten, solen sken och den västliga vinden var ljum. Klockan halv nio var det redan 20 - 22 grader varmt. Bara armar, bara ben. Ljuvligt!

Man funderar mycket när man är ute på morgonen med hunden. Tankarna virvlar runt och man kommer på en massa roliga och intressanta saker att skriva om. Det märkliga är att de där tankarna inte riktigt fastnar. Jag har köpt en liten anteckningsbok där sådana tankar ska skrivas ner, men den tar jag inte med mig ut. Kan inte ha med mig en hel väska ut på min morgonpromenad. Det räcker med koppel, nycklar, kamera och två telefoner... Den svenska och den spanska. Den svenska för att kunna ringa personer jag annars inte hinner ringa, den spanska fall i fall barnvakten behöver ha tag i mig - jag är ju ändå borta nästan en hel timme. :-)

Framtiden är ett ämne jag tänker på mycket ute på promenaderna. Det är ju inte precis så att sambon och jag har en vattentät plan. Vi har en plan, men den har många hål och en del brister och ändrar form om inte varje dag så varje vecka eller varje månad. Grundplanen är att renovera hans hus i Sables d'Olonne och det ska påbörjas i maj. Då ska väggar rivas och grund gjutas av sambon och hans far. Så långt allt väl. Sambon dryftade dock för mig i går att snickaren som ska anlitas för att göra det största jobbet inte kan jobba i juli och augusti. Ni förstår, Frankrike, eller stora delar av Frankrike, fungerar väldigt dåligt under de två semestermånaderna... Jag blir tokig! Men sambon sa bara: "Då hinner grunden torka ordentligt till september." Det har han säkert rätt i, jag vet inget om gjutna grunder, hur länge de bör torka etc. Oavsett vilket så är den plan jag hade i mitt huvud, vilket inte är riktigt samma plan som sambon har i sitt huvud, två månader förskjuten. Det kan iofs vara bra, jag kan vara längre i Sverige och dotra kan vara på dagis. Jag har även studier att ta tag i och det görs nog bättre i Malmö där det finns många som kan hjälpa mig med dotra. Så långt allt väl, men sen ringde en gammal kollega till sambon och frågade om sambon ville ha jobb i Alicante efter att hans nuvarande kontrakt löpt ut. Jag frågade lite så där i förbifarten om han var intresserad. De extra sekunderna det tog för honom att svara var egentligen svar nog, men hans officiella svar blev "Nej". Hmm, vi får väl se hur det blir med den saken. Jag kände plötsligt att "Oj då! Här kan det bli en planändring. Igen! Nej! Men samtidigt så kanske...? Asch, nej, inte bra, måste få igång renoveringen nu!" En sak är dock helt säker: dotra och jag åker hem i juli, för i Spanien, som blir till en bakugn i juli och augusti, kan vi inte vara, det är alldeles för varmt.


Siestan är också stilla. I huset hörs bara slammer av kastruller som diskas och en granne som sjunger. Hon har en fantastisk röst men jag vet inte vem det är. Hon sjunger spanska sånger som låter rätt sorgsna och med hennes röst blir de fantastiskt vackra. Jag njuter, lutar mig tillbaka och låter stillheten skölja över mig. Soffan kallar på mig. Planen, vår plan, får gå som den vill - huvudsaken är att vi har det bra. Och det har vi!

Sommar

I dag har det varit sommar här. Skön, härlig sommar med sydliga, ljumma vindar. Ganska friska sådana, men varma. Kan vindar både vara friska och varma? Jo, det kan de väl? Eller? I uttrycket "nu friskar det i" då blåser det upp och det utan att det nämns något om det är varma eller kalla vindar. Nåväl, det var 25 grader varmt, jag stod i kortärmat och tog faktiskt av dotra det yttersta lagret kläder. Hon hade tio lager kvar... Nej, skämt åsido, hon hade bara en t-shirt med långärmad, stickad huvtröja från Amerika över (tack K och H! Den sitter perfekt!) och fodrade jeans. Jaja, jag vet, de fodrade jeansen hade hon inte behövt, men jag hade inte varit ute mer än som hastigast på balkongen och balkongtemperaturen kan lura en så det var det säkra före det osäkra.

Liten tuffing med bästisen i högsta hugg på väg mot nya äventyr.

Vi skulle bege oss till stranden, men byggandet av en rondell i byn hindrade oss. Det stod en massa asfaltslastbilar i vägen så vi kunde inte gå över gatan. I stället fick vi hålla till godo med den så kallade lekplatsen - två rutschkanor - utanför dörren. Det var ett lyckat kast, för där träffade vi en mor med två småpajsingar, en grabb på 15 månader och en tjej på 3 månader. Lillkillen sprang på lika bra som dotra och de hade rätt kul de få sekunder de lekte ihop. Modern var supertrevlig, men...pratar bara spanska. Vilken tur att jag nu äntligen förstår mer och kan uttrycka mig lite bättre. Då kan man ha något som i varje fall till viss del påminner om en konversation... Efter närmare två timmar stod dotra på huvudet - hon gjorde sin första face plant, stackarn - och då var det dags att gå in.

Snart är det fallas (uttalas "fajas") här och då kommer det att smälla utav bara den. De älskar smällare och fyrverkerier här. Jag lovar att rapportera med bilder och text. Finalen är den 19:e då de bränner pappersdockorna, eller vad man nu ska kalla dem. Stora är de i varje fall.

Strandfynd/ Trouvé sur la plage

Sambon har hus i en stad på franska Atlantkusten, närmare bestämt i Les Sables d'Olonne. Där händer väldigt lite och finns väl inte så värst mycket att se. Men i går fick de holländskt besök:

Les habitants des Sables d'Olonne ont trouvé ce cargo hollandais hier sur la plage. Comme Y m'a dit: "Enfin quelque chose d'intéressante à voir aux Sables..." ;-)

Les Sables d'Olonne 10 mars 2007
Bild hämtad från Aftonbladet, 11 mars 2007

PS. Tack A-L!

Living in a bubble

Jag är kvar i bubblan. Locket för örat har inte släppt. Det är faktiskt rätt obehagligt. Det susar och viner och det känns som om jag är lite avskärmad. Skönt, tycker kanske vissa. Nja, mer att man är odefinierbar. Allt är odefinierbart, lite suddigt så där. Allt utom höga ljud. De gör förbenat ont. Det liksom skär till. Även en vissling från sambon där han visslar en trudelutt gör ont. Dotras skrik nämner jag inte ens...

I går var det val här i Spanien. Här var vallokalen skolan. Guardia Civil vaktade. Stod utanför och såg hårda ut. Fast man vet att det är allvar. För några dagar sen sköts en socialist i Baskien ihjäl framför sin fru och dotter. Det gjorde att valdeltagandet blev högt. Folk ville visa att terrorister inte skrämmer dem. Socialisterna vann, Zapatero sitter kvar. Han påminner förresten utseendemässigt om Mr Bean. Fundera på det nästa gång ni ser en bild av honom.

Det fina och varma vädret var här i helgen. Nu är det grått och blåsigt och, faktiskt, ganska ruggigt. Blommorna till vänster tog jag en bild av i går under morgonpromenixen. Det är vår här nu. Det doftar vår när man är ute. Det gör även en i en bubbla glad.

Möten

Nu är vi framme i Valencia. Femton grader. Kallt enligt spanjorerna. Skönt enligt mig. Mittemellan enligt sambon. Dotra sa "da-da-da-blubb-bläbb-blabb", typ... Men glad över att vara hemma hos pappa, det var hon allt.

Hon är otroligt tålmodig dotra. Och resvan. Tänk att hon flög första gången när hon var sex veckor gammal. Nu är hon snart 14 månader och vi fortsätter att flyga rätt ofta genom Europa. Hon vet vad som gäller vid incheckning, säkerhetskontroll och start och landning. Jag är sååå stolt över henne. Ofta har vi tur och får bra platser. I dag hade vi otur och checkades in av en ytterst otrevlig tjej. Hon måste verkligen ha vaknat på fel sida. Snorkig var hon också. Hon lät alla betala för vartenda litet gram de hade mig sig extra. Jag hade fyra. Kilon. Inte gram. Det blev 32 euro. Inte så farligt, men ändå - de brukar inte säga så mycket om de där extra kilona när man reser med barn.

Det värsta var ändå platsen hon gav mig och dotra. Jag bad om en fönsterplats, om det fanns. "Har inga fler fönster, madame", sade hon kort och snörpte på munnen. Vad gav hon oss? Jo, en mittenplats! En mittenplats!!! Alla med barn som måste sitta i ens knä vet att en mittenplats är mardrömmen av alla mardrömmar. Men, tänkte jag, planet är väl fullt. Men icke. Det var halvfullt. Gott om plats både här och där. Dotra och jag hade turen att möta en supertrevlig tjej i säkerhetskontrollskön som hjälpte oss att bära alla våra pinaler och som bytte bort sin plats på rad 2 mot vår på rad 5. Det visade sig sen att rad 2 var tom sånär på dotra och mig, då, men rad 5 var full... Fan måste ha farit i den där incheckningsbruttan.

Jag bjöd genast fram den trevliga tjejen att sitta med oss och vi hade ett ytterst givande samtal under flygresan. Visade sig att hon var hemmamamma och att hennes man var skotte. Hon hade dock gått en utbildning i... översättning. :-) Jag pratade mig givetvis varm för undertextning och alla de goda stunder jag har med bra filmer och alla de halvtrista stunder med lite sämre filmer. Och, tyvärr, att det inte är så bra betalt som man skulle kunna önska. Det är ett stort problem, så stort att jag nu har dragit ner på mina jobb och bara tar de uppdrag som inbringar något som i varje fall kan likna korrekt ersättning. Vi bytte mejladresser och telefonnummer och ska höras av, för det visade sig att hon bodde inte långt ifrån svärmor.


Att resa innebär möten, trevliga som otrevliga. I dag fick jag en rejäl dos av båda. Dessutom fick jag ett rejält lock för örat som fortfarande, nästan 10 timmar efter landning, inte har gett med sig. Kan det stanna kvar för alltid, tror ni? Det är lite jobbigt att höra ett ständigt sus i örat. Fast det kanske är för att huvudet är tomt... ;-)

Känn ingen sorg...

Nu lämnar vi Malmö för den här gången. Vi återkommer om några månader. Dotra är vaccinerad och klar - febern kom i går kväll så den bör inte återkomma under dagens resa - och jag är packad och glad. Två dagar utanför Paris väntar innan vi återvänder till sambons värmande famn i soliga Valencia. Nu så här i efterhand kan jag ju säga att det hade varit bättre att ha tagit tvådagarsbesöket på väg upp till Malmö, inte på väg tillbaka till sambon. Det hade räckt med en natt där nu.

Snart blir det alltså mer från V, mindre från M, eller ingenting faktiskt från M.

De regntunga skyarna över Malmö stad
gör det lättare att åka.

(What's the Story) Morning Glory?

Läser i morgontidningen om två tyska armékockar som blandar i sitt eget blod i korven och bjuder in en tredje kock för provsmakning. Då uppdagades tilltaget och kockarna fick sparken för de hade förbrukat sin trovärdighet som kockar... De var stekta på det stället. Men ärligt, hur tråkigt har man och hur är man funtad om man plötsligt börjar tappa sig själv på blod som man blandar i korven? Fick mig osökt att tänka på den tyske kannibalen som annonserade efter någon som ville donera och äta upp sin egen penis tillsammans med honom. Sen dödade han penisdonatorn och åt upp resten av kroppen. Och när det är sånadäringa bilagor om brott och straff i olika tidningar, så är det alltid något fruktansvärt brott som hänt i något hörn av Tyskland. Varför händer det så mycket sånt konstigt i Tyskland??? Vad är det egentligen med den tyska luften? Ni som är på väg att komma och hälsa på i V och ta er dit med tåg, går det möjligtvis att ta en omväg och inte passera T...? ;-)

Dotra förra året på X2000, sträckan Stockholm-Malmö.
Tåg är fantastiskt. Men som sagt, undvik T om möjligt... ;-)

Stadens "store man" har nu äntligen, ett år efter att Aq-va-kul blev Aq-va-trist och stängde för det höll på att rasa, kommit fram till att Malmö kan få två helt nya badhus och att beslutet förmodligen kan tas redan i december. "Redan i december"???!!! Nog för att skåningar kan vara sävliga, men skånska politiker måste vara släkt med sengångaren. Jag undrar hur ofta de egentligen sammanträder. En gång i kvartalet???

Men solen skiner från klarblå himmel och morgonen till ära lyssnar jag på ABBA Gold. Dotra sover. Igen. Mitt öga verkar ha återhämtat sig från gårdagens synförsämring på 50 % på grund av nageln i ögat. Jodå, det blev en rispa på hornhinnan av dotras sylvassa nagel, så föräldrar, se upp när ni sover bredvid era barn - det kan bli en nagel i ögat!

Nagel, vuxenpoäng och blommor

Dotra är sjuk. Förkyld. Så blir det när man träffar släkten från Stockholm där det ingår ett dagisbarn och dess bror. Det är bra. Hon måste bygga upp sitt immunförsvar. Det gör hon inte i Spanien för där träffar hon inte så många barn, framförallt inte dagisbarn. Big deal, hon är sjuk och sover mest hela tiden. Däremot höll hon mig vaken hela natten. Hon började i sin egen säng och det gick bra fram till midnatt, därefter var det non-stop upp och ner för den ömma modern. Till slut gav jag upp och la henne bredvid mig. Någon gång under natten hände något som orsakade modern ENORM smärta. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Fruktansvärt obehagligt. Det blev en krock mellan litet barnfinger med sylvass nagel och öppet vuxenöga. Det kändes som om någon stoppade in en kniv i ögat. Inte för att det har hänt mig, men jag kan tänka mig att det känns ungefär så, fast förmodligen då ännu värre. Tårarna forsade som värsta Niagarafallen och det gick inte att öppna ögat. Nu går jag här med mina glasögon, något jag är sådär glad i, och har ont i ögat plus att jag ser jättesuddigt med det ögat. Optikern hade som tur är en tid i eftermiddag så då får jag kollat om nageln lyckades skada hornhinnan eller om det är som min goda vän T sa, att det är ögats försvarsmekanism som gör att jag ser suddigt. Jag hoppas på det sistnämnda. Men nästa gång jag sover bredvid dotra och hon vaknar, då ser jag till att sätta mig upp innan jag tittar åt hennes håll.

Vilket av dessa små fingrar som krockade med ögat i natt, vet jag inte.
Däremot gjordes skålen/krukan av min far 1981, för 27 år sen alltså.
Ofattbart vad tiden går fort.

I lördags kväll kammade jag hem ett gäng vuxenpoäng. Jag var nämligen på 40-årskalas och lyckades med att dricka ett glas vin, ett glas vatten, ett glas vin, ett glas vatten etc hela kvällen. Och dessutom gick jag hem redan halv ett. Ja, ni förstååår, man har kanske börjat lära sig ett och annat, att det faktiskt är en dag dagen efter och att man faktiskt har en dotra som börjar joddla klockan sju every morning. Det var förresten en fantastiskt trevlig fest där jag svängde de lurviga så det stod härliga till, och det till allt från Timbuktu till Arvingarna (Eloise har sin speciella plats i minnesbanken tack vare min allra goaste vän P i hufvudstaden).

När söndagen så kom mådde jag som en prinsessa. På kvällen var det middagstillställning hos mor - vi bjöd S som hade hjälpt oss med posten när mor var i Afrika och jag fortfarande hängde i Spanien. Mycket, mycket trevligt. Pavarotti var med på ett hörn på sluttampen. Mycket musik. Musik är bra. Musik är underbart. Åh, vad jag vill sjunga i kör igen och börja spela piano och tvärflöjt igen. Den tiden kommer. Pricken över i:et denna söndag var dock Blommorna från sambon. Se bara vilken fin bukett. Det är kärlek det. :-)