Livet på landet

Är hos svärmor med dotra. Det är en upplevelse jag egentligen hade kunnat vara utan. Men utsikten från rummet är fin (se profilbilden). Svärmor surar nämligen sen i morse. Dotra tycker att farmor är jobbig, så när farmor vill kramas då skriker dotra och puttar undan henne. Jag förstår dotra. Jag hade också blivit irriterad om en människa envisades att hela tiden prata bebisspråk. Jisses! Dotra är faktiskt stor nu, hela 15,5 månader. Bebisspråk slutade vi med efter några veckor. Nej, vi började inte ens. Kanske därför hon inte fixar det, dotra. Och sen säger svärmor heller aldrig dotras namn utan bara en massa gulliga (?) smeknamn. Med bebisspråksröst. Lite i falsett. Pust! Men på torsdag drar vi norrut. Sambon kommer onsdag, vi drar torsdag. Känns bra. Svärmor hade dock missat den informationen och föll ihop när jag berättade det i kväll. Som om det inte räckte med att dotra inte vill gosa med henne, nu ska vi till på köpet dra två dagar tidigare än hon trodde! Jag tycker faktiskt lite synd om henne. Men hur i allra glödhetaste månar gör jag för att få dotra att tycka att farmor är hur kul som helst?! Det är farmor själv som måste jobba på den biten. Som att t.ex. inte attackera lillungen när vi anländer klockan mitt i natten och dotra precis har vaknat efter sina 40 minuters sömn på planet. Eller att prata lugnt och fint med dotra när dotra precis har vaknat på morgonen. Jag har fått säga till henne på ett fint sätt att "Eh, jo, du kanske skulle om du vill kanske ta det lite vaaarligt med henne...", varpå svärmor lite halvt förorättad knycker på nacken, fnyser lite lätt och går därifrån.

Pappa, du får skynda dig hit innan mor får tuppjuck!

Vi har nu varit här två hela dagar. Svärmor bor i en liten by som heter Fayel och ligger utslängd mitt på landet vid vägen som leder till Dieppe (10 mil härifrån). I byn finns inget annat än hus, cirka tio stycken. Alla hus har minst en hund. Finast är grannens snart ettårige labradorhane. Svärmor har två små vita terrier, sånadäringa westies kallas de, tror jag. Totalt ouppfostrade men ganska söta. Runt omkring oss är det åkrar. Nu skiftar de i grönt och gult. Känner mig som hemma bland rapsfälten. Det finns dock en stor skillnad mellan landet där jag är nu och landet i Skåne: Här finns inte en enda stig att promenera på!!! Det är liksom landet men ändå inte landet. Till och med stan är bättre för i stan kan man promenera, det kan man inte här. Jag som behöver mina promenader för att må bra och rensa huvudet finner mig nu instängd i huset. Vill jag göra något annat, ja då får jag ta bilen. I går drog jag därför iväg svärfar till hans mor i Argentueil. Det var kul. Hon har världens kitschigaste hem. När jag har fått ordning på alla tekniska prylar kommer det ett inlägg om detta fantastiska hem som rymmer en stycke dam på 80 år, hennes son (svärfar...han har flyttat hem igen till mor...fast är rätt mycket hos sin f.d. = svärmor...) och en miljon prylar som inte följer ett enda mönster, inte en enda röd tråd, men som är en helt fantastisk samling kitschiga prylar, en del mer hårresande än andra.

Finaste tapeten hänger i Argenteuil.

Nåväl, en vecka klarar jag. Svärmor är snäll, mycket snäll. Och hon avgudar dotra. Tyvärr är den kärleken inte helt besvarad än så länge. Jag önskar att jag kunde få henne att slappna av. Det skulle hon må mycket bättre av. Sen tycker jag även att hon ska flytta till ett ställe där det händer lite mer, till en by som i varje fall har ett boulangerie och ett café så att hon träffar lite folk. Hon kan inte bara leva på att träffa dotra då och då.

Grannbyn skymtar bakom rapsfältet.

Bland träden till höger finns ett traktorspår.

Där kan man promenera när det är torrt.

Det är det inte nu...

PS. Glömde givetvis min kamera i all packpanik... Och min almanacka.