Vi åker i kväll. Klockan 19 går bilen mot flygplatsen. Sambon kommer hem en timme tidigare. Till dess måste det vara klart. Nej, jag stänger inte resväskan för jag vet att han kommer att ha synpunkter, synpunkter som jag behöver och utan vilka jag vet att allt blir fel, fel, fel. Jag har redan nu en aning om att jag har packat ner för mycket kläder till dotra. Vi behöver bara en veckas uppsättning innan resten kommer med bil. Och svärmor har faktiskt både tvättmaskin och torktumlare. Men det är ju så, att om väskan ser halvfull ut då fortsätter man att lägga i tills den är överfull och man måste sätta sig på den för att få igen den. Det är det momentet jag måste komma tillrätta med. Om jag bara inte fick panik varje gång jag måste packa...
Trots eminent packhjälp får mor panik...En del tycker kanske att det låter märkligt. Det är ju inte så att det är första gången jag ska ut och resa, varken själv eller med dotra. Tvärtom. Jisses, så mycket jag har rest i mina trettioplusdagar och mer lär det bli (av både resande och dagar). Men jag lovar att precis så panikartat löjligt och patetiskt är det när denna svenskan ska packa. Det har hänt både en och flera gånger att mina vänner har fått komma hem och hjälpa mig när jag har fastnat. Jag fastnar! I packandet! Hur patetiskt är inte det??? Jag kommer liksom inte vidare, bara står där och fånstirrar på väskan som om den tänker sluka mig när som helst.
Inte blir det lättare att packa när plötsligt den här mannenkikar in genom köksfönstret
(det är vårt ovanför, han har precis passerat på sin hålgörarväg neråt).
Det ska installeras gas i fastigheten.
Då kanske man kan få duscha med gasdoft i näsan
som en liten extra touch till elen man får i sig
om man glömmer dra ur kontakten till varmvattenberedaren...
Behöver jag söka hjälp? Brodern och jag diskuterade det här i morse på chatten. "Chilla", sa han. Lätt för honom att säga som inte har samma packningsångest. Men han har andra knäppa idéer kom vi fram till och undrade lite lätt om man kunde få "knäpprabatt" om man gick på terapi ihop. Sen enades vi om att vi inte behövde terapi, men att österrikiskan som suttit inlåst i 24 år i en källare ABSOLUT behöver det och att vi därför ger alla våra terapitimmar till henne och en önskan om att hon kanske någon gång i framtiden kan bli någotsånär normal igen. Undrar hur många fler barn/ungdomar/vuxna som sitter inlåsta i källare runt om i världen? Som brodern sa: "Egentligen har jorden 12 miljarder invånare, men 6 miljarder sitter inlåsta i källare runt om i Österrike." Ack, ack...
Nej, jag behöver inte söka hjälp, bara omge mig med förstående vänner som kan rycka ut och hjälpa till när det behövs. Mina svärföräldrar förstod senaste gången vad jag menade. Svärfar fick rycka ut och hjälpa en hyperventilerande svenska. I går frågade svärmor om jag hade börjat packa än. "Nej", svarade jag, föga förvånande. "Nåväl, du har ju hela dagen på dig i morgon", svarade hon lite halvmatt...
Så när jag blir så där sjukt och löjligt rik, då är det första jag ska anställa en packare. Kanske inte finns som yrkesbeteckning, men det kommer att finnas då. Och nej, det är inte samma som en hushållerska, det är en person som BARA packar mina väskor när jag ska ge mig iväg på alla mina tusen resor dotra, sambon och jag ska ge oss iväg på. Men eftersom sambon skulle tycka att en sån utgift är onödig han är en fransk smålänning ibland, den gode sambon så kan jag fortsätta drömma om min packare.
Och nu vaknade dotra, min eminenta packhjälp. Tur att det mesta är förberett och vi kan gå ut i solen och njuta lite.
8 kommentarer:
Den käre broderns terapibehov har väl inget med en vind i Limhamn att göra???
hmmm, packbekymmer! Du är kanske inte gjord för att resa, det kanske är meningen att du skall vara hemma i Malmö med oss....
Skönt att du snart kommer hem.
Kära hjärtanes. Du är faktiskt värre än jag. Och jag har det _jobbigt_ när jag packar!
En lista, skulle det hjälpa? Några olika varianter för olika längd på resorna, och med plats för att fylla i särskilda händelser som måste tas hänsyn till. Jag skrev såna listmallar som jag printade ut varje gång vi skulle nånstans och till slut verkade de fastna i skallen, för jag har slutat med dem och återgått till mina vanliga handkrafsade. Och brukar faktiskt få med det mesta, och inte alltför mycket för mycket.
För övrigt tror jag det är klart bättre att noja över packningen än över flygplanskapare och naturkatastrofer och annat man ändå inte kan styra över.
Oj, din stackare! Låter onekligen lite jobbigt. Listor är bra. På den tiden vi packade för mc-semester på chopper utan ordentliga packväskor lärde man sig att en lista är ovärderlig. "Sportsterpackning" är ett begrepp i hojvärlden, och jag blev nästan expert efter 22 år på Sportster. Och trots att Sportstern är såld för ett par år sen, så sitter listan kvar på väggen här bakom datorskärmen och är en utomordentlig hjälp när jag nån gång (vilket händer otrooooligt sällan) lämnar hemmet numera.
Det om detta, vi ser fram emot besök. Välkommen till Sverige!
Max: det kan du ge dig fan på! Skickar fakturan till dig och Jonas.
Måns
Måns, skicka fakturan till Jonte i Bjärred, det är han som sköter betalningarna för alla krav som inkommer från åttiotalet.
Max: Ja, du såg själv broderns svar... No further comments... ;-)
Ja, jag kanske bör stanna hemmavid. Men står ni ut med mitt gnällande när längtan bort blir för stor...? :-)
Miss Gillette och Uterummet: Listor, ja, det borde jag testa. Har faktiskt inte testat det än, men efter att ni nu berättar hur bra det har funkat för er, så kanske...
Jag står alltid ut med dig, har jag klarat snart 30 år så skall jag nog stå ut med minst 30 år till.
Max: Ja, jisses - vi har jubileum i år! Dags att spana in vilken konsert vi ska gå på i augusti. Me löööv jubileums. :-)
Skicka en kommentar