Erbarmliga ersättningar

När jag kom hem med brustet hjärta från Frankrike 2000 började Operation språk. Min kära mor fick mig att göra en särskild prövning för franska på Komvux så att jag skulle kunna få gymnasiebetyg i det. Jag hade nämligen läst tyska och italienska på gymnasiet, inte franska. Franskan fick jag av min dåvarande pojkvän och hans familj åren 1997-2000. Jag klarade prövningen med betyget VG och skickade in ansökan till Lunds universitet. Här skulle det läsas franska! Så gjordes i ett år. Det var inte lätt men det gick. Har man läst franska de där åren på högstadiet och gymnasiet innan man läser på universitetet, ja, då har man det mycket lättare för då har man redan präntat in alla verb och alla möjliga och omöjliga grammatiska regler. Men jag har mina 40 poäng i franska* och skulle egentligen ha åkt iväg ett år till Genève och läsa mina 60 och 80 poäng där på Erasmus-stipendium, men ett visst företag i Stockholm kom emellan och frågade om jag inte ville börja som undertextare för dem.

Jag blev milt sagt förvånad - ansökningen till det jobbet hade jag skickat in ett halvår tidigare, men jag tackade ja och åkte upp och fick mina fem dagars (!) utbildning. Mer hade man inte tid med. Det var nämligen brått att få ut nya översättare för de gamla översättarna strejkade eftersom företaget hade sänkt arvoderna drastiskt. Om detta visste jag inget, jag fick reda på det under en rökpaus under utbildningens första dag. Ja, det var på den tiden jag inhalerade några giftpinnar per dag.

Helt ärligt blev jag väldigt kluven. Skulle jag fortsätta utbildningen och ta chansen att bli undertextare, ett jobb som verkade hur kul som helst? Eller skulle jag strunta i det, dra till Genève och återkomma efteråt då det kanske inte var någon strejk längre? Jag valde det förstnämnda och än i dag har jag lite samvetskval över att inte ha stått på de strejkande översättarnas sida, men just då kändes det inte som min kamp, undertextningsbranschen för mig var ännu ett helt outforskat område.

"Vad tänkte du på, morsan?"

Vad lite jag visste. Visst var det även min kamp. Och nu när uppdragsgivarna ser till att vi tjänar ännu mindre än förut genom att lägga ut vissa delmoment** till Asien och därmed få ner priserna och skära ner vår ersättning med 30 - 40 %, ja, då är det ännu mer min kamp. När jag sitter och gör en översättning på en fil som gjorts nere i Asien och jag räknar ut att mitt timarvode är 25 kronor på grund av att jag rättar till den erbarmligt dåliga filen för jag har ändå min yrkesstolthet, då inser jag att det inte är ekonomiskt försvarbart. Inte på långa vägar.

Jag har därför, för första gången i mitt liv, tänkt gå med i facket och kämpa för att få upp ersättningarna. Undertextning är nämligen ett vansinnigt roligt jobb och våra texter är några av Sveriges mest lästa. Vi måste få korrekt ersättning för jobbet vi gör, något vi inte får i dagsläget. I stället jobbar vi på ackord - snabbast tjänar mest, och när jag säger "snabb" då gäller det att var snabb i fingrar (ingen pekfingervals här inte) och huvud. Trötthet existerar inte. Och man ska kunna allt, allt från en enstaka myrart i Afrika till hjärnkirurgi, och det man inte vet om myrarten eller hjärnkirurgin måste man ta reda på... Det tar sin tid det också och till slut finns det ingen tid över att korrekturläsa det man har gjort på ett bra sätt och filen skickas iväg och man håller tummarna att det inte ska förekomma några fel. Vilket man snabbt blir varse om annars, för det är ju så att felen får man höra om direkt, men väldigt, väldigt sällan får man höra att man har gjort ett gott jobb. Fast så är det väl i de flesta branscher, tyvärr.

Nu försvåras dock min medverkan i facket av att jag inte alltid är i Sverige, så även om tanken finns där kan det blir svårt att genomföra rent logistikmässigt. Men för min del är det slut att tassa på tå av rädsla för att inte få fler uppdrag. Jag har köpt ett eget mjukvaruprogram och kan därmed vända mig till flera aktörer på marknaden. Dessutom har jag tankar på att utvidga mitt kunskapsområde mot reklambranschen och kombinera de båda yrkena. Jag är inte längre i en beroendesits och det känns otroligt skönt. Vad det månne bli av det hela får framtiden utvisa. Men slutar jag som hemmafru/lyxhustru får ni dänga till mig i skallen.

Avslutningsvis vill jag dock påpeka, att även om jag är sur på uppdragsgivaren för ersättningen så är det ändå dem jag har att tacka för att jag är mediaöversättare. De har lärt mig det jag kan, och jag har haft, och har, mycket trevligt med dem på kontoret. De har också alltid lånat ut sin mjukvara till sina översättare, vilket är positivt för det är ingen billig historia. Därför är det så synd att de inte förstår bättre, och sänker arvodena i stället för att höja dem och satsa på kvalitet. Berlingske Tidende hade t.ex. en artikel om undertextningen i DK i fredags. Det är ju så, att bättre ersättning ger bättre texter, vilket i sin tur genererar nöjdare kunder och nöjdare läsare.

*Jag har efter det även läst ihop 49 p engelska på LU. Om det bloggas en annan gång.
** Tidkodningen.