Måndagstankar

Sista barnvaktsförmiddagen. Har ett jobb jag borde sätta igång med men har faktiskt ingen lust. Det får bli i eftermiddag i stället. Ja, jag känner mig väldigt priviligerad som har ett jobb där jag själv bestämmer när jag börjar och slutar. Rik på pengar blir jag inte, men den kvalitetstid jag har är guld värd!

Morgonpromenaden gick i maklig takt. Jag försöker dra ut på den nu, de här sista dagarna. Måste få med mig allt - fåglarnas morgonsamtal i skogen, vågornas milda morgonböljande, doften av vildörter i skogen, doften av sand ännu ej uppvärmd av solen, fiskebåtarna nära land, containerfartygen som väntar på att få komma in i hamnen och lossas och som avspeglar sig mot horisonten ja, tänk - till och med dem vill jag ha med i minnesbanken, strandpromenadens mjuka svängar, skolbussarna som släpper av barnen...ja, listan är lång så här da'n före da'n.

I varje fall så blev jag "omgången" - finns inget verb för när en annan person går om en, inte som omkörd - av en man som inte gick så fort egentligen, men fortare än jag just då. Han gick om mig på vänster sida och svängde sen in framför mig på höger sida. Inget nytt i det precis, men det slog mig att: här går vi, bara han och jag på en enslig skogsväg, det är inte en människa så långt ögat kan nå, varken framför eller bakom oss. Trots det håller vi höger. Varför går vi inte i mitten? Eller till vänster? Jag försökte gå i mitten i stället för att testa, men det höll i tio meter, sen blev jag så stressad över att det kunde kanske man vet aldrig komma någon på cykel bakifrån och i så fall skulle jag ju GÅ I VÄGEN. Och vänster sida är alldeles för långt bort från höger sida, den sida man har fått inpräntad sen man tog sina första stapplande steg är sidan man ska gå på. Därför är det också så svårt i början när man är i England att ställa sig på vänster sida i rulltrappor och inte på höger sida. Det känns så otroligt bakvänt. Hur blir det då inte när man ska köra bil i samma land? Jag cyklade en gång i Eastbourne när jag var knappa 15 och var på konfirmationsstudieresa. Det gick sådär. Började med att svänga ut på helt fel sida och höll på att krocka med mjölkbudet japp, precis så tidigt på morgonen var det. Skulle säga adjö till mina italienska vänner som skulle åka hem. Sen dess har jag inte framfört något som helst fordon i det landet, bara apostlahästarna. De duger bra, de.


Har nu dragit ut bilder till barnvakten. Kan vara kul för henne att ha ett minne av oss. Hoppas jag att hon tycker. Och så får min kompis Camille bilder jag tog i går när hon var här och besökte oss. Fantastiskt trevligt. En totalt oplanerad söndag som avslutades i goda vänners lag med god mat och gott vin. Nu har jag inte fler fotopapper. Får köpa det i kväll när jag ska ta mig en tur till Valencia och ta en sista titt. Asch, det låter ju som att jag aldrig någonsin kommer att återvända, men det kommer jag. För er som inte har varit i Valencia: Åk hit! Det är en väldigt trevlig stad. Glöm dock inte parlören - engelskan funkar dåligt här.

"En dag, bruden, är det du och jag.
Vänta bara tills jag kan gå, då ska du få se på andra bullar!"

Dotra och hennes blivande (?) pojkvän Basile.