Leave us kids alone

Tittar på dotra när hon sover. Hjärtat mitt fylls av ömhet. Femton månader gammal och massor av saker att upptäcka och ett liv att leva. Den här veckan har hon lärt sig ett gäng nya saker, som t.ex. hålla bananen själv precis som vi och att äta rätt mycket själv med skeden/gaffeln. Dessutom märks det mer och mer att hon verkligen förstår alla tre språk hon omgärdas med. Då blir man som moder stolt och förundrad, särskilt när det gäller spanskan. Jag hyser numera en djup avundsjuka mot alla som kan det språket flytande och har bestämt mig för att läsa spanska till hösten, var jag än är. Hon pratar mycket (ja, som sin mor, jag vet) men vi förstår inte ett jota av vad hon säger (hmm, kanske också en viss likhet med sin mor som inte alltid är helt redig i sina utlägg...). Konversationerna är långa och hon nickar, skakar på huvudet, vrider och vickar på händerna och tittar uppfodrande på oss som: "Förstår ni vad jag menar, liksom?".

När jag ser denna fantastiska lilla människa blir jag glad. Och rädd. Hur kan vi skydda henne mot allt det onda i världen? Sjuka människor finns överallt, sjuka människor som tycker att de har rätt att ta ett barns liv. Sverige har varit väldigt drabbat av det den senaste månaden - Arboga, Surahammar och Engla - och här i Spanien försvann en liten femårig flicka som sedan hittades död, mördad av en pedofil som bodde på hennes gata. Som förälder vill man ta med sig sitt barn till en avskild del av världen och bara vara, men det är heller inget liv, och vem säger att det skulle vara säkrare? Galningar finns överallt. Nej, barn måste få leva, få utvecklas, få springa fritt och leka med vänner, få cykla några kilometer själv utan att man som förälder ska behöva vara rädd för att h*n aldrig kommer fram och kunna gå till kiosken med sin peng och köpa godis. Själv. Tyvärr har de senaste händelserna visat att det långt ifrån är någon självklarhet och det gör mig oerhört sorgsen.

När jag var liten sprang vi runt ute hela dagarna på somrarna (viss överdrift, kanske inte hela dagarna men ganska många timmar i alla fall) och kom hem när det mörknade och gatulamporna tändes. Då fanns inte heller mobiltelefonen, så man sprang hem till sina vänner och knackade på om man kände för att leka. Vi visste att man inte fick gå med någon okänd, men jag träffade aldrig ens på någon okänd som ville locka iväg mig. Nuförtiden hör man ofta olika exempel på hur barn har tilltalats av någon på gatan som vill att de följer med "för att kolla en sak". För ett nyfiket barn kan det vara svårt att motstå och följderna kan bli katastrofala.

Vad kan man då göra för att skydda sitt barn? Vara på sin vakt, visst, men det är man automatiskt som förälder. Det krävs också att våra medmänniskor är på vakt, att alla håller ett vakande öga över vad som försiggår runt omkring en. Ser man något misstänkt eller om gruff uppstår, ja, då får, nej, då måste man gripa in. Civilkurage!!! Dessvärre kan man inte skydda sig till 100 procent mot psykiskt sjuka människor, man får bara hoppas och be till vilka makter man än tillber att de diagnostiseras och får vård innan det sker något hemskt. Vi och våra barn måste kunna känna oss trygga i vår hemmiljö, ute som inne!