Det lider mot sitt slut

Vår vistelse i El Saler lider mot sitt slut och det är med blandade känslor jag lämnar byn, Valencia och Spanien. Jag tycker att det ska bli skönt att komma hem till min lägenhet och mina vänner, men det är ändå ledsamt att lämna byn, särskilt nu. Det är först nu den senaste veckan som det har börjat lossna lite på vänfronten här i byn och på språkfronten. Jag kan ha en konversation, något avhuggen men dock, på spanska och göra mig förstådd. Dessutom är det strandväder nu. Inte för att jag är någon strandliggare av rang, men det är inte fel att ha en jättelång sandstrand för sig själv i veckorna. Om andan skulle falla på, vill säga.

I dag är det söndag och stranden är full med folk. Skogen är också full med folk. Valencianarna åker hit på söndagarna för att ha picknick. De kommer tidigt på morgonen och de är välutrustade: bord, stolar, duk till bordet (det finns träbord på sina ställen och de är inte alltid så rena, då är en duk bra att ha), leksaker och picknickkorgar som får alla ens egna picknickförsök att blekna. Sen stannar de hela dagen och drar hemåt vid 6-7-tiden. Kort spelas gärna, boll likaså, och hela tiden under ett evigt och högljutt samtal. Man skulle, om man vill vara lite elak, kalla det för "tjatter", men jag antar att de har trevligt även om de ibland låter som att de är förbannade på varandra...

Något jag inte kommer att sakna här är grannarna, eller rättare sagt ljudet av grannarna. Väggarna här är av papp eller liknande och man hör allt. Särskilt skönt blir det att slippa höra föräldrarna som varje kväll skriker på lillungen som inte gör som de säger. Klockan är då runt elva, halv tolv... Stackars unge är säkert hur trött som helst, men en sann spanjor lägger sig aldrig före ett på natten. Som liten har man dispens och får lägga sig vid elvasnåret. Hmm, vid elva har dotra redan sovit i två-tre timmar...

Däremot kommer jag att sakna en av grannarna. Det är en man som är 81 år och har opererat hjärtat och fått insatt någon del från en gris. Han är alltid jättetrevlig och så ger han mig komplimanger varje gång han ser mig. Har jag varit borta ett tag frågar han alltid var jag har varit och hur jag har det. Han och hans fru bor på tredje våningen OCH i en lägenhet som ligger precis innan vi går in i vårt hus. Tydligen är de i den sistnämnda på dagen och så äter de där. I den förstnämnda sover de bara. Undrar varför? De kanske inte klarar av matos...

Jag kommer också att sakna José, han med hundarna. Fast han ska tydligen flytta härifrån i maj/juni. Och Mar, en nyinflyttad tjej med två barn, en tjej på 4-5 månader och en kille som är 2,5 månader äldre än dotra och som ÄLSKAR dotra. Hon är supertrevlig och vi hade kunnat ha jättekul om jag stannade kvar. Vi har redan jättetrevligt trots mina tillkortakommanden när det gäller språket. Vi har dock bytt adresser så vi kan nog hålla kontakten.


Listan över vad jag kommer att sakna är faktiskt ganska lång, längre än jag någonsin trodde den skulle bli när jag först kom till Spanien. Den över saker jag inte kommer att sakna blir också rätt lång, men från att på en tiogradig skala ha börjat på en iskall etta så är Spanien nu uppe i en ljum femma. Men att bo här alltid? Nej, det vill jag inte. Det finns andra länder jag trivs bättre i. Men jag återkommer gärna på semester. Ja, till och med för att bo 1-2 år till om det skulle bli så. Man vet aldrig. Just nu känns det dock som att vårt liv går in i en ny fas, en fas där hus ska renoveras färdigt och vi få till en bas. Efter det får vi se vart det bär hän. Det blir spännande att se. Ni som läser min blogg får följa med vidare på resan. Första anhalten blir hos svärmor en vecka i väntan på sambon som packar ihop lägenheten här och sen bilar upp med sin far. Sen blir det Malmö hela sommaren och till hösten förmodligen också. Dagisplats är ordnad fr.o.m. aug/sept och huset i F är inte klart förrän tidig vinter, så vi lär stanna ett tag. Jorå, det här blir bra. :-)