En bild på mig själv var väl egentligen inte det jag hade tänkt lägga in, men precis så här glad blir jag när jag får åka skidor. Jag åker runt med ett fånigt flin på läpparna och sjunger, tänker, snackar, svär, peppar mig själv, förbannar andra utan kontroll, trycker till ännu mer så att farten blir högre, saktar ner, kör korta svängar, sen långa igen, stannar upp för att insupa vyerna, minnas andra åk jag har gjort i samma backe, låter skidorna peka neråt igen och så bär det av. Swosh! Puckel. Yes! Inte bra för rygg och knä, men ärligt, vem bryr sig en sån dag?Vi har alltså haft det fantastiskt, dotra och jag. Hon fick vara med sin faster V och jag fick åka skidor hur mycket jag ville. Pulka var dock inget för fröken den här gången. I julas älskade hon det, nu avskydde hon det. Skrek i högan sky och stooora tårar trillade nedför kinderna, de där ljuvliga, bulliga kinderna. Nån minut kan man uthärda och hoppas att det går över, men till slut får man ta upp 12-kilosbarnet och bära det på ena armen och försöka hantera den tomma pulkan med andra, nåt som inte är helt enkelt om det inte är helt plant. Men fram till mötesplatsen kom vi till slut. Min arm var dock lite mör...
Vill inte! Bara vägrar! Mamma, låt mig slippa pulkan!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar