Nostalgia

Min banktjänstekvinna befordrades och hamnade på huvudkontoret i Lund. Hon frågade om jag ville ha kvar henne eller byta till någon annan. Jag sa direkt att jag ville ha kvar henne. Vi har nämligen väldigt bra kontakt och det tar ett tag att få samma slags kontakt med någon ny, alltså valde jag att stanna kvar hos henne. Det här innebär att jag numera får åka in till Lund när vi har möte. I dag var en sån dag. Dessutom råkade det vara en sån där där härligt solig dag när de isande nordliga vindarna har bytts ut med några som är lite mindre kalla och där solen faktiskt lyckas värma en och man kan ha på sig t-shirt utan att huden knottrar sig.

Jag satte mig alltså i bilen och tuffade iväg till Lund vid tolvsnåret, utan dotra som passades av grannen M. När mötet var slut och det hade gått fortare än jag trott eftersom dotra inte var med så hann jag med en liten nostalgitripp till Widergrens chark. Där inhandlades en laxmacka och fyra kryddstarka korvar. Den förstnämnda inmundigades på en bänk på Universitetsplatsen och tankarna flög iväg längs minnenas boulevard. När jag läste italienska och bara lyckades få ihop fyra poäng eftersom jag var för lat för att läsa till tentorna. När jag tio år senare läste och fick ihop alla 40 poängen i franska och sen 49 poäng i engelska*. När jag spelade teater på franska och vår premiär var på invigningen av europeiska språkåret i februari 2001, något som vi fick veta två veckor före... Jag har nog aldrig varit så nervös**. 400 personer, simultantolkat och dessutom direktsänt på internet. Vi trodde att det bara var på teaterfestivalen på Franska institutet i Köpenhamn som vi skulle spela upp vår pjäs. Där vann vi förresten humorpriset, ett pris som inte fanns tills vi dök upp. Och pjäsen, att vi lyckades få ihop det till slut är ett under. Vi var ca 10 från början, men en efter en hoppade de andra av och till slut var vi bara tre plus regissören. Han fick vara med och spela eftersom pjäsen ju var skriven för liiiite fler människor än bara tre...

Den här fick dotra av barnvakten i dag efter ett besök i stan.
(Japp, dotra kan nog skrika sig till det hon vill, eller linda sin barnvakt runt sitt finger...)
Lite väl tidigt, men jag hoppas innerligt att vi får chansen
att ge henne en likadan om ca 15 år
och att hon sen får chansen
att uppleva en rolig studietid vid något läroverk.
Om hon vill, förstås. Inget tvång.

Minnena är många. Det var roligt att läsa i Lund. Det är en fantastisk studentstad, även om man inte bor där utan pendlar från Malmö. Fast det är nog ännu roligare att bo där, att leva studentlivet fullt ut. Kanske inte i den åldern jag är nu, men när man är 20-25. Borlängetiden var ju hysteriskt rolig och jag lärde mig massor om livet. Värt varenda krona i studieskuld! Och Lund är verkligen blandat av olika slags folk. När jag satt där och mumsade gick bratsen förbi, där stod två svartrockare och diskuterade, ett gäng som bara handlar second hand traskade förbi, där kom damen med hunden, tjejen på cykel som nog inte hade alla höns hemma med tanke på hur hon betedde sig, de intetsägande, de färgstarka, de mittemellan. Var platsade jag? I vilket fack var jag, då och nu? Måste man vara i ett fack? Nej, men man hamnar lätt i ett beroende på hur man väljer att klä sig. Man placerar sig inte själv i ett, det är sådana som jag som sitter på en bänk och studerar dem som går förbi som placerar en i ett. ;-)

Det är ju så med universitet med så många olika utbildningar. Det blir en skön blandning av folk från världens och landets alla hörn. Och en dag som denna, då syrenerna blommar, grönskan är grönare än grönast och alla börjar tina upp efter vinterns kyla och faktiskt börja le mot medmänniskorna, ja, då är Lund toppen!

*De 11 poäng som fattas är en grammatiktenta på 1 poäng och C-uppsatsen. De lär jag aldrig göra. Eller kanske ska jag göra det för då har jag ju min kandidatexamen, om jag inte har räknat helt fel. Jag har även 75 poäng från turismlinjen i Borlänge på meritlistan. Där saknas 5 poäng i marknadsföring. Någon som känner igen och får kalla kårar om jag nämner Kotler...?
** Det var givetvis en fantastisk upplevelse och jag var otroligt stolt efteråt. Jag klarade det, jag hade inte fått en blackout, vi fick applåder, spontana skratt och många uppskattande kommentarer efteråt. Än i dag tar jag hjälp av den upplevelsen om jag ska göra något som jag egentligen tycker är lite halvjobbigt och nervöst. Jag tänker: "Klarade jag det 2001 så klarar jag det här!" Som sagt, mitt motto är inte för inte "att våga får en att växa". :-)