I eftermiddags på väg hem: När vi var cirka tio meter från porten stannade dotra och sa något mycket uppfodrande till sin far. Hon pekade och tittade, drog och slet i hans jeans och försökte komma åt hans fickor, kolla bakom honom, ta tag i hans händer, samtidigt som hon skrek något obegripligt. "Gla! Gla! Glaaa!!!" Vi förstod ingenting. Hon skrek, vi försökte lugna. "Gla! Gla! Glaaa!!!" Jag låste upp dörren. Ännu högre "gla". Vi gick in. Hon skrek, sträckte sig upp mot mig. "Gla!!!" Då, äntligen, föll poletten ner hos sambon. "Clée! Elle dit clée!" (Nyckel! Hon säger nyckel!)Här är hon, dotra, iförd den ömma moderns nya Scholl-skor Massaaaage som bara bör bäras när man går korta sträckor, inte Fågelbacken-Caroli-Fågelbacken... Hon har nycklarna i högsta hugg och försöker öppna skåpdörren, nu lugn och nöjd. Nycklar OCH skor, kan det bli bättre? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar