Torpet

Klockan är mycket, jag borde gå och lägga mig direkt, men jag vill bara dela med mig lite av min helg. För andra helgen i rad drog mor, dotra och jag norröver till Paradiset, även kallat Torpet. Eller alltid kallat Torpet men det är vårt Paradis. Jag kan åka jorden runt, vilket jag iofs inte har gjort och betvivlar att jag kommer att göra, men Paradiset, mitt eget privata Paradis som jag delar med min familj, det ligger i Falkenberg med havet som granne. Ja, och campingplatsen, men den ser man inte, den bara ligger där och säger ingenting. Den har däremot en kiosk som är bra att ha ibland. Och tvättstuga som också är bra att ha ibland.

Torpet köptes av min morfar för längesen. Nu innehas det av min mor och hennes bror. Vi har vuxit upp där på somrarna och för oss ligger det oerhört nära hjärtat, för att inte säga i själva hjärtat, på en av hedersplatserna. Den största hedersplatsen innehas av min älskade far, en stor älskare av Torpet.

Det finns många minnen förknippade med Torpet, mycket att berätta för barn och barnbarn. En del finns på film, mycket på foton och ännu mer i hjärnbalken. Jag hoppas att de inte försvinner. Kanske bäst egentligen att skriva ner dem. Får göra det.

I fredags kväll gick jag en promenad och ljuset var så vackert och jag blev helt nostalgisk. Där låg den, på sin plats som alltid, kullen som för mig som liten var ett berg, det första berg jag besteg och som jag alltid återvänder till. Vi hade särskilda "stigar" bland klipporna där vi lekte Följa John. Jag fick aldrig vara John dock... "Du är för liten", sa söstra och kusin. Det skilde två respektive ett år mellan oss... För liten?! Hmpf! ;-)

Nu för vi vidare Torpet till våra barn. Jag hoppas att de får samma ljusa minnen från detta underbara ställe, denna oas, detta paradis, vårt paradis, som vi har. Dotra ler stort nu när vi kör in till Torpet. Det är ett gott tecken.

Mormor lägger i, dotra plockar ur...